vår uppmärksamhet. Allt, hvarom hon ta-
lade, återspeglade sig så klart och naturligt i
hennes minsta rörelser, utan alt bli något tea-
traliskt eller löjligt; höjningen och sänkningen
i rösten, de oupphörliga förändringarne i to-
nen deraf, var något som vi aldrig haft begrepp
om, och som vovilkorligt fängslade blick och öra.
Se så ja, afbröt hon häftigt, i det hon med
mycken styrka ruskade en gammal grind, vid
hvilken vi stannat; nu har någon smällt igen
grinden, och nyckeln kom bort i går.
Kan vi inte komma den andra vägen ?
frågade fadren. Herrarne få ursäkta att jag
för dem öfver gärdesbacken.n
Ja, det är sapnt; men jag kan också springa
den vägen omkring och öppna inifrån.n
Och utan vidare öfverläggning sprang Eva
sin väg, med en så lidande och skarp fart, att
en stadsdam skulle fallit i förvåning öfver denna
Ioparekandidat i kjortel.
Helt andfådd stod hon innanför grinden en
stund derefter, och låste upp porten till lust-
gården för oss.
Vi ha gjort mamsell mycket besvärn, sade
min vän med en min och en ton, som gjorde
artigheten till en ohöflig och näsvis anmärkning.
Eva höjde sin lilla nacke och svarade vårds-
löst: Om jag skall tillstå sanningen, så tänkte
jag icke alls, på er, uten på mina blommor,
som behöfva vattnas; och se der...
Hon afbröts af ramlet från en kärra, som
en smalbent smålandsdräng körde in genom
grinden.
Den flickan hon har då inte ondt efter
ord,, sade fadren ogillande, poch derför trilla
de ofta bredvid munnen.,
Denna anmärkning bet icke alls på mamsel-
Jen, som med drängens tillbjelp lyftade tvenne