ICHKUC Sd dl, tUOIlUC UACCHS IOFCLCCISCE LydLURKL HUR dUd-
galägga, och ctt således en rättvis eftergift i tid är
den klokaste, helst det torde medgifvas, att, hvad
man icke snart frivilligt afstår utaf olagliga och o-
rättvisa företrädesrättigheter, med våld kommer att
frånryckas — och då möjligen äfven tager många
lagliga och billiga förmåner med sig. Till dessa före-
trädesrättigheter måste, såsom nämndt blifvit, räknas:
de båda första ståndens representationsrätt i dess
närvarande form, hvarigenom, som vi sett, hälften
af landets lagstiftningsrätt med deraf följande be-
skattningsrätt och öfrigt riksförmynderskap öfyverlå-
tes åt 24,000 personer, med en förmögenhet af blott
34 millioner rdr, då de båda andra stånden, som
representera tillsammans 2,166,000 personer med
t00 millioner rdrs förmögenhet, nödgas åtnöja sig
med den andra hälften, hvarförutan 72,000 perso-
ner, med 39 millioners förmögenhet, äro från all
lagstiftningsrätt skiljde. Dessa vådliga förhållanden
kunne icke nog ofta påpekas, äfvensom de både mo-
reliska och ekonomiska förluster för landet, som
deraf tills dato upprunnit, och hvilka vi, uti arti-
keln om arbesarefrågan, i förbigående vidrört.
Rörande Disciplin och Subordination inom
armåen har tidskriften en egen artikel, som
börjar sålunda:
Det är hufvudsakligen i anledning af några be-
kanta tilldragelser uti vår armå under sednare ti-
der, som vi här upptaga detta ämne till behand-
ling, oaktadt vi erkänna, att detsamma äfven, af
flera andra orsaker, ligger oss särdeles om hjertat.
Uti en tid, då frågan om medborgerlig frihet mera
än någonsin söker att göra sig gällande, och då alla
vilkoren för en sådan frihet måste, på det noggran-
naste, särskiljas och afvägas, är det tvifvelsutan af
högsta vigt, att lära väl känna gränsorna för både
den befatlandes och den lydandes pligter, äfvensom
att veta, vid hvilka tillfällen man måste underordna
sitt eget bättre vetande och sin egen öfvertygelse,
andras maktfullkomlighet. Det gifves inom våra
samhällen vissa trollformler, som man äfven gerna
skulle vilja göra till så skarpt bindande trosformler
som möjligt, och bland dem äro i första rummet be-
greppen om disciplin och subordination att räkna.
Föga nog gifves det heller några begrepp, som un-
der tidernas lopp varit orsaken till så. mycket både
godt och ondt. Det vissa är, att, om de mäktigt
inverkat på samhällets bestånd, hafva de äfven va-
rit förnämsta orsaken till allt det stationära ruttna
och omoraliska, hvaraf samhället lider. Oaktadt det
förnämligast är inom krigsorganisationen och armå-
erna, som dessa begrepp, uti hela sin näkenhet, gjort
sig gällande, hafva de äfven, uti alla öfriga sam-
hällsförhållanden, mer eller mindre hämmande och
tyranniskt inverkat.
Med discwplin och subordination vill man i all-
mänhet gerna förstå den obegränsade Tydnadspligt,
hvaruti hvarje underlydande nödvändigt och ovil-
korligt bör stå till en så kallad förman eler sty-
rande personlighet. Inom armeerna har detta be-
grepp erhållit den utsträckning, att det icke blott
anses vara en underordnads pligt, att lyda och tiga,
utan äfven att lyda utan att länka. Vi erinra
här om det bekanta vttrandet af en bataljonschef
vid armten till en af sina underofficerare, som rå-
kade att säga, det han tänkt vid ett tjensteåliggande:
Herre, understå er icke alt tänka! när jag var
underofficer vid Sk. regemente, tänkte jag al-
drig En militär afkläder sig, enligt nuvarande
krigslagars tolkning, hvad förmän beträffar, hvarje
sjelfständighet uti tanke som i ord, och kan på detta
sätt, i det närmaste, anses såsom en kronans lifegen.
