r a , 5 rättighet upptände inbördeskriget i Ungern. tlparti, hvars ytterstå mål är omstörtning och Jös.Iligaste -Igällde icke friheten, utan dem som lade en våldsam Ihand på densamma. Junderstöda dem med alla de medel som stå henne garne al. en ltörlattning, som skall kringgarda de särskilda stammarna med fullkomligt lika rättigheter. Kränkandet af denna nationernas förnämsta Mot ett slitning från Österrike, reste sig de der i sina herättigheter kränkte folkstammar. Kriget Upprätthållandet af enhetsmonarkien, en innerligare förening med oss, erkännande och betryggande af deras nationalitet äro ändamålet med dessa stammars sträfvanden. Ministeren skall till buds. Då hvarje väg till förlikning, tyvärr utan .lall nytta, har blifvit försökt, skall vapnens makt I bekämpa ett brottsligt partis skräckvälde, och den linre friden sålunda blifva återställd. Mina herrar! Det stora verk som. åligger oss att utföra i harmoni med folket, är att knyta ett nytt band, som skall förena alla monarkiens länder och stammar till en stor statskropp. Denna ståndpunkt antyder tillika den väg, som ministeren skall följa i den tyska frågan. Tysklands storhet och styrka ligger icke i monarkiens splittring och förslappning. TAtt Österrike. fortfar att bestå, såsom: en politisk enhet, är en tysk så väl som en europeisk nödvändighet. Genomträngde af denna öfvertygelse emotse vi den naturliga utvecklingen af den ännu icke fulländade omskapelseprocessen. Först när det I föryngrade Österrike och det föryngrade Tyskland -Ihafva erhållit nya och fasta former, blir det möjligt Jatt politiskt bestämma deras ömsesidiga förhållande. JIntilldess skall Österrike fortfarande trofast uppfyllal sina förbundspligter. I kIalla rikets yttre förhållanden skola vi veta att Jiakttaga Österrikes intresse och värdighet samt icke I medgifva något förvirrande inflytande utifrån på våra inre förhållandens ordnande. Dessa äro hufvudgrunddragen i vår politik. Vi hafva framställt dem med den oförbehållsamma öppenhet, emedan intet förtroende kan existera utan sanning, och förtroende är första vilkoret för en lycklig samverkan mellan regeringen och riksdagen. ITALIEN. Två stora frågor sysselsätta för närvarande jnästan alla italienares sinne: den ena om Lomi bardiets befrielse från Österrike, den andra om hela Italiens förening, antingen i ett monarkiskt statsförbund, eller i en republikansk union. Tre särskilda förslag i det sednare ämnet äro framställda, nemligen 1) det gamla konfederationsförslaget, framstäldt af Pius IX och innefattande blott att samtliga regeringarne i Italien skulle skicka ombud till en kongress i Rom, för att öfverenskomma om ett defensivförbund och gemensamt behandla de diplomatiska och kommerciella ärenden som röra hela Italien; 2) ett militärförbund, föreslaget af Piemont, aunder afvaktan af möjligheten att sluta ett politiskt förbund. Piemont föreslår Toscana och Rom att ställa på krigsfot betydliga kontingenter för att, om det behöfves, ånyo börja kriget mot Österrike och för att trygga beståndet af konungariket Öfre Italien, bestående af Piemont, Lombardiet, Venedig, Parma och Piacenza; 3) den nya toskanska ministerens planer att få vald sen konstituerande församling från alla italienska stater, hvilken skulle -:sammanträda i Florenz och, om möjligt, tillvägabringa ett slags federativrepublik, omfattande hela Italien. Påfliga styrelsen, som war nära att få sitt förslag .antaget af Neapel, och icke ville inlåta sig 1 aktiv strid mot Österrikes ofantliga makt i Lombardiet, har gifvit ett undvikande svar på det ;piemontesiska projektet, som, om det än kunde medfört nytta för Sardinien, likvällB skulle -afvändt Neapel från ett italienskt förbund. Folket i Rom — uppretadt af påfyens vägran .att deltaga i befrielsekriget mot österrikarne; .af hans dröjsmål att bifalla sammankallandet af en konstituerande församling; och af konseljpresidenten grefve. Rossis allvarliga bemädanden att qväfva alla rörelser, som skedde i Kyrkostaten till förmån för ofvannämnde national-angelägenheter — var i hög grad oroligt .dagarne före deputeradekammarens sammanträde, som var utsatt till den 18 November. Då grefve Rossi kom åkande dit och steg ur vagnen i porthvalfvet af ständernas hus,n mottogs han af den församlade folkmassan medP; en storm af hvisslingar och hyssjuingar. Han skrattade :deråt och gick. Innan ham hade hunnit till trappan, fick ham ett styng i sidan, hvilket föranledde honom att hastigt vända hufvudet, hvarigenom halsen blottades och den stora pulsådern blef hårdt spänd. I detta ögonblick fick han der ännu. ett styng af en säker hand. Tan låtsade som ingenting vore på färde, höll sin näsduk öfver såret och sade till en tjensteman, som var med honom: det ir ingenting,. Men han hade knappt tagit några steg, förr än han föll sanslös. De polissoldater, som stodo omkring, drogo sig undan. Grefven bars till kardinalen Gazzolis rum, der han efter några minuter uppgaf andan. Då anderrättelsen om mordet meddelades deputeradekammaren, aflägsnade sig derifrån högra idans ledamöter och den såsom åbörare närvarande diplomatiska kåren. Den qvarvarande venstra sidan var alltför fåtalig att kunnajtc alta några beslut, hvarföre sessionen måste ipplösas. Om aftonen fraterniserade folket medlm. le af Rossi inkallade trupperna och tågadelnt kring gatorna med fanor och facklor. bi Om de dagen derefter timade uppträdenal: nafva vi flere öfver hufvud sammanstämmande gå erättelser, men hvilka skilja sig i den färg, om gifves åt händelsen. Vi meddela den fölande efter italienska tidningar: Den 46, kl. 44 f. m., samlades på Piazza del Pojolo hela medborgaregardet, linietrupperna, karabi-j iererna (polissoldater) och en stor folkmassa. Vidg9if niddagstiden tågade 30,000 menniskor från nämnde I org till deputeradekammaren, för att förmå dennalöfri It hos påfven anhålla om en ny, demokratisk miister samt följande koncessioner, hvilka voro tryckta å ett stort plakat: 4) den italienska nationalitetens rckännande; .2). konstituerande församlingens samjankallande och framläggande för densamma af föraget till en förbundsförfattning; 3) verkställighet åt e beslut, som fattades af deputerade-rådet i afseide på sjelfständighetskriget; 4) fullkomligt antainde af Mamianis program af den 3 Juni. De af Iket anvisade ministrarne voro: Mamiani, Sterbini, ampello, Salicetti, Fusconi, Lunati, Serini och Galti. Je