än väl tro oss inse, alt denna medelvägs-teori på längden icke bär sig. Vi hafva äfven någon gång, der fullt skäl synts oss för handen, tagit regeringens parti, der, vi tyckte oss finna, att ett så beskaffadt afseende af andra icke blifvit gjordt, eller der regeringens tillgöranden srntes oss skeft och orättvist bedömda. Detta hafve vi, så vidt vårt ringa utfrymme tillåtit, gjort derföre, att en publicist, i vår tanka, icke gerna bör ega på sitt samvete, att genom förhastade omdömen och möjligen mindre grundadt klander hafva gjort sitt till, för att sätta sitt lands regering i misskredit, och beröfva den sitt lilla skimmer af infallibilitet, hvilket den kanske behöfver som en motvigt mot vår tids rigtning till klandersjuka öfver regeringarnes åtgärder endast såsom sådana. Vi tro oss icke heller nu göra oss skyldiga till hvad vi här ofvan antydt som en publicistisk pligt att akta sig för, då vi icke kunna undertrycka en viss förundran öfver den sista stora ordensutnämningen. Vår mening kan ej vara att särskildt granska de begåfvades meriter och anspråk, äfven om anledningar till anmärkningar i detta hänseende skulle förefinnas. Vi veta nemligen mer än väl, att här egentligen icke får talas om anspråk, utan att det så tillsägandes endast är nåden, som gör sig gällande. Under den s. k. gamla regimen syntes det i mång Herrans år vid dessa utnämningar icke vara fråga: om att särskildt endast framhålla och belöna den verkliga förtjensten, hvarhelst den framträdde, inom hvad stånd och klass som helst; att med dessa tecken liksom säga till folket: Här sen j en man, som gjort sig om fosterlandet väl förtjent. Det tycktes tvertom i allmänhet mera vara fråga om att -gätta ett etecken på gunstlingar och högtuppsatte (hvarvid en del andra fick följa med i vederbörlig tur), för att liksom säga: Här sen j en af de våra, en rättrogen. Man har också nu bland folket vant sig att från denna synpunkt betrakta hela saken. När någon enfaldig, nu för tiden bländas af kraschaner, dekorationer, kors och band på något högburet eller hopkrumpet bröst, så faller det ingen in att derföre tänka: Det är en mycket förtjent man, om han också i sjelfva verket är det (ty äfven sådana dekorcras), utan man säger helt simpelt: Det är en mycket hög herre, och det innebär just icke så mycket i våra dagar. Härvid har man nu i långa tider hunnit vänja sig. Men om en regering, hvilken icke blott uttalat framåtskridandet såsom sin princip (ty vi våga tro, att sanning och rätt just i sin högsta potens innebära detta), utan äfven visat verkliga tendenser åt detta håll, ändock vill hålla fast vid, konservera någonting så föråldradt (man skulle till och med kunna säga: i grunden osanb) som detta dekorationsoch kraschan-väsen, etter dr gamla regimernas nådemetod — så torde väl hos de mera tänkande någon förundran deröfver låta sig förnimmas. Ty egentligen ligger det väl ingen sanning uti att på annat sätt beteckna och framhålla förtiensten och dugligheten, än genom att öppna för densamma ett vidsträcktare fält för dess verksamhet. Vi skulle tro, att vår tid åtminstone tenderar åt en sådan sanning. Ytlighet och prål hafva vi ändå mer än nog i staten; man söker nu efter förmågan och redbarheten, hvarhelst de finnas, och önskar dem fram, för att på behörig plats gagna och göra sig gällande. När det är fråga om att med allvar tänka på tidens stränga fordringar och anspråk; när det gäller att kunna utforska den rätta vägen och de bästa medlen att gå dessa till mötes, der de stannat inom billighetens, inom sanningens och rättens gräns, så synas oss ordnarne och banden gerna kunna träda i bakgrunden. Man invänder måhända, att saken är en småsak och att vederbörande väl veta, att mången ändå med mycken förtjusning mottager nådevedermälet — och detta må visserligen så vara. Vi tillägga då endast, att denna småsak ändock innebär någonting karakteristiskt och betecknande. taRRROETRRRTTARTS