städes, anse vi oss gkyiilge meddela den rättelsen i
värt derom förut gjöriz meddeiande, att donationen
till hvardera läroverket är 1000 rdr rgs, hvilka utba
talas 6 månader efter hr Murezas död, ävensom att
ej heller någon ränta faller å kapitalet förrän detta
blir disponibelt.
——
— Uti Dagligt Allehanda för i dag läsas
följande, såsom oss synes, väl grundade be-
traktelser i anledning af ett i Aftonbladet re-
fereradt polismål:
I Aftonbladet för i fredags låstes bland polis-
underrättelserna om en nioårig gosse, som om nat-
ten påträffats ensam på gatan och blef inställd i
polisen, der gossens far, närvarande, yttrade att det
ofta händt förut, att gossen gått bort på samma
vis oaktadt fadren både genom stryk och att göm-
ma hans mössa sökt sådant förekomma, hvarefter
polismästaren gaf gossen en varning, och han fick
följa hem med sin far. Nu ligger det väl nära för
hand, att ett barn ej gerna en Novembernatt går
ut endast för att förlusta sig, hvilket redan var
anledning att göra sig underrättad om orsaken till
dessa nattvandringar, och för öfrigt tyckes väl fa-
drens egna yttrande så godt som lägga i munnen
på polismästaren frågan hvad som kunde vara an-
ledningen att gossen ej trifdes hemma — om det
var derföre att han misshandlades etc. Detta ärt.
o. m. så sannvolikt, att det väl bordt vara till fa-
dren och icke till gossen som polismästarens för-
maning bordt ställas. Ett nio års barn kan icke
gerna gå ut en kall natt för att söka äfventyr —
det måste vara någon annan orsak, som det ej vore
särdeles besvär att ta reda på. Nu aflopp det tro-
ligen så, att gossen, när han kom hem, fick sig ett
dugtigt kok stryk, med en viss auktorisation af po-
Jismästaren. Hörde du hvad polismäs:aren sa din
kanalje? kan man föreställa sig att det ljöd mel-
Jan slängsrne, och missbandlingen har efter den
stunden kanske blifvit hårdare än förut. Detär ej
att betrakta sådant som så helt och hållet bagatel-
ler — åtminstone är det af lika mycken vigt, som
om det kommit att stanna en hög snö qvar på den
eller den gatan o. 8. v.
— De politiska rörelserna i Europa hafva
iogenstädes väckt större förskräckelse, än i
Eovgland, hvars aristokrati nogsamt inser, att
dess tur förr eller sednare skall komma att
äfven få afstå något af sina politiska monopo-
lier. Nästan alla de stora tidningarna, såsom
Times, Post,j Standard, Chronicle och Globe,
utan afseende på föregående meningsskiljak-
tigheter, predika kontrarevolutionen, samt upp-
höja till skyarne Jellachich och Windisch-Grätz,
och den nyaste Preussiska kamarilla- ministeren,
samt afmåla i de mörkaste färger de revolu-
tionära rörelsernas följder. En enda af de
dagliga tidrivgarne, Daily Newsp, försvarar
emot dem frihetens sak, uti varma och talang-
fulla artiklar. Deribland läsa vi i ett af de
sednaste numrorna följande sanna och träf-
fande reflexioner, som kunde förtjenva att äfven
bebjertas af de reaktionära härstädes:
Vi medgifva, heter det, den stora skada,
som dessa revolutioner tillfogat handeln och
industrien. Men hvems är felet? Hvilka äro
väl orsakerna, de omedelbara likasom de mera
aflägsna, till dessa revolutioner? De hafva upp-
kommit förnämligast i följd af de respektive
regeringarnes slösaktighet, och serskildt i hvad
militär-utgifterna beträffar. Det var slösaktig-
heten hos Ludvig Filips regering, hvilken år
1847 gjorde af med lika stora summor, som
Napoleon använde för sina gigantiska ansträng-
ningar och armåer under något af krigsåren.
Det var denna slösaktighet, som förorsakade
medelklassens knot, och de lägre klassernas
utbrott. I Österrike var regeringen bankrutt.
I Preussen var det financiella trångmålet och
behofvet af ett nytt lån det, som först tvang
konungen att sammankalla ständerna, Euro-
pas armåer hafva i sjelfva verket ätit upp fol-
kens must. Det är sådant, som förorsakar
revolutioner, tillika med den tryckande tyngden
af en ojemn beskattning, hvarigenom en del af
folkmassan måste svälta. Att utvidga valrätten
och befria folket från ett alltför stort beroende
af de högre klasserna, i frågan om val af re-
presentanter, äro steg, som leda till förekom-
mande af revolutioner och deras orsaker. Men
detta smakar icke våra Wighs och Tories, som
monopolisera makten. Ått ordningen störes
är i deras tanka aldrig regeringarnes fel, utan
kommer af brist på tålamod och undergifven-
het hos folket. För att bevara ordning och
lugn önska de ingenting mindre än att stoppa
den politiska diskussionen, qväfva all agitation,
att frågorna om folkets rättigheter må öfver-
halkas eller inslumra, och att de sjelfva må
uteslutande få bibeLålla styret i sin hand. Till
försvar emot Carlisternas grundsatser t. ex.,
förtrösta de endast på kanonerna i Towern,
och på hertigens af Wellington militäriska dis
positioner. Deras förtjusning, då de se att en
folkmassas rörelse qväses, såsom det nyligen
skett i Wien, är också lika stor som deras
glädje på en konglig födelsedag. Den största
fröjd, som våra Wighs och Tories erfarit un-
der hela detta år, vankades för dem när Wien
blef bombarderadt. De firade då en verklig
kannibalhögtid; och deras journaler, likasom
frossande i blod, hafva åtagit sig rollen af hof
och statspoeter för tillfället. Ingenting kan
uppgå mot den förargliga missräkning de er-
foro, att resultatet i Berlin icke genast blef
detsamma.,
Och allt detta sker i den s. k. konserva-