Bedröfligt slut på en mångårig ovänskap. Hemmansegaren Andreas Larsson från Skeplaskog Östergården blef af Wädtle Häradsrätt dömd till döden, emedan han den 46 Fehruari d. å.ibjälslagit drängen Johannes Andersson å samma hem man. Ransakningen härom företogs å tingsstället Lerum den 20 Mars 1848. Andreas Larsson hade begifvit sig till qvarnen med spannmil, och ämnat sig att under denna resa besöka kronouppbördsstämman, hvarföre han medhafvit peaningar. Samma afton hade ban hemkommit, och då hans hustu kl. 8 på aftonen var i ladugården, sysselsatt med att gifva kreaturen nattfoder, hade Johannes Andersson, hennes broder, dit inkommit och under yttranden att han skulle gifva Andreas Larsson hvad han behöfde, hvarvid ban hotat med en medhafd butelj, begifvit sig till stugan, oaktadt systerns böner och föreställningar. I förstugan mötte han Anders Larsson, hvilken, å sin sida, inne i stugan hade efterfrågat tjufven Johannes, och äfven förut på dagen hade yttrat till Johannes Andersson: Inpan solens uppgång skall du vara död Slagsmål hade pu uppkommit, hvarvid båda inträdde i stugan, der slagsmålet fortsattes en stund, hvarefter Johannes Andersson utgick och förföljdes af Åndreas Larsson, som nu medtog en yxa. Efter en stund återkom Andreas Larsson, medhafvande yxan, som nu var blodig, äfven på skaftet. Hustrun bar upp den på vinden. Då tillstädeskomna personer, hvilka funnit Johannes Andersson liggande död på gården, blodig och med ett bål i hufvudet, förebrått Andreas Larsson att han skulie medverkat till den förres död, svarade han undvikande: Hade jag äfven skurit halsen af honom, led jag intet härför, emedan det var han, so.n först började slagsmålet. Enligt prestbevis intygas, att Andreas Larsson alltid haft ett obändigt och vildt lynne, samt på sednare tider ofta varit öfverlastad af starka drycker och flera gånger slagit sin hustru, så att hon måst söka skydd utomhus, äfvensom varit i andra slagsmål. Andreas Larsson, som vid ransakningen visade märkbar rörelse, uppgaf, att missämja och ovänskap flera år egt rum emellan honom och svågern, aflidne Johannes Andersson, samt att denne flera gånger hotat att slå ibjäl honom; orsaken härtill förmente han vafva varit, att Johannes Andersson ansett sig hafva blifvit lidande vid skiftandet af ett dem gemensamt tillfallet arf. Kl. emellan 8 och 9 på aftonen den 46 Februari hade de sammanträffat hos Anders Jonasson i Skeplaskog, hos hvilken Johannes Andersson var dräng; och hade Johannes derstädes fråntagit den nu tilltalade en butelj och dermed slagit honom, hvarefter Anvdreas L. gick hem till sitt. Det öfriga af den tilltalades egen berättelse öfverensstämde med vittnenas utsago, hvarjemte han tillade, att han medtagit yxan för att slå till en klinka i stalldörren, samt att Johannes Andersson ute på gården först öfverfallit honom med en lösryckt slipvind, och för att värja sig häremot hade den tilltalade gifvit honom ett hugg med yxan, men visste ej om det varit med eggen eller hammaren. Sedermera uppgaf den tilltalade, då man frågade honom hvarföre yxan var blodig, alt han begagnat den vid slagtandet af en kalf. Om hvem som först börjat slagsmålet voro vittnesimålen olika, hvaremot såväl vittnena som läkarebesigtningen öfverensstämma uti, att Johannes Andersson ljutit döden af det slag af yxan, han i bufvudet erhållit, äfvensom vittnena intyga, att båda två, den mördade och den nu tilltalade, varit af vildsint lynne och nästan alitid ovänner. Andreas blef af Häradsrätten dömd till döden. Hofrätten har under den 23 Oktober stadfåstat Häradsrättens dom. Målet är underställdt Kgl. Maj:ts pröfning.