lägsta trappsteg; der de funnits, i mer eller mindre
mån utbildade, men vanvårdats och småningom fått
förfalla, bar civilisationen samtidigt aftagit och fol-
ket nedsjunkit i råhet och barbari; der de åter o-
upphörligt utvidgats och förbättrats, har byfsningen
gjort med dem jemna steg.
Så lärer oss historien om de äldsta folkslag. Så
lirer oss nutidens historia. Chinescr, Egyptier, Phe-
nicier, de gamle Greker och Romare röjde vägar i
deras egna länder, äfvensom i de riken och på de
ställen, hvilka de (ehineserne undantagne) cröfrade;
byggde fartyg, med hvilka de beseglade den tidens
kända farvatten, och flera bland dem gräfde kana-
ler inom landet, för att sätta aflägsnare trakter i
närmare och säker beröring med hvarandra samt
uttorka sumpiga nejder och göra dem fruktbara.
På höjden af makt innehade dessa folkslag, hvart
efter annat, höjden af tidehvarfvets kultur och spridde
henne till alla de länder, med hvilka de kommo i
beröring. Men: alla blefvo underkufvade, de fleste
af krigiska halfvildar, despotismens ok blef dem på-
lagdt, segervinnaren sög deras must och merg, utri-
keshandeln förstördes, vägar och kanaler fingo för-
falla, och — barbariet återinträdde, okunnighet och
vidskepelse bredde ånyo sina svarta vingar öfver
folk och land.
Af nyare tiders historia inhemta vi, att hela ve-
stra delen af Norra Amerika ännu för 30 år sedan
var bebodd af indianer, lefyande i naturtillståndet af
jagt, fiske och boskapsskötsel: att amerikanerne se-
dermera dels genom köp, dels genom krig kommit i
besittning af landet och oupphörligt undanträngt
urinvånarne bortom Arkansas, Missouri och Iowa:
att dessa nya besittningar blifvit förvandlade till
sjelfständiga stater och integrerande delar af unio-
nen, uti hvilka inom några decennier kommunika-
tionsanstalter af alla slag rastlöst blifvit anlagde och
civilisationen utbredt sina vä!gerningar. Vi finna
åter än i denna stund, att i det inre af Asien,
Afrika, Södra Amerika, den mest vestliga delen af
Norra Amerika, Lappland m. m., hvarest inga re-
gelbundna vägar äro till finnandes, utan inbyggarne
nödgas på kamelen, renen eller något annat last-
djur, forsla sig:sjelfya och sina förnödenheter öfver
obanade marker, är landet ännu bebodt ensamt af
urinvånare, hvilka befinna sig i enahanda råhets
och okunnighetstillstånd som för årtusenden sedan.
Vi finna slutligen att på Pyreneiska halfön, hvär-
est inbördeskrig, split och söndring i alla rigtningar
härjat landet sedan flera decennier, samt lagbunden
ordning. och skick blott under kortare tidsperioder
kunnat göra sig gällande, äro vägarne ännu allmän-
neligen i det uslaste skick, måste varorne till stor
del forslas på åsneryggen, äro de gamla kanalerne
till största delen förstörda, inga nya och än mindre
några jernvägar anlagde, all slags industri i läger-
vall, oansedt dessa länders naturliga rikedomar, upp-
lysningen på en ganska låg ståndpunkt.
Ensamt denna omständighet, att kultur och ci-
vilisation omöjligen kunna framtränga, bibehålläcöck
utvidga sig till menniskoslägtets förädling, utan lätta,
vidsträckta, oupphörligt sig vidgande kommunika-
tionsanstalter, ådagalägger deras absoluta behöflighet
för hvarje folk, som redan blifvit delaktigt af civi-
lisationen, fått skåda ljuset och icke vill återkastas
i mörker och barbari. Men — detta obestridligt
stora gagn af dylika inrättningar, detta- vilkor och
denna häfstång för intelligensens spridning bland
folken, utgör blott en, oftast likväl förbisedd (eller
obeaktad) del af deras allmännyttighet. Utan dem
är all industriel utveckling rent af omöjlig. Gifves
det ej något annat medel att förflytta sig sjelf och
sina varor, för att utbyta dessa sednare mot andra,
som man önskar sig, än att klöfja. på hästryggen,
kamelen eller åsnan genom skog och moras, öfver
berg och backar, så stannar vilden hemma och klä-
der sig med djurens hudar och föder sig af de nä-
ringsalster, som finnas i hans grannskap. Öppnar
man åter lätta och icke kostsamma kommunikations-
anstalter i alla rigtningar: finner den sträfsamme
medborgaren, att han med ansträngning af sina kraf-
ter dymedelst kan med fördel, till båtnad för sig
och de sina, i aflägsna trakter och länder afyttra
produkterne af sin flit och omtanka; så sporras han
till nyttig verksamhet, blir arbetsam, idog, oftast
sparsam och dygdig, till hela samhällets fromma, och
detta känner sin moraliska och materiella styrka i
ständig tillvext.
