nade och genomletade sina fickor, den ena ef-
ter den andra, men kunde omöjligen få reda
på det ringaste bevis om sin bertigliga vär-
dighet. I
Om ni ändå ville säga mig hvad f-n som
tilldragit sig! Ni vill väl ej inbilla mig att jag
drömt ett fjerdedels år, då jag ganska väl kän-
ner att jag ätit, druckit, somnat och vaknat!
reguliert som ett urverk.n
Ock ni, min herre, sade Abubeker, syn-
bart förtörnad, vill väl ej få mig att tro
på edra lumpna drömmar? Anse er sjelf för
hvad ni behagar, antingen hertig eller spets-
handlare, men var åtminstone tacksam mot
mig, som väckt er ur er dvala.n
Det är ej stort att vara tacksam för, att
förvandlas från hertig till utminuterare af sil-
ken och spetsar.
Jag vill ej längre disputera med er, min
herre, sade Chaldeern lugnt; men min tid är
dyrbar, vagnen står för dörren och vi måste
tillbaka till Namur. Var derföre så god och
följ mig.
På inga vilkor går jag en tum från detta
ställe. Slottet Charmes och min bustru kunna
ej vara långt härifrån.
Om vi tror det, kan ni qvarstanna i denna
skog. För min del reser jag till Namur. Far-
vällp
Le Blond, som vid närmare eftertanka fann
det mindre rådligt att qvarstanna i en okänd
trakt, ropade på Abubeker då denne redan
var utom dörren.
pHollah! Stanna, Abubeker! Hved blef af
skätten vi skulle lyfta?,
,Detom skola vi tala när vi kommit i vag-
nen och ni Hunbit sansa er litet mer.,
Le Blond svarade ej, utan följde Chaldeern
till vagnen, som stod förspänd vid dörren, med
betjeöter både framför och bakpå. De stego
i och foro på ögonblicket i fullt traf genom
skogen.
I
SKILJSMESSAN.
Le Blond försjönk i djupa betraktelser och
Abubeker hade synbarligen ingen lust att störa
honom. Den utomordentligt snabba farten
tycktes lulla den gamle mannen till sömns.