brottsliga i deras förehafvande samt uppmanade dem att dermed upphöra och åtskiljas; äfvensom H. M:t på framställning af några bland folket behagade, med vilkor att hoparne genast skingrade sig, bifalal. begäran att de personer, som förut för delaktighet i oroligheterne blifvit häktade, skulle lösgifvas. I stället för att med tacksamhet för denna mildhet åtlyda den nådiga befallningen, företogo sig hopar att! med våld intränga uti rådhushäktet, för att al misstroende till dem, som skulle verkställa nyssberörda nådiga befallning, sjelfve egenmäktigt tillse deras utförande, samt begäfvo sig derefter sammanskockade till norrmalm, der, under fortfarande trots mot myndigheterne, stenkastning företogs såväl emot det s. k. Castenhoffshuset, hvars portar hopen, för att i nyss antydda afsigt intränga, äfven sökle att inslå, och den till nämnde byggnads beskyddande beordrade militär, som emot flere hus, de der beboddes eller egdes af personer, hvilka, såsom representanter eller i anseende till sin samhällsställning ådra-; git sig uppmärksamhet; äfvensom lika beskaffadt våld, förmodligen för tillfredsställande af enskildt hat utöfvades emot diversehandlanden Lejas, polisgevaldigern Jäderins och fabrikören Sjöbergs bostär-: Genom myndigheternas och militärens föreder. nade bemödanden blef likväl lugnet i staden, sedan natten längre framlidit, återstäldt. Redan på f. m. följande söndag den 49 Mars började folkhopar att skocka sig tillsammans i Storkyrkobrinken och der föröfva sådant oljud, att den pågående högmässogudstjensten i storkyrkan måste; afbrytas. Omkring kl. 3 på e. m. satte sig en del af massan i rörelse mot Norrmalm och tågade, under hurrande och till oordning manande rop, först till Stora Badstugatan, der uti viktualiehandlanden Öbergs hus, hvarest gevaldigern Jederin har sin bostad, fönstren utslogos, och sedermera öfver Hötor-; get utför Drottninggatan, hvarest uti konditorn Da-! vidsons butik och på flere ställen fönster krossades samt i nämnde butik plundring verkställdes å hvadj som kunde åtkommas. Vid återtåget öfver Helgeandsholmen och då denna hop förmodligen var i begrepp att återförena sig med den i brinken qvarstående massan, blef nämnde hop likväl af polishetjeningen skingrad; dervid åtskillige af orostiftarne tillfångatogos. Emellertid hade öfverståthållareembetet utfärdat en kungörelse med uppmaning till lugnets återställande och varning för följderna af ett motsatt förfarande; hvilken kungörelse omkring kl. 5 e. m. dels på flera ställen offentligen upplästes, dels i talrika exemplar anslogs och utspriddes. Detta oaktadt fortforo i Brinken våldsamheterne af den der till stor myckenhet samlade folkmassan. Auktoriteternas flere gånger upprepade tillsägelser och! varningar äfvensom uppläsandet af omförmälte kungörelse bemöttes endast med hån och trotsande oljud; och då kommendanten hr öfversten Devel, för att med sina ord söka lugna orostiftarne, begifvit sig in ibland dem, blef hr öfversten af en kastad sten sårad, och å hans häst afslogos benen. Då anfallet härefter medelst täta stenkastningar riktades mot den öfverst i brinken posterade truppstyrka, deraf många svårt sårades, hvarjemte skott, af hvilka ätminstone två träffade, mot trupperne lossades, gjordes försök att medelst en kavallerichoqne skingra de upproriske, men sådant misslyckades, enär -de kastade sig undan i de närbelägna trånga gränderne, för att genast derefter återkomma och med förökad vitdhet förnya anfallet. Vid sådant förhållande återstod för återställande af den djupt kränkta samhällsordningen och den enskilda säkerheten intet annat medel än att använda strängare åtgärder. I sådant afseende befalldes detachementer af kongl. andra lifgardet att nedmarschera och först med fåld bajonett söka skingra våldsverkarne samt, om sådant äfven