Du?, upprepade jag för mig sjelf med för-
vånad min både öfver ordet och det belåtna
uttryck som åtfö!jde det.
Tack! min söta Evsl Åter detta förunder-
liga och förtrolga du, och åter såg jag den
flitiga unga berin börja sitt arbete.
Jag steg nu fram och belsade, ty auspicierna
syntes mig lofvande.
Åh se der! Är du allt tillbaka? sade min
vän ganska trankilt, i det han med cen liten
kof helt behändigt tog kärnhuset vr ett äpple.
Jag har varit borta längre än jag ämnaden,
svaraue jag småleende, pmen det förvånar mig
icke att du förlorat tiden ur sigte, ty du tycks
må ofantligt goli.
Ja bevarsn, svarade mamsell Eva skalkoktigt,
pvi ba helt och hållet skapat om den fina herin:
uu är han eu ganska vanlig och ganska treflig
snenniskan,
Det förefaller mig, sade jag ironiskt, som
när man till små barn säger: nu är den der
fula gossen borta och lilla snälla Oscar igen-
kommen, — du är således en treflig menniskax.
Och en menniska som blir vår granne till
på köpes, ifyllde fru Grönberg gladt i det hon
först nu såg upp på mig (helsningen hade
skett med en nick i frånsänd ställning). Var
snäll min gosse ech gif mig äpplekor gen de;
borta, tillade hon, klappande min något för-
lägna vän på axeln.
Jag föll ur den ena förvåningen i den an:
dra. Skall du stanna här? frågade jag ho-
nom med en art triumf i tonen, under det jag
skarpt betraktade mamsellen, som jag anade
vara orsaken till denna metamorfos och deta
reviflade be
jog ti
nå eft bli landimann, sva
inker
rasa han het öd:
våra bärintll som är
en lien gård
8
Viskola tö
H. i morgon, skall du få sen; och min verlds
föraktande vän, som nu jagat bort förlägenhe
ten och satt en viss bondtrygghet i stället, så:
så belåten ut att jag blef glad med honom,