och obehag. Vederbörande tilltrodde t. ex.
icke handeln att kunna ordna sig sjelf efter
den uti naturen af olika varuslag inneboende
lag, utan det skuti2 föreskrifvas, att den ena
finge handl ! nus. eller sand - eller nålar,
men ickas med då er den småsaken 0. s. V.;
hvilket föll liten rond in i det löjliga, både
på papperet! och i tillämpnihgen, då det:stod
bredvid erkännandet af en stor, ädel och vae-
-ker -princip som också i hufvudsaken hade
fått göra sig gällande.
I fall det kunde anses tjenligt, att i afse-
ende på näringslagstiftningen för framtiden
rådfråga den erfarenhet, man haft tillfälle att
hemta under den tid, de nya näringsförfatt-
ningarne hittills varit i utöfning, synes då nå-
gon ovisshet icke böra ega rum hos regerin-
gen om den anvisning, som deraf vore att
hemta. Var handelsordningens grundsats han-
delsnäringens frihet, så borde man väl vänta
att få se lagstiftaren fortgå på den en gång
påbörjade banan, undanrödja de öfverflödiga
inskränkningarna och inrymma ett vidsträck-
tare fält åt principen... Men besynnerligt nog
synes regeringen tänkt annorlunda; och det
sser verkligen ut, som den sedan början af året
1846 skulle hafva kommit på andra åsigter
hvad näringsfriheten beträffar. Så vidt vi
nemligen kunna erinra oss, hafva de flesta se-
dermera af reg. vidtagna åtgärder inom detta
område varit af fullkomligt motsatt karakter
med dem, som utmärkte de först gifna nä-
ringsförfattningarne. Hvad nu serskildt be-
träffar det gjorda tillägget i 1:a mom. 6 8
Handelsordningen, så synes det svårt att för-
stå, hvarföre: det skulle vara behöfligare nu,
än det ansågs vid lagens stiftande; och att
reg. icke då betraktade det så, är klart deraf,
att undantag från en allmän rättighet måste
vara specielt stadgade, och ett sådant undan-
tag fanns icke gjordt för köpingar. Det är
emedlertid icke alldeles utan smärta, som vi
se att den nuvarande konseljen gifvit sig ut
att vidare förmyndra för näringarna, på be-
kostnad af den en gång erkända frihets-
grundsatsen. Att en köpman, likasom en
handtverkare eller en fabrikant, ganska gerna
ser, om han kan få vara ensam i sin näring,
eller åtminstone hafva så få medtäflare som
möjligt, är visserligen så klart, att man icke
behöfver disputera derom. Men, i Herrans
namn! hvar finnes väl den gudomliga eller
menskliga förnuftslag, som ger den ene med-
borgaren en större rätt än den andre att föda
sig med sitt lofliga arbete, det må vara af ett
eller annat slag? — Och om det icke kan för-
svaras, att en sådan företrädesrätt gäller till
förmån för vissa personer på andras bekost-
nad, d. v. s. med andras uteslutande, huru
ännu mycket mera orimligt är det icke, att
en sådan företrädesrätt skall gälla till förmån
för vissa platser, på bekostnad af den kring-
liggande trakten.
Men så är det. Hafva de maktegande den
svagheten att låna örat åt skråsinnet, egen-
nyttan eller begäret att förtrycka andra, så
underlåta dessa mörka andar aldrig att upp-
vakta, för att skafva åt sig en eller annan
förmån på det allmännas bekostnad. Så är
det äfven i handeln. Ingenting behöfver till
sin natur så mycken frihet som denna, när man
betraktar den från synpunkten af allmänhetens
förmån; men ingen är mera benägen att söka
utestänga andra, än köpmannen, om han kan
det; (hvarvid dock måste göras ett stort an-
tal aktningsvärdes undantag af sannt liberala
män inom denna klass.) Sålunda ser man huru
vissa städer lyckats etablera ett feodalvälde
öfver närmast belägna köpingar, som tvingas
att betala skatt till de förra: det absurdaste
af allt absurdt! Ty om man förevänder, att
städerna behöfva bidrag för underhållande af
gator och polis, m.m; så behöfva köpingarne
detsamma; och dessa kostnader böra då för
hvardera stället dragas af ställets egna invå-
nare: det är inför förnuftet och rättskänslan
något oerhördt, att den ena platsen för sådant
ändamål skall kunna skattlägga den andra.
Men nu komma köpingarnes handlande i sin
tur och borsta sig deröfver, att de icke få lof
att indirekt skattlägga det omkringliggande
landet, genom uteslutande rätt att handla på
3 mils afstånd. Låtom oss se hyart detta stad-
gande leder, och hvarvid det icke är bättre
med en sådan uteslutande rätt för städer än
för köpingar. Det kan väl icke nekas, att det
öfverhufvud vore nyttigt, om Hela befolknin-
gen kunde vara spridd så jemt som möjligt
öfver landet. Statsmännen hafva numera hun-
nit till fullkomlig visshet derom, att ingen
serskild lycksalighet eller båtnad vinnes ge-
nom stora folkmängders hopande på vissa plat-
ser, när det skall ske med artificiella åtgärder.
Deraf följer en drygare lefnadskostnad, star-
kare förnötning af lifskrafterna och benägenhet
till demoralisation. Man behöfver ej vara rädd,
att icke städer ändå uppstå af sig sjelfva, der
det naturliga behofvet för trafiken drager men-
niskor tillsammans. I Förenta Staterna, ett
land, som går framåt med underbara och gi-
gantiska krafter, redan det rikaste land i verl-
den, och hvars exempel förtjenade efterföljas
åtminstoue i näringslagstiftning, om man ock
är rädd för sådant i politiken; i Förenta Sta-
terna är en hvar tillåtet att uppsätta handel,
näringar eller fabriker, hvarest och af hvad
slag som helst, i stad eller på land. Likväl
finnes intet land i verlden, der städer så ha-
stigt springa upp och tilltaga i storlek och
rörelse, som der; hvilket omöjligt kunde vara
fallet, om rättigheten att hafva salubodar på
landet der, likasom här, vore förbjuden inom
an vice Ambkrats krins städer och köpingar.