Man har förliknat den inre kommunikationen i
ett land vid pulsådrorna i menniskokroppen. Och
ingen liknelse kan vara mera träffande. När blodet
cirkulerar fritt och lätt i alla större och mindre
idror, från och till hjertat, är menniskan sönd och
frisk, känner hon huru musklerna spännas och mana
henne till. nyttig verksamhet. Hämmas åter blod-
omloppet af en eller annan orsak, cirkulerar det
rögt i den ena handen eller ena foten, så är denna:
em af kroppen sjuklig och svag, kan icke uträtta
vad den borde och skulle under normaltillståndet; I
och detta illamående inverkar ofördelaktigt på det
rela, på menniskan sjelf, som blir svårmodig, lik-!
röjd, tynande. På samma sätt förhåller sig med ett
ands inre kommunikations-inrättningar. Äro dessalt
pridda i alla riktningar, förtjente af någon upp-
närksamhet: kan man medelst dem färdas och forsla
ina varor med lätthet, hastighet och utan betydligs
tostnad; så vill man ut att bese sitt kära fädernes-c
and, skåda dess storartade eller leende och mildal(
ratur, dess minnesmärken af en förgången tid, dess)!
irestoder öfyer hädangångne störe män, dess förll
gat, sinnet, hjertat och tankekraften lifvande ellerl
närkliga skapelser: så vill man ut från det trånga l
!emmet att se nya anletsdrag, knyta nya eller åter-!
inyta gamla vänskapsband, stärka själ pch kropp på
nängahanda sätt och vis: så lifvas man till ansträngds
erksamhet, för att med produkterne af sin idoghets
unna försäkra sitt sjelfbestånd. Men äro kommu-
ikationsinrättningarne få, eländiga, kostsamma att
egagna, så vill man ej blottställa sig för resans obe-Ir
ag och dyrhet, stannar derför hemma, lik björnens
sitt vinter-ide, och trälar och arbetar för att af-ån
inna en karg natur dagligt bröd för sig sjelf och delk
ina, ständigt sysselsatt med den bekymrande tanken lv
å framtida bergning, emedan forslingskostnaden slu-
ar största delen af behållningen på arbetsproduk-Jo
en, under det grannen, d. vy. s. utlänningen, rast-lli
st går framåt, på allt sätt underlättar afsättningenÅn
f sin vara och hotar att i grund ruinera alla sina si
redtäflare. Med ett ord: man känner sig tunglynt,sj
värmodig, sjuklig, på samma sätt som om blodetd
ke kan fritt och obehindradt löpa genom allalli
drorna.n
Vore det möjligt för ett civiliseradt samhälle nuld
r tiden, att vara sig sjelft nog, att fullkomligt iso-lu
ra sig från andra länder, så vore det af relativtdi
indre vigt för ett land i hvad skick dess kommu-ld
ikationsanstalter sig befunno. Då ingen import kl
om i fråga, behöfdes icke heller någon export utom)bi
kets landamären. Men ett sådant sakernas till-fo
and är numera otänkbart, omöjligt. Utbyte aftan-)li;
ir. och produkter af skilda nationers verksamhetja
ar blifvit en naturnödvändighet, civilisationens bör-
noch slutpunkt. När detta utbyte blifver fuil-
mligt fritt och af inga band fjettradt, kan ingen
1 förutsäga. Men just derför, att hvarje civilise-
d nation är stadd på vägen till detta mål, fastän
skida stigar och med begagnande af olika medellä
er hvars och ens krafter, förmåga och samhälls-
illning: just derföre. att inoen narsan vill ca cn