Du?, upprepade jag för mig sjelf med förvånad min både öfver ordet och det belåtna uttryck som åtfö!jde det. Tack! min söta Evsl Åter detta förunderliga och förtrolga du, och åter såg jag den flitiga unga berin börja sitt arbete. Jag steg nu fram och belsade, ty auspicierna syntes mig lofvande. Åh se der! Är du allt tillbaka? sade min vän ganska trankilt, i det han med cen liten kof helt behändigt tog kärnhuset vr ett äpple. Jag har varit borta längre än jag ämnaden, svaraue jag småleende, pmen det förvånar mig icke att du förlorat tiden ur sigte, ty du tycks må ofantligt goli. Ja bevarsn, svarade mamsell Eva skalkoktigt, pvi ba helt och hållet skapat om den fina herin: uu är han eu ganska vanlig och ganska treflig snenniskan, Det förefaller mig, sade jag ironiskt, som när man till små barn säger: nu är den der fula gossen borta och lilla snälla Oscar igenkommen, — du är således en treflig menniskax. Och en menniska som blir vår granne till på köpes, ifyllde fru Grönberg gladt i det hon först nu såg upp på mig (helsningen hade skett med en nick i frånsänd ställning). Var snäll min gosse ech gif mig äpplekor gen de; borta, tillade hon, klappande min något förlägna vän på axeln. Jag föll ur den ena förvåningen i den an: dra. Skall du stanna här? frågade jag honom med en art triumf i tonen, under det jag skarpt betraktade mamsellen, som jag anade vara orsaken till denna metamorfos och deta reviflade be jog ti nå eft bli landimann, sva inker rasa han het öd: våra bärintll som är en lien gård 8 Viskola tö H. i morgon, skall du få sen; och min verlds föraktande vän, som nu jagat bort förlägenhe ten och satt en viss bondtrygghet i stället, så: så belåten ut att jag blef glad med honom,