fullkomligt. De bhudflängde och hängde utan:
betänkligheter. Men deres straffsystem hadel.
ingen framgång; brott begingos då som mnu,l!
och skola aldrig hejdas genom sådana medel. l;
Det är tvärtom ett allmänt erfarenhetsrön, att
rysliga straff föröka både brottens mängd och
deras vildhet. — I vår tid råda helt andra åsig-!
ter; vi vända oss med afsky bort ifrån fysiskal!
bestraffningar af alla slag; våra känslor äro nä-
stan vekliga i detta hänseende. Men deremot!
berbergera, kläda och föda vi våra brottslingar !
bättre än de fleste bland dem varit vana vid
under deras frihet, eller kunna hoppas när de!
återfått den, och i allmänhet långt bättre, än!
hvad som är den fattiges men obrottsliges och !
icke häktades lott. Det fornåldriga anspråket
på hvad man kallar belsosam stränghet, gör
sig detta oaktadt gällande äfven bos oss vid!
fångarnes behandling; och hvarmed tillfredsställa)
vi det väl? Med själslidanden, som vi tillfoga, !
i stället för da fordna kroppsplågorna. Genom
oupphörlig tillsyn, osflåtligt tvång, bringa vil
straffången till ett slags omyndighetstillsvånvd,
och genom beräknad nedstämning af hans själs- !
styrka, qväfva vi småningom allt mod, all sjelf-
tillit hos honom. Detta förfarande anse vil!
menskligt, i jemförelse med förflädrens; men i
sjelfva verket är det mera grymt, och utöfvarl!
i allmänhet ett mera förderfligt inflytande. Så
försvagande har vårt humana straffsätt visat !!
sig, att vi, för att göra dess uthärdande möj- !
ligt, nödgats mer och mer förstärka fångtrak-
tamentet. Men denna nödvändighet, utan att
på något vis minska det själsförderf vi till-
skapa, motverkar ändamålet med hela straffän-
gelsesystemet, emedan fängelset derigenom blir
inbjudande för den nödställde, hvilken, åtmin-!
stone på afstånd, betraktar det snarare som en
tillflykt än ett straff. Fången sjelf vänjer det!
deremot vid fysiska beqvämligheter, som han
icke. kan försksffa sig när han åter bliv fri,
och det ökar derigenom hans frestelser tll
återfall. -
AA -— AA —rrm ÅA MM
Det första och väsendtligaste missaget, både!
i de forntida och moderna straffsystemerna, är
det företräde, som man vid deras tillämpning
gifvit åt varningen, framför förbättringen ;
tv ehuru den sednare föregifves vara hulvud-
syftet, taga både anklagare och domare vanli-
gen saken på gamla viset, och betrakta straff-
fängelset snarare som en varningsanstalt, än
som en förbättrivgsanstalt. Det andra, icke
ringare misstaget, är, att då vi söka förbättra
brottslingar, så använda vi dertill medel, som
äro beräknade på att försvaga och nedtrycka,,
i stället för att stärka och upprätta.
Am — fÅ vm mn RAR REL OTTAR
Botemedlen bestå just i motsatsen häraf.
Må vi på allvar söka brottslingens förbättring,
och icke dervid, under hvad förevändning det
än måtte vara, vidtaga någon åtgärd,som-mot-
verkar detta ändamål! Må vi försätta brotts-
lingen i svåra, men icke grymma yttre om-!
ständigheter, i stället för i makliga och -för-
vekligande! Låtom honom genom utförandet
af ansträngt kroppsarbete, men icke genom slö-
sinnad liknöjdhet, vänta återvinnandet af fribe-
ten! — Förseelser, begångna -under fängelseti-
den, må icke, såsom nu sker, bestraffas .ge-
nom den barnsliga och förredrande tillämpnin-
gen af stryk, hunger och mörker, utan genom
förlusten af hvad fången redan kunnat för- ;
värlva till återinlösen af sin frihet, eller genom q
tillökning af lösesuämmans belopp. — Kosthåll s
och andra behof måtte äfven föröka denna
summa; fången får härigenom ett interesse i9
att föredraga det tarfligaste, såsom det minst kost-
samma och minst belsstamde för hans skuld-g
register. — Till besegrande af den egoism, somld
vanligen utmärker brottslingar, och oftast är!f
sjelfva roten till brott, har jag med framgång
försökt att indela straff-fångarne i arbetslag om!4
sex personer, hvilka utföra gemensomma arbe-p
ten och sålunda bjeipa hvarandra, under dets
de arbeta för sig sjeifva. M
: OM - JM f— — - -— JR r—
Det blir någonting nytt när ett undergån- 0
get stroff verkligen kommer att i viss måns
utplåna brottets vanfrejd ; men denna nyhet 4
blir någonting vanligt, så snart ibärdig flit och?
godt uppförande göras till de enda och oelter-
gifliga vilkoren, för en till straff-fänge!se dömdå
fånge, att återvinna friheten. Och med dessa
vilkor skall ingen nödställd förledas till någon,
frestande afund öfver fängelsernas invånare, el-!j,
ler att bland dem söka husrum, kläder ochlp
föda. Dessa vilkor skola göra straff-fängelset!g
mera afskräckande än någon aunan brottetsle- e
gsla påföljd, och sålunda åt detta slags straffl.
äfven gifva den egenskap af varrande, på hvil-
ken traditionernas anhängere lägga så mycken.
vigt. la
pJog anser hvad man i straff-lagstiftnivgen le
kallar varnagel af alltför litet värde; jag be- ö
tviflar nästan tillvaron af någon räddbåga förl,
straff. Så sällsamt det må förskomma dem, s
som icke undersökt förhållondet djupare, sål,
visst är det dock, att knappast någonting be-l,.
kräftas mer af erfarenheten än grymma strafts).
verkan att reta till brott, i stället för att al-
skräcka derifrån, En skicklig efterspaningspo- -
is är ået enda verksanima skräckmedlet; ty
när den för elt brott hågade tvekar at begå ls,
missgerningen, så sker det af farhåga att blifva 1,
vöjd, men icke af fruktan för straffet. Samma!
dT
bevekelsegrund gör sig gällonde öfverallt i hvar-
lagslifvet : mången deltager t. ex. uten tvekan
en räfjagt til häst, och sätter öfver häckar
och diken, med fara att bryta bals och ben, lt
få
medan bsn har nutsigt att kom: te
fventyret; andra vådor trotses utan lo,
vekan, vid minsta frestelse, så sna:t sammall
utsigt
öppeo. Men men betänker sig all-
innan man oalan BA a ä