— — —— O ——
pPå första hofbal, menar ers nåd ? inföll Dittmar.
,Hvad tänker ni på, geheimeråd ? afbröt honom prin-
sen. Ni taler som fordrede ni att våre damer skulle gå
i kloster. ..
,Icke det, ers durchlaucht! Men... Vågar jag görs
ers durchlaucht uppmärksam på, att solen lutar till ned-
gång . . .M
Misslynt steg prinsen opp. Skönheten hade utträng!
täckheten ... Afsked måste han likväl taga, ehuru tung!
det-föll sig... Innan kort lemnade jagtsällskapet slotte!
bakom sig.
Man tog vägen till det för natten beställda qvarterej
En lång stund red prinsen tyst och sluten inom sig sjelf
Ehuru stort utrymme hans hjerta ock lemnade de olik:
skönheter, hvilka turvis herrskade derinne, utöfvade ändi
fyratio år sin rätt... han kunde äfven tänka på annat
Och hans tankar - hvälfde sig nu kring glansen af Svea
konungastol, dit han i inbillningens drömmar tyckte si;
försatt... .
Allting syftar ditåt... Välan, dit äran mig kallar..
Rätt jag gör, då på hennes röst jag lyssnar och följer tät
i gudinnans spår... i händelse Carl skulle stupa...
Så försänkt var Fredrik i denna tankegång, att, on
ej Dittmar afbrutit den, hade han säkert ridit förbi prest
gården.
Nu höll han in hästen... gården var full af fruntim
mer, och i en blink voro de politiska tankarne skingrade
Han kastade sig af och skyndade in.
Flickorna, klädda till herdinnor, prydda med blomster
kransar, stodo i hay: från grinden till trappan. Den lill;
ljusletta, täcka Elsa, med all rätt att smickra sig af prin
sens nådigaste nickning, hade midt emot sig Stina. Der
efter några par andra tlickor, af hvilka den sista, tjoc!
och axelbred som en grenatliier, Betäckte en, som tyckte
vilja hålla sig undan. Nyfiken såg prinsen dit... han för
mådde ej tillbakahålla ett balfhögt: ha... det var Regina
Just denna öfverraskning hade hon åsyftat... genon
det halfqväfda utropet voro alla hennes tvifvel skingrade -..
Men hvad den listiga, endast sysselsatt med prinsen, C
märkte, var den lika häftiga förvåning, som vid henne
anblick intog Dittmar.