r
a
,
5
rättighet upptände inbördeskriget i Ungern.
tlparti, hvars ytterstå mål är omstörtning och Jös-
.Iligaste
-Igällde icke friheten, utan dem som lade en våldsam
Ihand på densamma.
Junderstöda dem med alla de medel som stå henne
garne al. en ltörlattning, som skall kringgarda de
särskilda stammarna med fullkomligt lika rättighe-
ter. Kränkandet af denna nationernas förnämsta
Mot ett
slitning från Österrike, reste sig de der i sina he-
rättigheter kränkte folkstammar. Kriget
Upprätthållandet af enhetsmo-
narkien, en innerligare förening med oss, erkännande
och betryggande af deras nationalitet äro ändamålet
med dessa stammars sträfvanden. Ministeren skall
till buds. Då hvarje väg till förlikning, tyvärr utan
.lall nytta, har blifvit försökt, skall vapnens makt
I bekämpa ett brottsligt partis skräckvälde, och den
linre friden sålunda blifva återställd.
Mina herrar! Det stora verk som. åligger oss att
utföra i harmoni med folket, är att knyta ett nytt
band, som skall förena alla monarkiens länder och
stammar till en stor statskropp. Denna ståndpunkt
antyder tillika den väg, som ministeren skall följa
i den tyska frågan. Tysklands storhet och styrka
ligger icke i monarkiens splittring och förslappning.
TAtt Österrike. fortfar att bestå, såsom: en politisk
enhet, är en tysk så väl som en europeisk nöd-
vändighet. Genomträngde af denna öfvertygelse
emotse vi den naturliga utvecklingen af den ännu
icke fulländade omskapelseprocessen. Först när det
I föryngrade Österrike och det föryngrade Tyskland
-Ihafva erhållit nya och fasta former, blir det möjligt
Jatt politiskt bestämma deras ömsesidiga förhållande.
JIntilldess skall Österrike fortfarande trofast uppfyllal
sina förbundspligter.
I kIalla rikets yttre förhållanden skola vi veta att
Jiakttaga Österrikes intresse och värdighet samt icke
I medgifva något förvirrande inflytande utifrån på
våra inre förhållandens ordnande.
Dessa äro hufvudgrunddragen i vår politik. Vi
hafva framställt dem med den oförbehållsamma öp-
penhet, emedan intet förtroende kan existera utan
sanning, och förtroende är första vilkoret för en
lycklig samverkan mellan regeringen och riksdagen.
ITALIEN.
Två stora frågor sysselsätta för närvarande
jnästan alla italienares sinne: den ena om Lom-
i bardiets befrielse från Österrike, den andra om
hela Italiens förening, antingen i ett monar-
kiskt statsförbund, eller i en republikansk
union.
Tre särskilda förslag i det sednare ämnet
äro framställda, nemligen 1) det gamla konfe-
derationsförslaget, framstäldt af Pius IX och
innefattande blott att samtliga regeringarne i
Italien skulle skicka ombud till en kongress i
Rom, för att öfverenskomma om ett defensiv-
förbund och gemensamt behandla de diploma-
tiska och kommerciella ärenden som röra hela
Italien; 2) ett militärförbund, föreslaget af
Piemont, aunder afvaktan af möjligheten att
sluta ett politiskt förbund. Piemont föreslår
Toscana och Rom att ställa på krigsfot betyd-
liga kontingenter för att, om det behöfves,
ånyo börja kriget mot Österrike och för att
trygga beståndet af konungariket Öfre Italien,
bestående af Piemont, Lombardiet, Venedig,
Parma och Piacenza; 3) den nya toskanska mi-
nisterens planer att få vald sen konstituerande
församling från alla italienska stater, hvilken
skulle -:sammanträda i Florenz och, om möjligt,
tillvägabringa ett slags federativrepublik, om-
fattande hela Italien.
Påfliga styrelsen, som war nära att få sitt
förslag .antaget af Neapel, och icke ville inlåta
sig 1 aktiv strid mot Österrikes ofantliga makt
i Lombardiet, har gifvit ett undvikande svar
på det ;piemontesiska projektet, som, om det
än kunde medfört nytta för Sardinien, likvällB
skulle -afvändt Neapel från ett italienskt för-
bund. Folket i Rom — uppretadt af påfyens
vägran .att deltaga i befrielsekriget mot öster-
rikarne; .af hans dröjsmål att bifalla samman-
kallandet af en konstituerande församling; och
af konseljpresidenten grefve. Rossis allvarliga
bemädanden att qväfva alla rörelser, som skedde
i Kyrkostaten till förmån för ofvannämnde
national-angelägenheter — var i hög grad o-
roligt .dagarne före deputeradekammarens sam-
manträde, som var utsatt till den 18 Novem-
ber. Då grefve Rossi kom åkande dit och steg
ur vagnen i porthvalfvet af ständernas hus,n
mottogs han af den församlade folkmassan medP;
en storm af hvisslingar och hyssjuingar. Han
skrattade :deråt och gick. Innan ham hade hun-
nit till trappan, fick ham ett styng i sidan,
hvilket föranledde honom att hastigt vända
hufvudet, hvarigenom halsen blottades och den
stora pulsådern blef hårdt spänd. I detta ö-
gonblick fick han der ännu. ett styng af en
säker hand. Tan låtsade som ingenting vore
på färde, höll sin näsduk öfver såret och sade
till en tjensteman, som var med honom: det
ir ingenting,. Men han hade knappt tagit nå-
gra steg, förr än han föll sanslös. De polis-
soldater, som stodo omkring, drogo sig undan.
Grefven bars till kardinalen Gazzolis rum, der
han efter några minuter uppgaf andan. Då
anderrättelsen om mordet meddelades depute-
radekammaren, aflägsnade sig derifrån högra
idans ledamöter och den såsom åbörare när-
varande diplomatiska kåren. Den qvarvarande
venstra sidan var alltför fåtalig att kunnajtc
alta några beslut, hvarföre sessionen måste
ipplösas. Om aftonen fraterniserade folket medlm.
le af Rossi inkallade trupperna och tågadelnt
kring gatorna med fanor och facklor. bi
Om de dagen derefter timade uppträdenal:
nafva vi flere öfver hufvud sammanstämmande gå
erättelser, men hvilka skilja sig i den färg,
om gifves åt händelsen. Vi meddela den föl-
ande efter italienska tidningar:
Den 46, kl. 44 f. m., samlades på Piazza del Po-
jolo hela medborgaregardet, linietrupperna, karabi-j
iererna (polissoldater) och en stor folkmassa. Vidg9if
niddagstiden tågade 30,000 menniskor från nämnde I
org till deputeradekammaren, för att förmå dennalöfri
It hos påfven anhålla om en ny, demokratisk mi-
ister samt följande koncessioner, hvilka voro tryckta
å ett stort plakat: 4) den italienska nationalitetens
rckännande; .2). konstituerande församlingens sam-
jankallande och framläggande för densamma af för-
aget till en förbundsförfattning; 3) verkställighet åt
e beslut, som fattades af deputerade-rådet i afse-
ide på sjelfständighetskriget; 4) fullkomligt anta-
inde af Mamianis program af den 3 Juni. De af
Iket anvisade ministrarne voro: Mamiani, Sterbini,
ampello, Salicetti, Fusconi, Lunati, Serini och Gal-
ti.
Je