och obehag. Vederbörande tilltrodde t. ex. icke handeln att kunna ordna sig sjelf efter den uti naturen af olika varuslag inneboende lag, utan det skuti2 föreskrifvas, att den ena finge handl ! nus. eller sand eller nålar, men ickas med då er den småsaken 0. s. V.; hvilket föll liten rond in i det löjliga, både på papperet! och i tillämpnihgen, då det:stod bredvid erkännandet af en stor, ädel och vae-ker -princip som också i hufvudsaken hade fått göra sig gällande. I fall det kunde anses tjenligt, att i afseende på näringslagstiftningen för framtiden rådfråga den erfarenhet, man haft tillfälle att hemta under den tid, de nya näringsförfattningarne hittills varit i utöfning, synes då någon ovisshet icke böra ega rum hos regeringen om den anvisning, som deraf vore att hemta. Var handelsordningens grundsats handelsnäringens frihet, så borde man väl vänta att få se lagstiftaren fortgå på den en gång påbörjade banan, undanrödja de öfverflödiga inskränkningarna och inrymma ett vidsträcktare fält åt principen... Men besynnerligt nog synes regeringen tänkt annorlunda; och det sser verkligen ut, som den sedan början af året 1846 skulle hafva kommit på andra åsigter hvad näringsfriheten beträffar. Så vidt vi nemligen kunna erinra oss, hafva de flesta sedermera af reg. vidtagna åtgärder inom detta område varit af fullkomligt motsatt karakter med dem, som utmärkte de först gifna näringsförfattningarne. Hvad nu serskildt beträffar det gjorda tillägget i 1:a mom. 6 8 Handelsordningen, så synes det svårt att förstå, hvarföre: det skulle vara behöfligare nu, än det ansågs vid lagens stiftande; och att reg. icke då betraktade det så, är klart deraf, att undantag från en allmän rättighet måste vara specielt stadgade, och ett sådant undantag fanns icke gjordt för köpingar. Det är emedlertid icke alldeles utan smärta, som vi se att den nuvarande konseljen gifvit sig ut att vidare förmyndra för näringarna, på bekostnad af den en gång erkända frihetsgrundsatsen. Att en köpman, likasom en handtverkare eller en fabrikant, ganska gerna ser, om han kan få vara ensam i sin näring, eller åtminstone hafva så få medtäflare som möjligt, är visserligen så klart, att man icke behöfver disputera derom. Men, i Herrans namn! hvar finnes väl den gudomliga eller menskliga förnuftslag, som ger den ene medborgaren en större rätt än den andre att föda sig med sitt lofliga arbete, det må vara af ett eller annat slag? — Och om det icke kan försvaras, att en sådan företrädesrätt gäller till förmån för vissa personer på andras bekostnad, d. v. s. med andras uteslutande, huru ännu mycket mera orimligt är det icke, att en sådan företrädesrätt skall gälla till förmån för vissa platser, på bekostnad af den kringliggande trakten. Men så är det. Hafva de maktegande den svagheten att låna örat åt skråsinnet, egennyttan eller begäret att förtrycka andra, så underlåta dessa mörka andar aldrig att uppvakta, för att skafva åt sig en eller annan förmån på det allmännas bekostnad. Så är det äfven i handeln. Ingenting behöfver till sin natur så mycken frihet som denna, när man betraktar den från synpunkten af allmänhetens förmån; men ingen är mera benägen att söka utestänga andra, än köpmannen, om han kan det; (hvarvid dock måste göras ett stort antal aktningsvärdes undantag af sannt liberala män inom denna klass.) Sålunda ser man huru vissa städer lyckats etablera ett feodalvälde öfver närmast belägna köpingar, som tvingas att betala skatt till de förra: det absurdaste af allt absurdt! Ty om man förevänder, att städerna behöfva bidrag för underhållande af gator och polis, m.m; så behöfva köpingarne detsamma; och dessa kostnader böra då för hvardera stället dragas af ställets egna invånare: det är inför förnuftet och rättskänslan något oerhördt, att den ena platsen för sådant ändamål skall kunna skattlägga den andra. Men nu komma köpingarnes handlande i sin tur och borsta sig deröfver, att de icke få lof att indirekt skattlägga det omkringliggande landet, genom uteslutande rätt att handla på 3 mils afstånd. Låtom oss se hyart detta stadgande leder, och hvarvid det icke är bättre med en sådan uteslutande rätt för städer än för köpingar. Det kan väl icke nekas, att det öfverhufvud vore nyttigt, om Hela befolkningen kunde vara spridd så jemt som möjligt öfver landet. Statsmännen hafva numera hunnit till fullkomlig visshet derom, att ingen serskild lycksalighet eller båtnad vinnes genom stora folkmängders hopande på vissa platser, när det skall ske med artificiella åtgärder. Deraf följer en drygare lefnadskostnad, starkare förnötning af lifskrafterna och benägenhet till demoralisation. Man behöfver ej vara rädd, att icke städer ändå uppstå af sig sjelfva, der det naturliga behofvet för trafiken drager menniskor tillsammans. I Förenta Staterna, ett land, som går framåt med underbara och gigantiska krafter, redan det rikaste land i verlden, och hvars exempel förtjenade efterföljas åtminstoue i näringslagstiftning, om man ock är rädd för sådant i politiken; i Förenta Staterna är en hvar tillåtet att uppsätta handel, näringar eller fabriker, hvarest och af hvad slag som helst, i stad eller på land. Likväl finnes intet land i verlden, der städer så hastigt springa upp och tilltaga i storlek och rörelse, som der; hvilket omöjligt kunde vara fallet, om rättigheten att hafva salubodar på landet der, likasom här, vore förbjuden inom an vice Ambkrats krins städer och köpingar.