lets handläggning af den stora tilldragelsen, hvilken
man icke drager i betänkande att inför? en upplyst
allmänhet benämna mytineri. Krigsakademiens be-
fäl har således under flera dagar blott åskådat, utan
att hafva tagit någon hand om mytineriet, hvilket,
då det slutligen kommer till höga befälets handlägg-
ning, visar sig utan tvifvel fått bero vid de fe-
lande kadetternas anhållan om lärarens förlå-
telse. Då berättelsen på ett mindre tillfredsställan-
de sätt utreder hvarföre förlåtelse egentligen skulle
begäras derföre, att de tre klasserna vid Krigsaka-
demien genom trenne deputerade, af en lärare möj-
ligen begärt att han ville bemöta dem med något
mera höflighet, då de i stället bort förut hos befä-
let anmäla, att de, i fall händelsen. varit sådan, och
hvartill berättelsen nog lemnar någon anledning,
blifvit på ett mindre skickligt sätt behandlade. Tid
förelägges afdelningen, inom hvilken förbrytelsenige-
nom ursäkt skulle försonas; men då afdelningen, så-
som det kallas, halsstarrigt nekade att uppfylla
vilkoret för det grofva brottets försonande medelst
afbön, så ummäla sig de tre olycklige deputerade,
troligen med undertryckande af hvad menniskan eger
kärast, nemligen sin inre öfyertygelse, beredde att
för sin enskilda del afgitva den äskade ursäkten.
Detta kunde likväl då af uti berättelsen anförde, ej
så litet haltande skäl, icke mera beviljas. I
Guvernören gjorde alltså, enligt styresman-
nens och tjenstgörande majorens sammanstäm-
mande tillstyrkan, hemställan om relegation.
Här hafva vi sålunda ett betydligt afbrott uti
trenne hoppgifvande ynglingars vetenskapliga bild-
ning och uppfostran i ett valdt yrke; ja möjligen äf-
ven utaf deras framtida bana, förordadt af trenne
kloka hufvuden; icke för någon grof förbrytelse;
icke för något tygellöst beteende; icke för någon ä-
rerörig handling: utan derföre, att en hel mängd
ungdom, i kraft af sin öfvertygelse, icke ansett sig
moraliskt förbundne att begära en förlåtelse, hvar-
till rätta anledningen ännu för dem visade sig nå-
got oklar.
Kommitterade funno äfven slutligen, efter
noggrannt öfvervägande af allt hvad i saken fö-
refallit, sig böra med godkännande af guvernö-
rens framställning förordna om de tre kadet-
ternas .endUedigande från akademien. Ehuru
det må synas mycket vågadt att emot en så vörd-
nadsbjudande arecopag framställa några anmärknin-
gar, torde det likväl ej vara ett alldeles obefogadt
yttrande, att man ifrån en sådan domstol hade för-
väntat ett mera moget omdöme; men vederbörande
synas här, samt och synnerligen, hafva ådagalagt
temligen mycken oredighet uti begreppen; såväl om
förbrytelse och straff, som om vigten vid all upp-
fostran att afse, det framtiden för ynglingar icke
lättsinnigt, kortsynt och utan tvingande nödvändig-
het uppoffras.
Här torde det vara på sitt ställe att efterse, hvil-
ket är det svåraste eller det strängaste straff en lä-
roanstalt, utan allmänna lagens mellankomst, kan
ålägga lärjungar. Man finner genast, att detta är
relegation. Det mest absolutistiskt stämda begrepp
skall utan tvifvel här studsa vid förbrytelsens jem-
förande med straffet, som visar sig vara ålagdt en-
dast för ett slags begrepp om menniskovärde, för en
känsla af moralisk sjelfständighet, för ett visst mått
af stolthet, att icke vilja afbedja såsom förbrytelse,
hvad man icke kunde öfvertyga sig vara annat än
ett. formfel. Men förundran stegras till allra högsta
grad, när man af berättelsen finner, att då de trenne
deputerade först, och afdelningen derefter, för att
vinna slut på trasslet, omsider erbjuda sig att lida
den äskade förödmjukelsen och afgifva ursäkten,
svaret då blifver det verldsbekanta: det är för
sent. Man häpnar öfver att gammalt folk på så-
dant sätt anser sig klanderfritt kunna Icka med el-
den,.. Detta tankefattiga förfarande har likväl för-
anledt trenne skickliga, flitige, i sitt uppförande o-
förvitlige, hos kamrater ansedde och väl anskrifne
ynglingars skiljande ifrån lärosätet, derföre att de
för sent gjort ursäkt för en ibland de minsta ung-
domsförseelser, hvilken i hvarje tänkande menniskas
omdöme tillräckligt kunnat tillrättavisas genom ar-
rest, nekad permission eller någon dylik stadgad be-
straffning. Hvilka äro nu de egentligen straffade?
Utan tvifvel de trenne relegerades föräldrar. Detta
kunde visserligen gifva anledning till flera betrak-
telser, men de göra sig hos de flesta af sig sjelf.
Man kan likväl icke undgå anmärka, att det är och
länge varit af stort inflytande på värt samhälle, att
man så allmänt lemnat sina barn till en så ensidig
uppfostringsanstalt, som den Kongl. krigsakademien;
och det borde åtminstone väcka betänkligheter, när
man ser huru lätt och på hvilka lösa grunder yng-
lingar derifrån kunna blifva afvisade, samt huru li-
tet det fordras för att genom styrelsegrundsatserna
vid denna läroanstalt få en tillämnad bana afbruten
ach förhoppningarne för en framtid förstörde.
Det visar sig slutligen, alt de trenne relegera-
des framtida benådning kommer att bero å den
disciplin, den flit och den ordning, som kadett-
corpsen intill nästkommande Augusti månad vi-
sab. I afseende å detta slags rättvisa återhålles om-
dömet af vördnaden för den höga myndighet, som
är öfver allt klander; men resolutionen måtte väl
vara kontrasignerad; och således en gång kunna
komma under en mera behörig granskning,
Månne icke hets denna historia kan sammanfat-
1as uti den enkla slutsats, att läraren bordt anmäla
den under iektion oskickliga och uppstudsiga ka-
detten, i stället att sjelf gifva en tillrättavisning.
hvari otvifvelaktigt måtte legat något oegentligt;
och att om så skett, hela denna obehagliga förete-
ölse icke egt rum, då den nu deremot, hos dem
som tänka sig in i saken, väcker förtrytelse och ö
kar tviflet om ändamålsenligheten af ordningsstad-
garne vid Carlberg, ej mindre än om öfverbefälets
skicklighet och lämplighet för ett värf, som har till
uppgift: att uppfostra genom upplysning: att genom
exemplet hos ungdomen snarare skärpa än under-
trycka känslan för rätt och sanning: att vid ound-
gängliga bestraffningar alltid lämpa straffet efter för-
brytelsen. De tre kadetterne hafva emedlertid nu
vlifvit till relegation anmälde genom öfverbefälet
vid Carlberg, dömde af kanslern och af hrr kom-
mitterade, hvilkas förfarande och intellektuella
ståndpunkt nu bedömes utaf allmänheten.
Till den i tidningarne afgifne berättelsen om för-
. loppet, torde med skäl kunna lämpas det gamla
tankespråket: Melius tacere quam male loqui.
LANDSORTS-NYHETER
Or IM Anm PP Puss RHyill öl RT Par