ministeren föreslog importförbudens borttagande, och i öfrigt framlade förslag till en uti liberal anda ganska konseqvent utarbetad tulltaxar. (Huru pass konseqvent denna tulltaxa var utarbetad och huru liberal den befanns i vissa delar, der öfverdrifna förmåner åt de rikaste interessena bibehöllos, i strid emot regeringens egna räsonnementer, derom voro likväl, såsom man vet, tankarna vid riksdagen delade.) A. P. säger derefter, att den icke känner nuvarande ministerens kollektiva åsigt, men erinrar att hr statsrådet Fåhraeus, såsom f. d. ledamot af generaltullstyrelsen samt deltagare i regeringens proposition, bestämdt uttalat sig för det liberala systemet, och att af de öfrige statsråderne endast hr Sandströmer helt kort yttrat sig på riddarhuset, hvilket yttrande,, såsom A. P. uttrycker sig, gaf anledning till den förmodan, att äfven han hyllade samma system, ehuru efter presidenten Skogmans tillstyrkande att låta 1843 års tulltaxa qvarstå, hr Sandströmer tyektes vilja medgifva detta i afseende å vissa manufakturoch fabriksvaror,. Derefter yttrar A.P., i anledning af kommersekollegii och tullstyrelsens tillstyrkande att tills vidare bibehålla förbuden, att den uppriktigt beklagar denna åsigt. Af allt detta skulle man nu kunna tro, att meningen vore alt klandra den eftergifvande svaghet, som skulle visa sig i det frångående af princip som A. P. beklagar. Straxt derefter förekommer: likväl följande stycke, hvilket bör ordagrant anföras: Mecn vi tillägga, lika uppriktigt, att så vida detta borttagande kan ske endast till namnet och med fastställandet af så absurda tull-afgifter, som dem R. St:r stadgat, vi skulle finna detta vara föga annat än ett liberalt koketteri eller taskspeleri, hvilket icke är värdigt en Regering, som vill förtjena aktning. in annan sak är den, om, under närvarande förhållanden, Reg. anser sig nog fast att, emot tre stånds majoriteter, icke blott upphäfva förbuden till namnet, utan ock nedsätta de eventuella tull-afgifterna, vida under de af Ständerna bestämda. Och sker icke äfven det sednare, hyartill tjenar då hela åtgärden, om ej att gifva större chancer åt tullförsnillaren ? Månne icke detta ger full anledning att fråga, hvad meningen kan vara med ett sådant vacklande fram och tillbaka? Ty längre ned får läsaren vidare se, att Aftonposten först anser en sådan fasthet, som här omförmäles, vådlig för rikets politiska ställning, menl likväl finnes ingen risk i sak deruti. Skulle man icke då af de flerfaldiga bugter som förekomma i det ur Aftonposten citerade stycket lätt kunna falla på den tankan, att afsigten vore, att på förhand krafsa igen med harfoten intrycket af ett steg, som vederbörande möjligen kunna komma att taga? Härefter kommer A. P. till frågan om sockertullen specielt, och börjar der helt pompöst: Deremot inse vi icke det ringaste skäl att, i slrid emot rikets ständers förslag i liberal priktning, bibehålla importförbudet för sockerfabrikationen. (Menas utan tvifvel importförbudet å fabriceradt eller raffineradt socker.) Vid läsningen af detta uttryck, tyckte vi att det var ganska dugtigt sagdt af Aftonposten; men allt som man Jäser vidare, erfar man en viss snopenhet vid den påföljande delen af artikeln, som endast synes hafva till syftemål att försvaga och tillintetgöra verkan af mnyssnämnda dugtighet. Först framkastas neml., såsom en sorts lystringsord, att denna fråga nicke, såsom det i allmänhet föregifves, rörer ensamt de rika fabrikanterna, utan nästan lika mycket Sveriges frakthandel och sjöfart, samt exporten af dess jern och trävaror till Ostindien och Brasilien för utbyte mot råsockera. Derefter kommer i omedelbart sammanhang med denna punkt följande stycke: Likaså är det en oriktig föreställning hos de flygtigt betraktande, att hela den bestämda tullen af 3 sk. kommer fabrikanten till godo såsom skydd; ty.: naturligtvis bör derifrån dragas den dryga tullen på råsocker af 3 sk. pr KE, utom tolag c., så att, med. beräkning af den qvantitet förädlad vara, som af råämnet erhålles fabrikanten väl torde kunna anses hafva sjelf erlagt 4 sk. tull, då endast 4 sk., eller, med tillägg ar öfriga. additionella afgifter, högst 4 sk. 6 rst. i sjelfva verket återstår som skydd. Efter dessa premisser lemnar nu A. P. för egen räkning följande utlåtånde: För vår del finna vi dock detta skydd mer än tillräckligt att upprätthålla våra sockersjuderier och! med dem den för Sveriges frakthandel, sjöfart ochi. export vigtiga importen af råsocker. Med en tillverkning af omkring 8 millioner , ger detta skydd ett öfverskott af allraminst 200,000 rdr bko årligen, hvilket tyckes vara lockande nog, när det stadnar bos ett så inskränkt antal socker-fabrikanier som nu är fallet. Som sagdtär, man blir verkligen tveksam om syftningen af det förestående och huruvida det härleder sig från afsigt eller mnaivetet, d. v. s. obekantskap med ämnet. Framhållandet af landets frakthandel, sjöfart och export, såsom interesserade i sockerfrågan, har naturligtvis till föremål att visa huru betydande denna fråga är; och det är sannt. Men verkan af denna konsiderations framdragande för tillfället ligger egentligen i den efterföljande meningen. Vore nemligen förhållandet sådant, att fabrikanterne sjelfve erlade 3 sk. tull på råsocker utom tolag och andra afgifter, så vore det utan tvifvel betänkligt för raffinaderiernas bestånd, äfvensom för rederiinteresset, att låta raffinadsocker införas för 5 sk. tull, äfven om man ihågkommer att denna, med tillägg af öfriga afgifter, uppgår till närmare 6 sk.; och styrkan af betänkligheterna skulle då till största delen undanrödja A. P:s förut framställda åsigter i hufvudsaken. Men det är allmänt bekant, att icke ett enda skålpund råsocker som inkommer i riket betalarkden i taxan utsatta tull af 3 sk.; emedan denna vara alltid hemtas från transatlantiska hamnar eller orter på andra sidan Goda Hoppsudden, och derföre åtnjuter den för varor från sådane orter medgifna tull-lindring aj? till 3313