Bedröfligt slut på en mångårig ovänskap.
Hemmansegaren Andreas Larsson från Skepla-
skog Östergården blef af Wädtle Häradsrätt dömd
till döden, emedan han den 46 Fehruari d. å.ibjäl-
slagit drängen Johannes Andersson å samma hem
man. Ransakningen härom företogs å tingsstället
Lerum den 20 Mars 1848. Andreas Larsson hade
begifvit sig till qvarnen med spannmil, och ämnat
sig att under denna resa besöka kronouppbörds-
stämman, hvarföre han medhafvit peaningar. Sam-
ma afton hade ban hemkommit, och då hans hustu
kl. 8 på aftonen var i ladugården, sysselsatt med
att gifva kreaturen nattfoder, hade Johannes An-
dersson, hennes broder, dit inkommit och under
yttranden att han skulle gifva Andreas Larsson
hvad han behöfde, hvarvid ban hotat med en med-
hafd butelj, begifvit sig till stugan, oaktadt systerns
böner och föreställningar. I förstugan mötte han
Anders Larsson, hvilken, å sin sida, inne i stugan
hade efterfrågat tjufven Johannes, och äfven förut
på dagen hade yttrat till Johannes Andersson: In-
pan solens uppgång skall du vara död Slagsmål
hade pu uppkommit, hvarvid båda inträdde i stu-
gan, der slagsmålet fortsattes en stund, hvarefter
Johannes Andersson utgick och förföljdes af Ån-
dreas Larsson, som nu medtog en yxa. Efter en
stund återkom Andreas Larsson, medhafvande yxan,
som nu var blodig, äfven på skaftet. Hustrun bar
upp den på vinden.
Då tillstädeskomna personer, hvilka funnit Jo-
hannes Andersson liggande död på gården, blodig
och med ett bål i hufvudet, förebrått Andreas Lars-
son att han skulie medverkat till den förres död,
svarade han undvikande: Hade jag äfven skurit
halsen af honom, led jag intet härför, emedan det
var han, so.n först började slagsmålet.
Enligt prestbevis intygas, att Andreas Larsson
alltid haft ett obändigt och vildt lynne, samt på
sednare tider ofta varit öfverlastad af starka dryc-
ker och flera gånger slagit sin hustru, så att hon
måst söka skydd utomhus, äfvensom varit i andra
slagsmål.
Andreas Larsson, som vid ransakningen visade
märkbar rörelse, uppgaf, att missämja och ovän-
skap flera år egt rum emellan honom och svå-
gern, aflidne Johannes Andersson, samt att denne
flera gånger hotat att slå ibjäl honom; orsaken här-
till förmente han vafva varit, att Johannes Anders-
son ansett sig hafva blifvit lidande vid skiftandet
af ett dem gemensamt tillfallet arf. Kl. emellan
8 och 9 på aftonen den 46 Februari hade de sam-
manträffat hos Anders Jonasson i Skeplaskog, hos
hvilken Johannes Andersson var dräng; och hade
Johannes derstädes fråntagit den nu tilltalade en
butelj och dermed slagit honom, hvarefter Anvdreas
L. gick hem till sitt. Det öfriga af den tilltalades
egen berättelse öfverensstämde med vittnenas utsago,
hvarjemte han tillade, att han medtagit yxan för
att slå till en klinka i stalldörren, samt att Johan-
nes Andersson ute på gården först öfverfallit honom
med en lösryckt slipvind, och för att värja sig här-
emot hade den tilltalade gifvit honom ett hugg
med yxan, men visste ej om det varit med eggen
eller hammaren. Sedermera uppgaf den tilltalade,
då man frågade honom hvarföre yxan var blodig,
alt han begagnat den vid slagtandet af en kalf.
Om hvem som först börjat slagsmålet voro vitt-
nesimålen olika, hvaremot såväl vittnena som lä-
karebesigtningen öfverensstämma uti, att Johannes
Andersson ljutit döden af det slag af yxan, han i
bufvudet erhållit, äfvensom vittnena intyga, att båda
två, den mördade och den nu tilltalade, varit af
vildsint lynne och nästan alitid ovänner.
Andreas blef af Häradsrätten dömd till döden.
Hofrätten har under den 23 Oktober stadfåstat Hä-
radsrättens dom. Målet är underställdt Kgl. Maj:ts
pröfning.