Vi hafva med afsigt här begagnat ordet krigsla-
garnes folkning; ty hvad andan derutaf beträffar,
så torde det betviflas, att äfven den skulle afse en
sådan ofrihet. Bedan 4:sta uti nu gällande krigs-
artiklar, som afhandiar krigarens religiösa pligter, 1
antyder i detta fall behofvet utaf och rättigheten till
andelig frihet, hvaraf sålunda nödvändigt lydnads-
pligten erhåller en bestämd gräns, som icke kan
vara annat än den, som individens hjerta ocH för-
nuft utstaka. Härutaf redan finner man nödvän-
tvn nh
digheten af att underordna alla företag hjertats och 1
förnuftets (i deras renhet) föreskrifter, emedan man
aldrig ostraffadt tillåter sig ett våld deremot. Det
förtjenar att anmärkas, att sjelfva begreppet om
krigsmakt, med hvad dertill hörer, i allmänhet, och
icke afsigtslöst, erhållit en betydelse, som den i sjelfva
verket icke eger, nemligen, såsom ett blindt verk-
tyg uti maktens hand. Det är denna villfarelse, som
alstrat och alltjemt alstrar så mycket ondt i verl-
den, och som förnämligast motverkar folkens föräd-
ling och utveckling för deras ändamål. Menniskan
eger, enligt vår tanka, ingen rätt att afyttra sin fria
vilja och sin andeliga sjelfständighet, och det är till
lika mycken skada för den befallande, som för den
lydande, om de tanklöst och ofrivilligt öfverlåta sig
åt hvarandras hugskott. Det är endast genom en
fri och förtroendefull vexelverkan emellan bådas an-
deliga förmögenheter, som deras eget och det all-
männas bästa kan beredas.
Längre fram i samma artikel yttrar Oden:
Vi hafva äfven, i anledning af den Danska krigs-
frågan, på vårt riddarhus, af en hög och erfaren
embetsman, hört det märkliga yttrande fällas, att,
om Sveriges Konung sätter Sveriges ära i pant, så
skall Sveriges folk lösa den,. Då man håller sig
strängt vid ordalydelsen härutaf, bör man antaga,
att detta yttrande endast gällde den då diskultera-
de frågan, d. v. s. att det understöd, som blifvit
utlofvadt Danmark, skulle detsamma äfven af folket
villigt lemnas, en förbindelse, hvars helgd vi icke
här vilja ifrågasätta; men om detta yttrande åter
skulle afse alla de löften eller förbindelser en XKo-
nung sjelfrådigt kan ikläda sig, då frukta vi, att
disciplinens och subordinationens pPligter hos fol-
ket kunde blifva alltför dyrköpta, och tro, att det
väl vore rådligast i tid förebygga så vådliga pant-
förskrifningar.
Det är visserligen icke vid det egentliga uti de
här anförde yttranden, hvilkas egenskap af fraser
vi icke förbisett, som vi vilja fästa oss; det är de
sakförhållanden, som de afse, på hvilka vi lägga nå-
gon vigt, och förnämligast de falska begrepp både
om pligter och rättigheter, som deraf kunna födas,
hvilka vi önskat antydan.
Hvad vilja de ultrakonservative ? frågar Oden
sid. 47, och utvecklar spörsmålet i dessa ord:
Hvad vilja då dessa ultras ? Vilja de monarkien?
Visserligen icke, åtminstone icke det monarkiska
statsskickets anda, måhända dess former. Monarkien,
i sin ursprungliga id, är ett fadersvälde — som
gör rättvisa åt alla, och detta är något, som hela
verlden vet att ultrakonservatismen i alla länder an-
ser för höjden af galenskap och slösinne. Det kan
icke heller vara annorlunda. De ultrakonservative
representera privilegierna och kastintresset uti
samhället, och dessa skulle ju tillintetgöras i samma
ögonblick, som lika rättvisa medgifves åt alla. Nej,
de ultrakonservative äro just sjelfye de argaste och
farligaste jakobiner: ty, om de äfven bära afsky för
den så kallade röda republiken, så sträfva de lik-
visst till samma mil, som den, eller det man vanli
gen tillräknar den sednare: en kasts, en fralktions
af folket makt och välbefinnande på alla de öf-
) Öfverste Forssell beräknar, att inkomsterna för ett
statkarlshushåll i medlersta Sverisa heläna cie i
AR
VA RR
——