nade och genomletade sina fickor, den ena efter den andra, men kunde omöjligen få reda på det ringaste bevis om sin bertigliga värdighet. I Om ni ändå ville säga mig hvad f-n som tilldragit sig! Ni vill väl ej inbilla mig att jag drömt ett fjerdedels år, då jag ganska väl känner att jag ätit, druckit, somnat och vaknat! reguliert som ett urverk.n Ock ni, min herre, sade Abubeker, synbart förtörnad, vill väl ej få mig att tro på edra lumpna drömmar? Anse er sjelf för hvad ni behagar, antingen hertig eller spetshandlare, men var åtminstone tacksam mot mig, som väckt er ur er dvala.n Det är ej stort att vara tacksam för, att förvandlas från hertig till utminuterare af silken och spetsar. Jag vill ej längre disputera med er, min herre, sade Chaldeern lugnt; men min tid är dyrbar, vagnen står för dörren och vi måste tillbaka till Namur. Var derföre så god och följ mig. På inga vilkor går jag en tum från detta ställe. Slottet Charmes och min bustru kunna ej vara långt härifrån. Om vi tror det, kan ni qvarstanna i denna skog. För min del reser jag till Namur. Farvällp Le Blond, som vid närmare eftertanka fann det mindre rådligt att qvarstanna i en okänd trakt, ropade på Abubeker då denne redan var utom dörren. pHollah! Stanna, Abubeker! Hved blef af skätten vi skulle lyfta?, ,Detom skola vi tala när vi kommit i vagnen och ni Hunbit sansa er litet mer., Le Blond svarade ej, utan följde Chaldeern till vagnen, som stod förspänd vid dörren, med betjeöter både framför och bakpå. De stego i och foro på ögonblicket i fullt traf genom skogen. I SKILJSMESSAN. Le Blond försjönk i djupa betraktelser och Abubeker hade synbarligen ingen lust att störa honom. Den utomordentligt snabba farten tycktes lulla den gamle mannen till sömns.