än väl tro oss inse, alt denna medelvägs-teori på
längden icke bär sig. Vi hafva äfven någon gång,
der fullt skäl synts oss för handen, tagit regeringens
parti, der, vi tyckte oss finna, att ett så beskaffadt
afseende af andra icke blifvit gjordt, eller der rege-
ringens tillgöranden srntes oss skeft och orättvist
bedömda. Detta hafve vi, så vidt vårt ringa ut-
frymme tillåtit, gjort derföre, att en publicist, i vår
tanka, icke gerna bör ega på sitt samvete, att ge-
nom förhastade omdömen och möjligen mindre
grundadt klander hafva gjort sitt till, för att sätta
sitt lands regering i misskredit, och beröfva den sitt
lilla skimmer af infallibilitet, hvilket den kanske
behöfver som en motvigt mot vår tids rigtning till
klandersjuka öfver regeringarnes åtgärder endast så-
som sådana.
Vi tro oss icke heller nu göra oss skyldiga till
hvad vi här ofvan antydt som en publicistisk pligt
att akta sig för, då vi icke kunna undertrycka en
viss förundran öfver den sista stora ordensutnämnin-
gen. Vår mening kan ej vara att särskildt granska
de begåfvades meriter och anspråk, äfven om anled-
ningar till anmärkningar i detta hänseende skulle
förefinnas. Vi veta nemligen mer än väl, att här
egentligen icke får talas om anspråk, utan att det
så tillsägandes endast är nåden, som gör sig gällan-
de. Under den s. k. gamla regimen syntes det i
mång Herrans år vid dessa utnämningar icke vara
fråga: om att särskildt endast framhålla och belöna
den verkliga förtjensten, hvarhelst den framträdde,
inom hvad stånd och klass som helst; att med dessa
tecken liksom säga till folket: Här sen j en man,
som gjort sig om fosterlandet väl förtjent. Det
tycktes tvertom i allmänhet mera vara fråga om att
-gätta ett etecken på gunstlingar och högtuppsatte
(hvarvid en del andra fick följa med i vederbörlig
tur), för att liksom säga: Här sen j en af de våra,
en rättrogen. Man har också nu bland folket vant
sig att från denna synpunkt betrakta hela saken.
När någon enfaldig, nu för tiden bländas af kra-
schaner, dekorationer, kors och band på något hög-
buret eller hopkrumpet bröst, så faller det ingen in
att derföre tänka: Det är en mycket förtjent man,
om han också i sjelfva verket är det (ty äfven så-
dana dekorcras), utan man säger helt simpelt: Det
är en mycket hög herre, och det innebär just icke
så mycket i våra dagar. Härvid har man nu i
långa tider hunnit vänja sig. Men om en regering,
hvilken icke blott uttalat framåtskridandet såsom
sin princip (ty vi våga tro, att sanning och rätt
just i sin högsta potens innebära detta), utan äfven
visat verkliga tendenser åt detta håll, ändock vill
hålla fast vid, konservera någonting så föråldradt
(man skulle till och med kunna säga: i grunden
osanb) som detta dekorations- och kraschan-väsen,
etter dr gamla regimernas nådemetod — så torde väl
hos de mera tänkande någon förundran deröfver
låta sig förnimmas. Ty egentligen ligger det väl
ingen sanning uti att på annat sätt beteckna och
framhålla förtiensten och dugligheten, än genom att
öppna för densamma ett vidsträcktare fält för dess
verksamhet. Vi skulle tro, att vår tid åtminstone
tenderar åt en sådan sanning. Ytlighet och prål
hafva vi ändå mer än nog i staten; man söker nu
efter förmågan och redbarheten, hvarhelst de finnas,
och önskar dem fram, för att på behörig plats gag-
na och göra sig gällande. När det är fråga om att
med allvar tänka på tidens stränga fordringar och
anspråk; när det gäller att kunna utforska den rätta
vägen och de bästa medlen att gå dessa till mötes,
der de stannat inom billighetens, inom sanningens
och rättens gräns, så synas oss ordnarne och banden
gerna kunna träda i bakgrunden.
Man invänder måhända, att saken är en småsak
och att vederbörande väl veta, att mången ändå
med mycken förtjusning mottager nådevedermälet —
och detta må visserligen så vara. Vi tillägga då
endast, att denna småsak ändock innebär någonting
karakteristiskt och betecknande.
taRRROETRRRTTARTS