AROR RAN RR nn RAA nn nn ladt,; hoc est, om ej urtima riksdag infaller före November månad 1850, först år 1851. Det kan man verkligen kalla att reformvänligt behandla representationsfrågan! Det är oss obekant, om Östergöthlands reformsällskap genom stadgar eller beslut nedlagt en sådan godtycklig makt i sin bestyrelses händer. Men om ock så vore, synes likväl i så vigtiga saker grannlagenheten hos bestyrelsen :sjelf hafva bordt förmå den, att icke deraf begagna sig, utan hellre lemna sällskapet tillfälle att samråda. Det var äfven föga bekant, af hvilka styrelsen utgöres. Man visste blott, att hr Ridderstad, tidningens redaktör, är mycket verksam inom den, och det har sports, att han, som under reform-agitationen sistl. vår, såsom många, var en motståndare till hvad han i artikeln kallat Konungens förslag, sedan upptagen af litterära företags omsorger, i hast blifvit af annan tanka: en omkastning, hvilken, om den utgår af verklig öfvertygelse, ingen har rätt att vidare klandra, så länge den hålles inom gränserna af hans enskilda eller publicistiska sfer, men som väl icke bör få gälla inom ledningen af ett reformsällskaps verksamhet, hvilken egentligen just har sin kraft genom sällskapets åtagande mot det allmänna, att öppet och allvarligt uttala sin allmänna, icke några måhända af ett eller annat skäl numera intresserade individers, opinion. Sedan har likväl OÖstgötha Correspondenten utportionerat diskussionen inom bestyrelsen i flera af December månads tidningsnummer, och vi finna deraf, att det varit kapten H. Vult v. Steyern och hr Ridderstad, som egentligen ansett inbjudningen icke kunna antagas, och för sina anförda skäl vunnit de öfriga bestyrelse-ledamöternas biträde. Hr von Steyern yppade många betänklighe-: ter vid reformsills. seas förfarande. Han förklarade sig väl anso fättigheten att fritt sammankomma till öfverläggning om gemensamma angelägenheter, samt att derom till lagstiftande makten få potitionera, vara jemte tryckfriheten det konstitutionelt-monarkiska statsskickets grundpelare; men denna rättighet borde icke missbrukas eller ens opåkalladt brukasp, och han trodde, att Stockholms reformsällskap felat i begge dessa afseenden. Han ogillade, att Östgötha reformsällskap förklarat sig permanent ; likaså att man i Stockholm föreslagit att organisera sällskapet med filial-afdelningar. Han befarade, att följden skulle blifva ett klubbväsen. Han ansåg petitionsrätten förlora sin vigt och betydelse, om den omfattar föremål af mindre eller underordnad vigt, och om man derigenom visar en benägenhet hos petitionärerna ,att blanda sig i allt,. Såsom sådan betraktade han förslaget att petitionera om urtima riksdag, och afstyrkte försök i den vägen. Slutligen yttrade han den åsigten, att reformens vänner nu icke hade annat att göra, än afbida det öde, som väntar regeringens förslag vid nästa riksdag. Hr Ridderstad förklarade sig gilla hr von Steyerns åsigter i allmänhet; ty en emellan de begge herrarne uppkommen och i diskussionen intagen skiljaktighet, angående de mo. narkiska principerna, anse vi, såsom egentligen icke ägande något nödvändigt sammanhang med frågan, oss kunna alldeles förbigå. Vid samma tid bestyrelsen i Linköping beslutade på ofvannämnde sätt läste man i Örebro Tidning för den 13 December följande uppsats: Bestyrelsen för reformsällskapet i Stockholm har utfärdat en adress till reformföreningarne i landsorten om petitionerande för snart sammankallande af urtima riksdag, hvilken adress, vederbörligen undertecknad af bestyrelsens medlemmar, finnes införd i de med dagens post anlända Stockholmstidningar. Måhända är det under nuvarande förhållanden mindre maktpåliggande, huruvida det begärda svaret från de särskilda reformföreningarne i Sverige utfaller jakande eller nekande, än att detsamma blifver i hufvudsak lika från alla, och att den väckta frågan må, långt ifrån alt föranleda split bland reformvännerna, tvärtom framkalla en närmare sammanslutning, så att de särskilda föreningarne måtte, uti denna som andra hithörande frågor, besluta, yttra sig och handla i fullaste öfverensstämmelse med hvarandra. Det vore derföre önskligt att alla reformföreningarne i landet måtte skyndsammeligen ställa sig i förbindelse med hvarandra, samt gemensamt vidtaga de åtgärder som, efter mogen öfverläggning, finnas tjenliga. Om sjelfva den väckta frågan skole vi närmare yttra oss i följande nummer. Här vilje vi blott anmärka att om man hade samma visshet om det hvilande orimliga representationsförslagets förkastande vid en snart inträffande urtima riksdag, som vid den sednare lagtima, samt derjemte någon sannolikhet att kunna vid en urtima riksdag få, efter förkastandet af nämnde förslag, ett folkligare antaget såsom hvilande till nästa riksdag; så skulle vi obetänkt sluta oss till dem som påyrka en urtima riksdag, utan afseende på dermed förenade olägenheter och kostnader. I annat fall åter skulle en urtima riksdag kanske snarare aflägsna oss från än närma oss till målet. Och skulle regeringen, emot förmodan, verkligt nitälska för sitt hvilande förslag samt, genom sitt mäktiga inflytande i två stånd och en skickligt tillvägabragt splittring bland reformvännerna i de två andra, lyckas att, genom öfverraskning, få detsamma antaget; så skulle vi anse detta för en verklig riksolycka, emedan det nya förslaget, med all sin sveksamma liberalism, är ännu sämre än det gamla vi hafva, och erbjuder ännu mindre trygghet för ett lagligt fortskridande, ännu mindre hopp om en förändring till ett bättre, på samma gång det o måste väcka mer farhåga för Sveriges inkastande på revolutionernas bana., Äfven läste man vid samma tid i Tidning för Södermanland följande, som oss synes, välgrundade reflexioner: Vi hafva sett den åsigt framställd, att det vore bättre agitera för regeringens representationsförslag, än för ett annat nytt, enär verksamheten för detta sednare möjligtvis kunde leda till samhällsvådor. Men, för att de verklige reformvännerne, de sannt liberale, skulle hafva befunnits villige att lemna det hvilande förslaget sitt understöd, hade väl fordrats, att detta förslag innehållit några i ögonen springande fördelar framför det närvarande representationssättet. Några sådana hafva vi dock icke kunnat utfinna. Man. uppställer troligen bäremot den erinran, att förslaget icke hvilar på ståndsprincipen. AFA vi CTAraA JKL: