IV. Justitieriksministern Julius Heckscher.
En rik bankir i Hamburg af judisk här-
komst, men öfvergången till kristna läran, är
fader till Julius Heckseher, som föddes på
1790-talet. Gossens uppfostran börjades i ett af
de berömda instituterna i Gentve, hvarifrån han
vid 16 års ålder återvände till Hamburg för
att besöka Johanneum, som då ännu stod un-
der Gurlitts utmärkta ledning. Vid nitton
års ålder ingick han vid universitetet i Göt-
tingen med det vitsord att hafva riktat sina
utmärkta naturliga gåfvor med ett icke obe-
tydligt förråd af vetenskapliga kunskaper. Här
utvecklade sig hos ynglingen en sällsynt ener-
gisk karakter, samt en ifver för studier, som
gjorde honom känd äfven utom kretsen af hans
dagliga umgänge. Då år 1818 en konflikt
hade uppkommit mellan studenterna och myn-
digheterna, lemnade äfven Heckscher, med de
andra icke hanoveranerna, Göttingen och vände
sig till Heidelberg. Stridigheterna, mellan
handtverksskråna och studentkåren, som upp-
kommo härstädes, blefvo icke fremmande
för Heckscher och han blef snart en den sed-
nares anförare. Såsom sådan aflade han först
bevis på en utmärkt talaretalang, samt visade
prof så väl på moraliskt som fysiskt mod,
hvartili kom ett skickligt handterande af va-
pen. Efter tvenne år återvände han till Göt-
tingen, hvarest han förde ett mycket isole-
radt, från alla studentupptåg bannlyst och åt
de allvarligaste studier egnadt lefnadssätt. Han
promoverades, företog under någon tid resor,
och egnade sig derefter i Hamburg åt advokat-
yrket.
En viss sträfhet och brutalitet i hans yttre
väsende gjorde att hans grundliga kunskaper,
hans redlighet och iver icke blefvo så snart
erkände, som de hade förtjenat; först småning-
om lyckades han vinna en vidsträcstare prak-
tik. Han ådrog sig en allmännare uppmärk-
samhet, då han för omkring 40 år sedan med
framgång utförde en då vidt beryktad process,
rörande ett för slafbandel misstänkt skepp,
hvarvid han fick tillfälle att i hela deras glans
utveckla sina insigter i den högre juridiken.
Från denna dag erkändes han som en bland de
yppersta talangerna bland jurister aff: rstaran-
gen, och lyste isynnerhet vid handelsdorusto-
lens muntliga förhandlingar såsom lycklig talare.
Han sysselsatte sig mycket med stalsmanna-
frågor, och uppträdde vid flera tillfällen, bland
annat i Hannoverska författningsfrågan, såsom
skriftställare; han var någon tid redaktör al
Neue Zeitung, samt något sednare medarle-
tare uti den politiska afdelningen af den vidt
utspridda tidningen cWöchentlichen Nachrich-
ten, som i trots af titeln är ett mycket läst
dagligt blad.
Efter franska februarirevolutionen slöt sig
Heckscher med värma till de tyska reformvän-
nerna och vann snart ett betydande inflytande.
Han hängaf sig med ifver åt dessa sträfvanden,
men modererade vid flera tilifällen de radika-
les stundom ofverdrifna fordring.r, ehuru han
öfverhufvud af dessa ansågs tillhöra deras parti.
Vid bildandet af det tyska förparlamentet upp-
manades Heckscher af många att såsom repre-
sentant f.r Hamburg begifva sig till Frankfurt
Äfven de radikala demokraterna understödde
denna uppmaning, och uti en talrik folkförsam-
ling valdes han af en stor majoritet till depu-
terad för staden Hamburg vid den tyska riks-
församlingen. På denna post uppträdde han
med mycken energi. Intet tillfälle af betydelse
gick då förbi, utan att han tog verksam del :i
debatten, samt med sin ovanliga skarpsinnighet
och en utomordentlig dialektisk talang glänste
såsom en särdeles lycklig talare. Bästa beviset
på betydelsen af hans talang och inflytande, är
det bittra hat ban tändt hos det parti han städse
segerrikt bekämpade, och hvilket oupphörligt
mot honom riktade sina ilsknaste utfall, under
det han kring sin fana samlade allt flera af fri-
hetens vänner. Hecksche:s sednaste verksam-
höt, först som deputerad vid riksförsamlingen,
och sedan såsom medlem af riksministeren, der
han frut beklädde justitieportföljen, men cef-
terträddes af Mohl, för att efter v. Schmerling
öfvertaga utrikes ärend:s ledning är allmänt känd