städes, anse vi oss gkyiilge meddela den rättelsen i värt derom förut gjöriz meddeiande, att donationen till hvardera läroverket är 1000 rdr rgs, hvilka utba talas 6 månader efter hr Murezas död, ävensom att ej heller någon ränta faller å kapitalet förrän detta blir disponibelt. —— — Uti Dagligt Allehanda för i dag läsas följande, såsom oss synes, väl grundade betraktelser i anledning af ett i Aftonbladet refereradt polismål: I Aftonbladet för i fredags låstes bland polisunderrättelserna om en nioårig gosse, som om natten påträffats ensam på gatan och blef inställd i polisen, der gossens far, närvarande, yttrade att det ofta händt förut, att gossen gått bort på samma vis oaktadt fadren både genom stryk och att gömma hans mössa sökt sådant förekomma, hvarefter polismästaren gaf gossen en varning, och han fick följa hem med sin far. Nu ligger det väl nära för hand, att ett barn ej gerna en Novembernatt går ut endast för att förlusta sig, hvilket redan var anledning att göra sig underrättad om orsaken till dessa nattvandringar, och för öfrigt tyckes väl fadrens egna yttrande så godt som lägga i munnen på polismästaren frågan hvad som kunde vara anledningen att gossen ej trifdes hemma — om det var derföre att han misshandlades etc. Detta ärt. o. m. så sannvolikt, att det väl bordt vara till fadren och icke till gossen som polismästarens förmaning bordt ställas. Ett nio års barn kan icke gerna gå ut en kall natt för att söka äfventyr — det måste vara någon annan orsak, som det ej vore särdeles besvär att ta reda på. Nu aflopp det troligen så, att gossen, när han kom hem, fick sig ett dugtigt kok stryk, med en viss auktorisation af poJismästaren. Hörde du hvad polismäs:aren sa din kanalje? kan man föreställa sig att det ljöd melJan slängsrne, och missbandlingen har efter den stunden kanske blifvit hårdare än förut. Detär ej att betrakta sådant som så helt och hållet bagateller — åtminstone är det af lika mycken vigt, som om det kommit att stanna en hög snö qvar på den eller den gatan o. 8. v. — De politiska rörelserna i Europa hafva iogenstädes väckt större förskräckelse, än i Eovgland, hvars aristokrati nogsamt inser, att dess tur förr eller sednare skall komma att äfven få afstå något af sina politiska monopolier. Nästan alla de stora tidningarna, såsom Times, Post,j Standard, Chronicle och Globe, utan afseende på föregående meningsskiljaktigheter, predika kontrarevolutionen, samt upphöja till skyarne Jellachich och Windisch-Grätz, och den nyaste Preussiska kamarillaministeren, samt afmåla i de mörkaste färger de revolutionära rörelsernas följder. En enda af de dagliga tidrivgarne, Daily Newsp, försvarar emot dem frihetens sak, uti varma och talangfulla artiklar. Deribland läsa vi i ett af de sednaste numrorna följande sanna och träffande reflexioner, som kunde förtjenva att äfven bebjertas af de reaktionära härstädes: Vi medgifva, heter det, den stora skada, som dessa revolutioner tillfogat handeln och industrien. Men hvems är felet? Hvilka äro väl orsakerna, de omedelbara likasom de mera aflägsna, till dessa revolutioner? De hafva uppkommit förnämligast i följd af de respektive regeringarnes slösaktighet, och serskildt i hvad militär-utgifterna beträffar. Det var slösaktigheten hos Ludvig Filips regering, hvilken år 1847 gjorde af med lika stora summor, som Napoleon använde för sina gigantiska ansträngningar och armåer under något af krigsåren. Det var denna slösaktighet, som förorsakade medelklassens knot, och de lägre klassernas utbrott. I Österrike var regeringen bankrutt. I Preussen var det financiella trångmålet och behofvet af ett nytt lån det, som först tvang konungen att sammankalla ständerna, Europas armåer hafva i sjelfva verket ätit upp folkens must. Det är sådant, som förorsakar revolutioner, tillika med den tryckande tyngden af en ojemn beskattning, hvarigenom en del af folkmassan måste svälta. Att utvidga valrätten och befria folket från ett alltför stort beroende af de högre klasserna, i frågan om val af representanter, äro steg, som leda till förekommande af revolutioner och deras orsaker. Men detta smakar icke våra Wighs och Tories, som monopolisera makten. Ått ordningen störes är i deras tanka aldrig regeringarnes fel, utan kommer af brist på tålamod och undergifvenhet hos folket. För att bevara ordning och lugn önska de ingenting mindre än att stoppa den politiska diskussionen, qväfva all agitation, att frågorna om folkets rättigheter må öfverhalkas eller inslumra, och att de sjelfva må uteslutande få bibeLålla styret i sin hand. Till försvar emot Carlisternas grundsatser t. ex., förtrösta de endast på kanonerna i Towern, och på hertigens af Wellington militäriska dis positioner. Deras förtjusning, då de se att en folkmassas rörelse qväses, såsom det nyligen skett i Wien, är också lika stor som deras glädje på en konglig födelsedag. Den största fröjd, som våra Wighs och Tories erfarit under hela detta år, vankades för dem när Wien blef bombarderadt. De firade då en verklig kannibalhögtid; och deras journaler, likasom frossande i blod, hafva åtagit sig rollen af hof och statspoeter för tillfället. Ingenting kan uppgå mot den förargliga missräkning de erforo, att resultatet i Berlin icke genast blef detsamma., Och allt detta sker i den s. k. konserva