lägsta trappsteg; der de funnits, i mer eller mindre mån utbildade, men vanvårdats och småningom fått förfalla, bar civilisationen samtidigt aftagit och folket nedsjunkit i råhet och barbari; der de åter oupphörligt utvidgats och förbättrats, har byfsningen gjort med dem jemna steg. Så lärer oss historien om de äldsta folkslag. Så lirer oss nutidens historia. Chinescr, Egyptier, Phenicier, de gamle Greker och Romare röjde vägar i deras egna länder, äfvensom i de riken och på de ställen, hvilka de (ehineserne undantagne) cröfrade; byggde fartyg, med hvilka de beseglade den tidens kända farvatten, och flera bland dem gräfde kanaler inom landet, för att sätta aflägsnare trakter i närmare och säker beröring med hvarandra samt uttorka sumpiga nejder och göra dem fruktbara. På höjden af makt innehade dessa folkslag, hvart efter annat, höjden af tidehvarfvets kultur och spridde henne till alla de länder, med hvilka de kommo i beröring. Men: alla blefvo underkufvade, de fleste af krigiska halfvildar, despotismens ok blef dem pålagdt, segervinnaren sög deras must och merg, utrikeshandeln förstördes, vägar och kanaler fingo förfalla, och — barbariet återinträdde, okunnighet och vidskepelse bredde ånyo sina svarta vingar öfver folk och land. Af nyare tiders historia inhemta vi, att hela vestra delen af Norra Amerika ännu för 30 år sedan var bebodd af indianer, lefyande i naturtillståndet af jagt, fiske och boskapsskötsel: att amerikanerne sedermera dels genom köp, dels genom krig kommit i besittning af landet och oupphörligt undanträngt urinvånarne bortom Arkansas, Missouri och Iowa: att dessa nya besittningar blifvit förvandlade till sjelfständiga stater och integrerande delar af unionen, uti hvilka inom några decennier kommunikationsanstalter af alla slag rastlöst blifvit anlagde och civilisationen utbredt sina vä!gerningar. Vi finna åter än i denna stund, att i det inre af Asien, Afrika, Södra Amerika, den mest vestliga delen af Norra Amerika, Lappland m. m., hvarest inga regelbundna vägar äro till finnandes, utan inbyggarne nödgas på kamelen, renen eller något annat lastdjur, forsla sig:sjelfya och sina förnödenheter öfver obanade marker, är landet ännu bebodt ensamt af urinvånare, hvilka befinna sig i enahanda råhets och okunnighetstillstånd som för årtusenden sedan. Vi finna slutligen att på Pyreneiska halfön, hvärest inbördeskrig, split och söndring i alla rigtningar härjat landet sedan flera decennier, samt lagbunden ordning. och skick blott under kortare tidsperioder kunnat göra sig gällande, äro vägarne ännu allmänneligen i det uslaste skick, måste varorne till stor del forslas på åsneryggen, äro de gamla kanalerne till största delen förstörda, inga nya och än mindre några jernvägar anlagde, all slags industri i lägervall, oansedt dessa länders naturliga rikedomar, upplysningen på en ganska låg ståndpunkt. Ensamt denna omständighet, att kultur och civilisation omöjligen kunna framtränga, bibehålläcöck utvidga sig till menniskoslägtets förädling, utan lätta, vidsträckta, oupphörligt sig vidgande kommunikationsanstalter, ådagalägger deras absoluta behöflighet för hvarje folk, som redan blifvit delaktigt af civilisationen, fått skåda ljuset och icke vill återkastas i mörker och barbari. Men — detta obestridligt stora gagn af dylika inrättningar, dettavilkor och denna häfstång för intelligensens spridning bland folken, utgör blott en, oftast likväl förbisedd (eller obeaktad) del af deras allmännyttighet. Utan dem är all industriel utveckling rent af omöjlig. Gifves det ej något annat medel att förflytta sig sjelf och sina varor, för att utbyta dessa sednare mot andra, som man önskar sig, än att klöfja. på hästryggen, kamelen eller åsnan genom skog