En så ung, skön och talangfull teaterdirektris kan man ej annat än önska den lycka och uppmuntran, som redan hennes eget spel förtjenar. — I Konstnärsgilletso sista sammankomst upplästes några poemer, författade al en ung flicka, och åt hvilka hr Mandelgren, som uppläste dem, gifvit namnet Etu fynd i landsorten. Vi meddele här ett af desamma, som vittnar om anlag till humor: Qvinnans politik. Hören orden, som i tiden Jjuder: Jemnlikhet och Frihet! Bott de två, Öfver allting annat tystnad bjuder; Låtom oss de orden rätt förstå! Skulle friheten väl endast gälla För den starke, vara mannens blott? O, j herrar, qvinnan djerfves fälla Denna dom: Ni ordet ej förstått. Friheten gemensam är för alla, Jemnlikheten adlar den dertill. Ingen man mer äger att befalla, Huru gerna han regera vill. Friheten dock måste sanktioneras, Auvnars blir den slagen till en slant, Och den måste ljudligt publiceras, Väljom oss då en — representant, Som med ifver kan den satsen drifva Genom stånden (der så mycket går), Att hvar qvinna myndig mätte blifva När sin fjerde vishetstand hon får. Då, ack då, ja hvilka Jjufva tider! Alla hustyranner nu försvann, Alla äktenskapets ljufva strider; Ty för myndig fru vek hvarje man. Låtom oss blott saken öfverväga, Många fördelar dena skaffa kan. Då ratt snart vi hög!judt kunde säga: Jag är jag, och mannen är — min man. För vår del vilje vi icke ett ögonblick he taga den unga skaldinunan, alt en gång, med all upptänklig förnöjelse, få utropa de sista orden, hvarpå hon synes fästa så stor vigt. Vi blott spå, att då vishetständerna börja lossna, hon nog får höra sin man säga: Du är Du, men Du är dock — min frul!r