vår uppmärksamhet. Allt, hvarom hon talade, återspeglade sig så klart och naturligt i hennes minsta rörelser, utan alt bli något teatraliskt eller löjligt; höjningen och sänkningen i rösten, de oupphörliga förändringarne i tonen deraf, var något som vi aldrig haft begrepp om, och som vovilkorligt fängslade blick och öra. Se så ja, afbröt hon häftigt, i det hon med mycken styrka ruskade en gammal grind, vid hvilken vi stannat; nu har någon smällt igen grinden, och nyckeln kom bort i går. Kan vi inte komma den andra vägen ? frågade fadren. Herrarne få ursäkta att jag för dem öfver gärdesbacken.n Ja, det är sapnt; men jag kan också springa den vägen omkring och öppna inifrån.n Och utan vidare öfverläggning sprang Eva sin väg, med en så lidande och skarp fart, att en stadsdam skulle fallit i förvåning öfver denna Ioparekandidat i kjortel. Helt andfådd stod hon innanför grinden en stund derefter, och låste upp porten till lustgården för oss. Vi ha gjort mamsell mycket besvärn, sade min vän med en min och en ton, som gjorde artigheten till en ohöflig och näsvis anmärkning. Eva höjde sin lilla nacke och svarade vårdslöst: Om jag skall tillstå sanningen, så tänkte jag icke alls, på er, uten på mina blommor, som behöfva vattnas; och se der... Hon afbröts af ramlet från en kärra, som en smalbent smålandsdräng körde in genom grinden. Den flickan hon har då inte ondt efter ord,, sade fadren ogillande, poch derför trilla de ofta bredvid munnen., Denna anmärkning bet icke alls på mamselJen, som med drängens tillbjelp lyftade tvenne