sonliga förmåga, så äro de dock hufvudsakligen att härleda från hans system. Haånadt, innan man begrep det, begynver det nu att allt mer och mer öfverlefva det motstånd, som träffade det i början. Med hvart år vinner det mera förtroende, och det tycks ämnadt att förändra, om ej undantränga större delen af de äldre teoriernan. Maconocchies system åsyftar på samma gång förbältring af den brottslige och ersättning åt samhället för det begångna brottet ; men den sednare icke genom något straff som innebär hämnd, antingen på det forntida sättet genom kroppslidande eller efter penilentiärsystemerna genom själslidande. Hämnd, utöfvad på hvad sätt som helst, förderfvar karakteren både hos den som utkräfver hämnden och hos den som är mål derför; hos den förre genom öfvermod emot den kufvade och maktlöses hos denne genom förbittvivgen öfver att finna sig maktlös och kufvad — en känsla, hvilken icke upphör på annat sätt, än alt den qväfs jemte sjelfva karakterens kraft, och alltså genom subjektets onekliga försämring. Om man dessutom, bländad af gammal fördom, vill i hämnden skåda en försoning åt samhället, så innebär den ända icke någon ersällning åt detsamma. Men det är ersättning, som Maconocchie will utkräfva hos brottslingen; endast så lärer sig denne äfven att begripa rättvisan i hvad som ådömes honom. Hans barm öfver den straffandes makt, eller öfver sin egen dumhet att icke hafva förstått undgå denna, ger då smånivgom vika för rättskänslan. Men endast när denna en gång fått insteg hos missgerningsmannen, är bans varaktiga förbättring att hoppas. Maconocchies straffsätt är blott ett enda; det består i böter, lämpade efter brottet, men hvilka icke få erläggas i penningar, utan ulltid förvandlas i arbetlsfängelse och måste aftjenas genom arbete, efter en viss tariff, tillika med kostnaderna för arbetsfångens underhåll. Fångenskapens -långvarighet beror sålunda på fången sjelf; men för att icke föröka den onödigtvis, och för att tillika vänja fången vid -tarflighet, är kostnaden för underhållet den möjligast minsta, som kan förenas med de för fångens helsa och arbetskrafter nödiga behof; och när härtill kommer att arbetet är af ansträngande heskaffenhet, så har detta fängelsesystem ingenting inbjudande för den som underkastas detsamma. Det är en åsigt af gudomlig :härkomst, enligt alla både bibliska och hedniska trosläror, att arbetet förekommer brott, och försonar dem. Arbetet får, enligt dessa 1trosläror, ett slags: sakramental värdighet: der det icke baft tillfälle att utveckla och understödja dygden, der erbjuder det på samma gång en försoning och en rening åt lasten, och medan det mnäpser, förlänar det styrka. En missdådare har genom lagens kränkning brutit en del af fördraget emellan individen och samhället; han är derigenom det sednares gäldenär och skyldig att för skadan lemna det vederlag han kan lemna. Otvifvelaktigt är domen att genom fruktber flit anskaffa detta vederlag mera rättvis, än domen att under ofruktbar lättja slippa ifrån ersättningen, mot en af öfvermakten tillfogad sveda eller grämelse; och lika otvifvelaktigt är det förbättrande i det förra straffets verkan på den, brottslige, så väl genom känslan af det rättvisa deri, som genom den förvärfvade arbetsvanan. Detsaråma kan icke sägas om fängelse utan arbete, eller utan ett fängelsetiden förkortande arbete, d. v. s. när fängelset ådörs för en viss, af fängens flit öberdende tid. Tyl likasom smärtsamma och vanfrejdande kropps-j straff nästan objelpligt stänga vägen till verklig förbättring, likaså förlager straffängelse utan arbete den sanna drifien till förbättring. Den nuvarande sträffången finner sig icke mindrel öfvergifven i fångstyrelsens våld, än den fordom marterade: fann sig i bödelns eller pro-! fossens,. Men lat. eller flitig, sannt eller förstäldt bättrad, vet ham, att han i föngenskap måste hålla ut ett på förhand bestämdt antal dagar, veckor, månader eller år; och havs framtidshlick hvilar derföre ostlåiligt på beofrielsetimman: på den stund, då han äter kan vändal. fängelset ryggen och, i fall hans lynne är så-: dant, kan saklöst hånle åt sina förra väktarej. och deras myndighet, hvilken på nytt är, med it hänseende till honom, förbytt i vanmakt. I för-1:? väntan på denna timma blir hans hufvudsyftell alt kunna fördrifva tiden, men icke att på nå-Js got för sig eller sarnhället nyttigt sält begagna henne. Den härdade missdådaren bryr sig föga ! om fångenskap, mörker eller förknappadt un-Jt derhåll, så snart han kan med dessa olägen-ls heter förena bvad han vanligen älskar öfver alltls annat: sysslolösbet. Man bari England många ls exempel på arbetsfångar, som föredragit mörkt ll fängelse, omvexlande med fängelse på vatteniv och bröd, framför tramphjulet, och nyligen haris en fånge, i särskilda perioder, tillbragt sjuttioll rk r I dagar af sin fängelsetid i mörk cell, heldre än han kunvat förma sig att tillbringa den med de vanliga göromålen på ett kronovarf. Men — Ingen af dessa straffångar var berättigad attih genom sitt arheie förkorta fängelsetiden! Dinnald måste af dem alla uthållas, antingen i deli mörka celierna och vid vatten och bröd, ellerlo vid tromphjulet eller på steppsvarfvet — och hvar och en har sin smak. Deremot får brottslingen sg, efter Meconoc-lt cbies system, genast genom domen ålagt del arbete han har att verkställa till anskaflsnde ef ättning, som laga fordrar af honom åt somlitller. och derjemte får han veta huru mycIt. ket hön bar att försätta till betäckande al kost