misslyckades, gifva eld. Till följd häraf aflossades några salvor skarpa skott, dock icke förr än ytterligare varningar af truppafdelningarnes befälhafvare blifvit gifne, och under fortsatt samt ytterst häftig stenkastning från folkmassan. Dessa åtgärder, till följd hvaraf flere sårades och stupade, verkade omsider derhän, att lugnet i denna mest hotade del af staden småningom återställdes. I andra trakter af staden föreföllo väl äfven sedermera oordningar, utöfrade af sammarnirotade folkhopar, men de skingrades med mindre svårighet af detacherade truppaf-. delningar, och svårare våld afböjdes genom täta och! starka patrulleringar. Påföljande dagen egde äfven mindre oordningar och våldsamheter rum ; dock blef ; lugnet icke vidare i betydligare mån stördt. Sådant är i korthet förloppet af de tilldragelser, som utgjort föremål för kämnersrättens ransakning. Beträffande åter beskaffenheten af den brottslighet, hvartill daltagarne i dessa må anses hafva gjort sig skyldige, så ehuru de egentligen ännu icke upptäckte anstiftarne deraf med skäl kunna misstänkas: att hafva åsyftat våldsam omstörtning af någon utafl de grunder, hvarå vår samhällsbyggnad hvilar, eller, såsom lagen käller dötta brott, stämplat mot konun-. gen och riket, anser jag likväl sådane omständigheter icke hafva i detta mål förekommit, att någon af de nu tilltalade kunna derför angifvas. Väl kunde med skäl ifrågasättas huruvida icke det yttrande, som tilltalade förre guldsmeden Lenholm, enligt hvad polisundersökningen gifver vid handen, efter det oroligheterne egt rum, fällt till slottsgevaldigern Björklund, hos Lenholm antyder ett sådant syftemål som det nyss omförmälde; men då kongl. Svea hofrätten, som i ty fall egt att Lenholm omedelbart döma, funnit berörde yttrande innefatta lasteligt tal å Kongl. Maj:ts person, samt Kongl. Maj:t i nåder befallt att åtalet för berörde yttrande, så vidt det kunde ansos innebära sådant tal, borde förfalla, har jag icke varit befogad att ange Lenholm för stämplingar mot Konungen och riket, eller om merberörde yttrande påkalla undersökning. Deremot anser jag det vara uppenbart, då ifrågavarande tilldragelser bestå deruti att män, på utfärdade olofliga kallelser, samlat sig tillhopa och såväl genom störande afallmän ordning och enskild frid, som genom uppenbar olydnad och öppet motstånd, satt sig upp emot Konungens och Hans befallningshafvandes bud, och då alla de i oordningarne deltagande måste anses hafva varit i sam-l: ma vilja och gerning, att dessa oordningar äro att Nänföra till sådant brott, som i 6 Kap. M. B. omförmäles, eller myteri och uppror; hvadan jag ockl: för nämnde brott och delaktighet deruti tilltalar dem, som om deltagande uti de den 48, 49 och 20 sistl. Mars här i staden timade oroligheter kunna blifva förvunne. Sedan jag sålunda redogjort för förloppet af de åtalade uppträdena och den synpunkt, hvarifrån jag anser dem böra bedömas, har jag att i den ordning som beskaffenheten utaf hvar och en tilltalads angifna delaktighet samt händelsernas tidsföljd föranleda, yttra mig öfver de serskilda i målet tilltalade personerne; hvarförinnan jag likväl får förklara, hvad angår handelsbokhållaren Fredrik Engström och stentryckaren Peter Magnus Andersson, vid polisundersökningen angifna att hafva medelst penningeutdelningar sökt uppvigla folket. äfvensom gipsarbetaren Anders Gustaf Andersson, arbetskarlen Carl Petter Rydberg , betjenten Bredell, skomakarlärlingarne Lars Petter Lindberg och Carl Brandt, bokbindargesällen Eric Boström, skomakargesällen Axel Nordberg, tobaksbindarlärlingen Carl Gustaf Andersson, boktryckerilärlingen Ludvig Magnusson, timmermannen Johan Eric Nylen, gossen Johan Petrus Lindqvist, hofslagaregesällen Johan Jansson, snickarelärlingarne Conrad Rolmark och Freml Defa smulh 2. i. anmanacällorna Mannue Clim