och moras, öfver berg och backar, så stannar vilden hemma och kläder sig med djurens hudar och föder sig af de näringsalster, som finnas i hans grannskap. Öppnar man åter lätta och icke kostsamma kommunikationsanstalter i alla rigtningar: finner den sträfsamme medborgaren, att han med ansträngning af sina krafter dymedelst kan med fördel, till båtnad för sig och de sina, i aflägsna trakter och länder afyttra produkterne af sin flit och omtanka; så sporras han till nyttig verksamhet, blir arbetsam, idog, oftast sparsam och dygdig, till hela samhällets fromma, och detta känner sin moraliska och materiella styrka i ständig tillvext. Man har förliknat den inre kommunikationen i ett land vid pulsådrorna i menniskokroppen. Och ingen liknelse kan vara mera träffande. När blodet cirkulerar fritt och lätt i alla större och mindre idror, från och till hjertat, är menniskan sönd och frisk, känner hon huru musklerna spännas och mana henne till. nyttig verksamhet. Hämmas åter blodomloppet af en eller annan orsak, cirkulerar det rögt i den ena handen eller ena foten, så är denna: em af kroppen sjuklig och svag, kan icke uträtta vad den borde och skulle under normaltillståndet; I och detta illamående inverkar ofördelaktigt på det rela, på menniskan sjelf, som blir svårmodig, lik-! röjd, tynande. På samma sätt förhåller sig med ett ands inre kommunikations-inrättningar. Äro dessalt pridda i alla riktningar, förtjente af någon uppnärksamhet: kan man medelst dem färdas och forsla ina varor med lätthet, hastighet och utan betydligs tostnad; så vill man ut att bese sitt kära fädernes-c and, skåda dess storartade eller leende och mildal( ratur, dess minnesmärken af en förgången tid, dess)! irestoder öfyer hädangångne störe män, dess förll gat, sinnet, hjertat och tankekraften lifvande ellerl närkliga skapelser: så vill man ut från det trånga l !emmet att se nya anletsdrag, knyta nya eller åter-! inyta gamla vänskapsband, stärka själ pch kropp på nängahanda sätt och vis: så lifvas man till ansträngds erksamhet, för att med produkterne af sin idoghets unna försäkra sitt sjelfbestånd. Men äro kommuikationsinrättningarne få, eländiga, kostsamma att egagna, så vill man ej blottställa sig för resans obe-Ir ag och dyrhet, stannar derför hemma, lik björnens sitt vinter-ide, och trälar och arbetar för att af-ån inna en karg natur dagligt bröd för sig sjelf och delk ina, ständigt sysselsatt med den bekymrande tanken lv å framtida bergning, emedan forslingskostnaden sluar största delen af behållningen på arbetsproduk-Jo en, under det grannen, d. vy. s. utlänningen, rast-lli st går framåt, på allt sätt underlättar afsättningenÅn f sin vara och hotar att i grund ruinera alla sina si redtäflare. Med ett ord: man känner sig tunglynt,sj värmodig, sjuklig, på samma sätt som om blodetd ke kan fritt och obehindradt löpa genom allalli drorna.n Vore det möjligt för ett civiliseradt samhälle nuld r tiden, att vara sig sjelft nog, att fullkomligt iso-lu ra sig från andra länder, så vore det af relativtdi indre vigt för ett land i hvad skick dess kommu-ld ikationsanstalter sig befunno. Då ingen import kl om i fråga, behöfdes icke heller någon export utom)bi kets landamären. Men ett sådant sakernas till-fo and är numera otänkbart, omöjligt. Utbyte aftan-)li; ir. och produkter af skilda nationers verksamhetja ar blifvit en naturnödvändighet, civilisationens börnoch slutpunkt. När detta utbyte blifver fuilmligt fritt och af inga band fjettradt, kan ingen 1 förutsäga. Men just derför, att hvarje civilised nation är stadd på vägen till detta mål, fastän skida stigar och med begagnande af olika medellä er hvars och ens krafter, förmåga och samhällsillning: just derföre. att inoen narsan vill ca cn