KRUUIUNIV UTA Utllla eltvify VED MA HH pv Lius och m:lle Delen. Den förre innehade blott ett underordnadt parti, det han gaf oklanderligt; den sednare utförde en mansroll, hvarvid hon ock ådagalade en heroism, som ej hör till det vanliga slaget. Hon bör blifva en nyttig reqvisition för italienarne, och lyckades redan nu vid ett par tillfällen vinna bifall. Afven m:lle D. framropades efter representationens slut, ehuru denna opinionsyttring mötte opposition från åtskilliga håll. töm — Vi kunne knappt tänka oss någon vigtigare fråga i närvarande ögonblick och tillika kanske knappt någon svårare att besvara nu genast, än den, hvad parti liberalt sinnade reformvänner böra taga med det hvilande representationsförslaget. Allt, som kan bidraga till upplysning i denna fråga, förtjenar tagas i allvarligt betraktande af pressen. — Åftonposten innehöll öfver detta ämne sistl. fredag en artikel, som talar för det hvilande förslagets antagande, och hvaraf här nedan meddelas ett utdrag, jemte ett par anmärkningar. Aftonposten har aftryckt ett stycke af L.J. Hjertas yttrande i reformvännernas sällskap angående samma punkt, hvilket hade till ändamål att fästa uppmärksamheten å de flere serskilda omständigheter, som måste tagas i betraktande i afseende på denna frågas behandling, bredvid eller oberoende af förslagets innehåll i och för sig sjelf betraktadt. För dem, som finna förslagets innehåll i sig sjelf motbjudande, och tro att den stationära principen eller de excelusiva interessena derigenom skola få ett för starkt insteg, och som således icke kunna vara böjde att antaga förslaget annat än såsom ett nödankare, en öfvergång till något bättre, måste det nemligen vara högst angeläget, att före ett sådant antagande söka, så vidt möjligt är, uppgöra en probabilitets-beräkning öfver den proportion, som de serskilda samhällskategorierna skola få till hvarandra genom valen. En sådan beräkning är oundgänglig, för att komma till en slags bestämd öfvertygelse derom, huruvida den förespeglade öfvergången till ett bättre skulle vinnas genom förslaget, eller huruvida man blott skulle göra en kulissförändring, och sedan i afseende på de vigtigaste politiska förhållandena stå näranog på samma punkt som för närvarande, men med tillägg af det vissa resultatet, att nationen för en tid vore liknöjd och obenägen för hvarje ansträngning till vinnande af ytterligare förbättringar under nägra tiotal af år; då man alitid skulle få höra de loja eller de politiskt förskräckte, jemte de s. k. stilla i landet, förena sig med motståndarne af alla ytterligare reformer i uppstämmande af den tonen, att man åtminstone maste lemna det nya systemet en tillräcklig tid att visa hvad det kan uträtta. — andra sidan deremot bör visserligen medgifvas, att den sjelfskrifna representationsrättens och fyrdelningens försvinnande vore en fördel, som faller i ögonen genast vid första påseendet; äfvensom man vid förkastande af förslaget måste taga i beräkning dels den ytterligare tidsutdrägten — förutsatt nemligen, att det berodde blott på det liberala partiet att nu få det hvilande antaget eller förkastadt — dels svårigheterna att kunna arbeta fram ett mera rationelt förslag. Endast ett närmare afvägande af dessa för och emot, men hvilket icke är så lätt att verkställa nu genast, utan till en der maste bero på ytterligare inhemtande af opinionerna i landet, synes oss kunna slutligen bestämma öfvertygelsen hos hvarje samvetsgrann medborgare. Vore deremot frågan endast att bedöma förslaget efter dess innehåll, så skulle vi icke ett ögonblick tveka alt förkasta detsamma. Man bör komma väl i håg, att förslaget icke tillhör det liberala partiets program, utan den nyansen, som. man kallar grå. Om de liberale det oaktadt skola acceptera detsamma såsom ett nödankare, så kunna de ju likväl icke mot sin egen inre känsla förorda detsamma annorlunda, än såsom sådant, såsom en nödfallsmesyr; och det är just deruti, som vi anse den nuvarande ministeren hafva så djupt och oförlåtligt försyndat sig emot nationen, att den fuskat bort hela reformväsendet med ett förslag, som icke kommer af hjertat eller går till hjertat, och som icke väcker en gnista af entusiasm hos någon 1 hela samhället. Det förefaller oss då, som om de egentliga reformvännerna åtminstone ej vore förpligtade att göra sig till förkämpar för en sak, som så litet tillhör dem, utan had