— — —— O —— pPå första hofbal, menar ers nåd ? inföll Dittmar. ,Hvad tänker ni på, geheimeråd ? afbröt honom prinsen. Ni taler som fordrede ni att våre damer skulle gå i kloster. .. ,Icke det, ers durchlaucht! Men... Vågar jag görs ers durchlaucht uppmärksam på, att solen lutar till nedgång . . .M Misslynt steg prinsen opp. Skönheten hade utträng! täckheten ... Afsked måste han likväl taga, ehuru tung! det-föll sig... Innan kort lemnade jagtsällskapet slotte! bakom sig. Man tog vägen till det för natten beställda qvarterej En lång stund red prinsen tyst och sluten inom sig sjelf Ehuru stort utrymme hans hjerta ock lemnade de olik: skönheter, hvilka turvis herrskade derinne, utöfvade ändi fyratio år sin rätt... han kunde äfven tänka på annat Och hans tankar hvälfde sig nu kring glansen af Svea konungastol, dit han i inbillningens drömmar tyckte si; försatt... . Allting syftar ditåt... Välan, dit äran mig kallar.. Rätt jag gör, då på hennes röst jag lyssnar och följer tät i gudinnans spår... i händelse Carl skulle stupa... Så försänkt var Fredrik i denna tankegång, att, on ej Dittmar afbrutit den, hade han säkert ridit förbi prest gården. Nu höll han in hästen... gården var full af fruntim mer, och i en blink voro de politiska tankarne skingrade Han kastade sig af och skyndade in. Flickorna, klädda till herdinnor, prydda med blomster kransar, stodo i hay: från grinden till trappan. Den lill; ljusletta, täcka Elsa, med all rätt att smickra sig af prin sens nådigaste nickning, hade midt emot sig Stina. Der efter några par andra tlickor, af hvilka den sista, tjoc! och axelbred som en grenatliier, Betäckte en, som tyckte vilja hålla sig undan. Nyfiken såg prinsen dit... han för mådde ej tillbakahålla ett balfhögt: ha... det var Regina Just denna öfverraskning hade hon åsyftat... genon det halfqväfda utropet voro alla hennes tvifvel skingrade -.. Men hvad den listiga, endast sysselsatt med prinsen, C märkte, var den lika häftiga förvåning, som vid henne anblick intog Dittmar.