AROR RAN RR nn RAA nn nn
ladt,; hoc est, om ej urtima riksdag infaller
före November månad 1850, först år 1851.
Det kan man verkligen kalla att reformvän-
ligt behandla representationsfrågan!
Det är oss obekant, om Östergöthlands re-
formsällskap genom stadgar eller beslut ned-
lagt en sådan godtycklig makt i sin bestyrel-
ses händer. Men om ock så vore, synes lik-
väl i så vigtiga saker grannlagenheten hos be-
styrelsen :sjelf hafva bordt förmå den, att icke
deraf begagna sig, utan hellre lemna sällskapet
tillfälle att samråda. Det var äfven föga
bekant, af hvilka styrelsen utgöres. Man
visste blott, att hr Ridderstad, tidningens re-
daktör, är mycket verksam inom den, och det
har sports, att han, som under reform-agita-
tionen sistl. vår, såsom många, var en mot-
ståndare till hvad han i artikeln kallat Ko-
nungens förslag, sedan upptagen af litterära
företags omsorger, i hast blifvit af annan tanka:
en omkastning, hvilken, om den utgår af verk-
lig öfvertygelse, ingen har rätt att vidare
klandra, så länge den hålles inom gränserna
af hans enskilda eller publicistiska sfer, men
som väl icke bör få gälla inom ledningen af
ett reformsällskaps verksamhet, hvilken egent-
ligen just har sin kraft genom sällskapets åta-
gande mot det allmänna, att öppet och allvar-
ligt uttala sin allmänna, icke några måhända
af ett eller annat skäl numera intresserade in-
dividers, opinion.
Sedan har likväl OÖstgötha Correspondenten
utportionerat diskussionen inom bestyrelsen i
flera af December månads tidningsnummer,
och vi finna deraf, att det varit kapten H.
Vult v. Steyern och hr Ridderstad, som egent-
ligen ansett inbjudningen icke kunna antagas,
och för sina anförda skäl vunnit de öfriga
bestyrelse-ledamöternas biträde.
Hr von Steyern yppade många betänklighe-:
ter vid reformsills. seas förfarande. Han för-
klarade sig väl anso fättigheten att fritt sam-
mankomma till öfverläggning om gemensamma
angelägenheter, samt att derom till lagstiftande
makten få potitionera, vara jemte tryckfrihe-
ten det konstitutionelt-monarkiska statsskic-
kets grundpelare; men denna rättighet borde
icke missbrukas eller ens opåkalladt brukasp,
och han trodde, att Stockholms reformsällskap
felat i begge dessa afseenden. - Han ogillade,
att Östgötha reformsällskap förklarat sig per-
manent ; likaså att man i Stockholm föreslagit
att organisera sällskapet med filial-afdelningar.
Han befarade, att följden skulle blifva ett
klubbväsen. Han ansåg petitionsrätten för-
lora sin vigt och betydelse, om den omfattar
föremål af mindre eller underordnad vigt, och
om man derigenom visar en benägenhet hos
petitionärerna ,att blanda sig i allt,. Såsom
sådan betraktade han förslaget att petitionera
om urtima riksdag, och afstyrkte försök i den
vägen. Slutligen yttrade han den åsigten, att
reformens vänner nu icke hade annat att göra,
än afbida det öde, som väntar regeringens för-
slag vid nästa riksdag.
Hr Ridderstad förklarade sig gilla hr von
Steyerns åsigter i allmänhet; ty en emellan
de begge herrarne uppkommen och i diskus-
sionen intagen skiljaktighet, angående de mo.
narkiska principerna, anse vi, såsom egentligen
icke ägande något nödvändigt sammanhang
med frågan, oss kunna alldeles förbigå.
Vid samma tid bestyrelsen i Linköping be-
slutade på ofvannämnde sätt läste man i Öre-
bro Tidning för den 13 December följande
uppsats:
Bestyrelsen för reformsällskapet i Stockholm har
utfärdat en adress till reformföreningarne i lands-
orten om petitionerande för snart sammankallande
af urtima riksdag, hvilken adress, vederbörligen un-
dertecknad af bestyrelsens medlemmar, finnes införd
i de med dagens post anlända Stockholmstidnin-
gar. Måhända är det under nuvarande förhållan-
den mindre maktpåliggande, huruvida det begärda
svaret från de särskilda reformföreningarne i Sve-
rige utfaller jakande eller nekande, än att detsam-
ma blifver i hufvudsak lika från alla, och att den
väckta frågan må, långt ifrån alt föranleda split
bland reformvännerna, tvärtom framkalla en närmare
sammanslutning, så att de särskilda föreningarne
måtte, uti denna som andra hithörande frågor, be-
sluta, yttra sig och handla i fullaste öfverensstäm-
melse med hvarandra. Det vore derföre önskligt att
alla reformföreningarne i landet måtte skyndsamme-
ligen ställa sig i förbindelse med hvarandra, samt
gemensamt vidtaga de åtgärder som, efter mogen
öfverläggning, finnas tjenliga.
Om sjelfva den väckta frågan skole vi närmare
yttra oss i följande nummer. Här vilje vi blott an-
märka att om man hade samma visshet om det hvi-
lande orimliga representationsförslagets förkastande
vid en snart inträffande urtima riksdag, som vid den
sednare lagtima, samt derjemte någon sannolikhet att
kunna vid en urtima riksdag få, efter förkastandet
af nämnde förslag, ett folkligare antaget såsom hvi-
lande till nästa riksdag; så skulle vi obetänkt sluta
oss till dem som påyrka en urtima riksdag, utan
afseende på dermed förenade olägenheter och kost-
nader. I annat fall åter skulle en urtima riksdag
kanske snarare aflägsna oss från än närma oss till
målet. Och skulle regeringen, emot förmodan, verk-
ligt nitälska för sitt hvilande förslag samt, genom
sitt mäktiga inflytande i två stånd och en skickligt
tillvägabragt splittring bland reformvännerna i de
två andra, lyckas att, genom öfverraskning, få det-
samma antaget; så skulle vi anse detta för en verk-
lig riksolycka, emedan det nya förslaget, med all
sin sveksamma liberalism, är ännu sämre än det
gamla vi hafva, och erbjuder ännu mindre trygghet
för ett lagligt fortskridande, ännu mindre hopp om
en förändring till ett bättre, på samma gång det
o
måste väcka mer farhåga för Sveriges inkastande på
revolutionernas bana.,
Äfven läste man vid samma tid i Tidning
för Södermanland följande, som oss synes, väl-
grundade reflexioner:
Vi hafva sett den åsigt framställd, att det vore
bättre agitera för regeringens representationsförslag,
än för ett annat nytt, enär verksamheten för detta
sednare möjligtvis kunde leda till samhällsvådor.
Men, för att de verklige reformvännerne, de sannt
liberale, skulle hafva befunnits villige att lemna det
hvilande förslaget sitt understöd, hade väl fordrats,
att detta förslag innehållit några i ögonen sprin-
gande fördelar framför det närvarande representa-
tionssättet. Några sådana hafva vi dock icke kun-
nat utfinna. Man. uppställer troligen bäremot den
erinran, att förslaget icke hvilar på ståndsprincipen.
AFA vi CTAraA JKL: