KRUUIUNIV UTA Utllla eltvify VED MA HH pv
Lius och m:lle Delen. Den förre innehade blott
ett underordnadt parti, det han gaf oklander-
ligt; den sednare utförde en mansroll, hvarvid
hon ock ådagalade en heroism, som ej hör till
det vanliga slaget. Hon bör blifva en nyttig
reqvisition för italienarne, och lyckades redan
nu vid ett par tillfällen vinna bifall. Afven
m:lle D. framropades efter representationens
slut, ehuru denna opinionsyttring mötte oppo-
sition från åtskilliga håll.
töm
— Vi kunne knappt tänka oss någon vigti-
gare fråga i närvarande ögonblick och tillika
kanske knappt någon svårare att besvara nu
genast, än den, hvad parti liberalt sinnade re-
formvänner böra taga med det hvilande repre-
sentationsförslaget. Allt, som kan bidraga till
upplysning i denna fråga, förtjenar tagas i all-
varligt betraktande af pressen. — Åftonposten
innehöll öfver detta ämne sistl. fredag en ar-
tikel, som talar för det hvilande förslagets an-
tagande, och hvaraf här nedan meddelas ett
utdrag, jemte ett par anmärkningar. Afton-
posten har aftryckt ett stycke af L.J. Hjertas
yttrande i reformvännernas sällskap angående
samma punkt, hvilket hade till ändamål att
fästa uppmärksamheten å de flere serskilda om-
ständigheter, som måste tagas i betraktande i
afseende på denna frågas behandling, bredvid
eller oberoende af förslagets innehåll i och för
sig sjelf betraktadt. För dem, som finna för-
slagets innehåll i sig sjelf motbjudande, och
tro att den stationära principen eller de ex-
celusiva interessena derigenom skola få ett för
starkt insteg, och som således icke kunna vara
böjde att antaga förslaget annat än såsom ett
nödankare, en öfvergång till något bättre, må-
ste det nemligen vara högst angeläget, att före
ett sådant antagande söka, så vidt möjligt är,
uppgöra en probabilitets-beräkning öfver den
proportion, som de serskilda samhällskatego-
rierna skola få till hvarandra genom valen.
En sådan beräkning är oundgänglig, för att
komma till en slags bestämd öfvertygelse der-
om, huruvida den förespeglade öfvergången till
ett bättre skulle vinnas genom förslaget, eller
huruvida man blott skulle göra en kulissför-
ändring, och sedan i afseende på de vigtigaste
politiska förhållandena stå näranog på samma
punkt som för närvarande, men med tillägg
af det vissa resultatet, att nationen för en tid
vore liknöjd och obenägen för hvarje ansträng-
ning till vinnande af ytterligare förbättringar
under nägra tiotal af år; då man alitid skulle
få höra de loja eller de politiskt förskräckte,
jemte de s. k. stilla i landet, förena sig med
motståndarne af alla ytterligare reformer i
uppstämmande af den tonen, att man åtmin-
stone maste lemna det nya systemet en till-
räcklig tid att visa hvad det kan uträtta. —
andra sidan deremot bör visserligen med-
gifvas, att den sjelfskrifna representationsrät-
tens och fyrdelningens försvinnande vore en
fördel, som faller i ögonen genast vid första
påseendet; äfvensom man vid förkastande af
förslaget måste taga i beräkning dels den yt-
terligare tidsutdrägten — förutsatt nemligen,
att det berodde blott på det liberala partiet
att nu få det hvilande antaget eller förkastadt
— dels svårigheterna att kunna arbeta fram
ett mera rationelt förslag. Endast ett när-
mare afvägande af dessa för och emot, men
hvilket icke är så lätt att verkställa nu ge-
nast, utan till en der maste bero på ytterli-
gare inhemtande af opinionerna i landet, synes
oss kunna slutligen bestämma öfvertygelsen hos
hvarje samvetsgrann medborgare. Vore der-
emot frågan endast att bedöma förslaget efter
dess innehåll, så skulle vi icke ett ögonblick
tveka alt förkasta detsamma. Man bör komma
väl i håg, att förslaget icke tillhör det libe-
rala partiets program, utan den nyansen, som.
man kallar grå. Om de liberale det oaktadt
skola acceptera detsamma såsom ett nödan-
kare, så kunna de ju likväl icke mot sin egen
inre känsla förorda detsamma annorlunda, än
såsom sådant, såsom en nödfallsmesyr; och det
är just deruti, som vi anse den nuvarande mi-
nisteren hafva så djupt och oförlåtligt försyn-
dat sig emot nationen, att den fuskat bort hela
reformväsendet med ett förslag, som icke kom-
mer af hjertat eller går till hjertat, och som
icke väcker en gnista af entusiasm hos någon
1 hela samhället. Det förefaller oss då, som
om de egentliga reformvännerna åtminstone ej
vore förpligtade att göra sig till förkämpar för
en sak, som så litet tillhör dem, utan had