behöfver. Säkert är mamsell B., i grunden
åsedd, ,asiatisk, theoretisk, och mera kontem-
plativ än egentligen berättande; fru C. der-
emot peuropeisk, praktisk, och mera narrativ är
egentligen begrundandep, Icke sannt? Antagli-
gen är också mamsell B. genom sitt skaplynne
och med sin sträfvan till den religiösa verlds-
grunden centripetal, ; fru C. deremot pcen-
trifugaln. Saken är trolig; ty det förhåller sig
till sluts så, att allting kan sägas om alltingn.
Men om dylika distinktioner, jemte egenskapen
att vara riktiga, dock innebära något, som gör
dem förtjenta alt anföras, blir en annan fråga.
Vi äro fullt öfvertygade, att br E. i Frey me-
nat ganska väl med hela sin motsättningska-
rakteristik af de begge skrifvande fruntimmerna:
vi hemställe endast, om det ej kunde vara tid
att aflägga alla mindre sägande akademismer,
sedan det inom vetenskapen längesedan blifvit
utredt, att åtskillnaderna, der de finnas, hvila
på djupare grund, än bannala distinktioner. Hr
E:s framställning utgår från den förutsättnin-
gen, att vi i Sverige egentligen blott hafva
tvenne författarinnor, sedan den tredje med-
systern (fru Knorring ?) nedstigit i grafvenn.
Detta torde dock tarfva någon modifikation,
då, utom de här nämnda, flera andra svenska
fruntimmer föra pennan på ett sätt, som all-
mänheten uppskattar, utan att mamsell B:s och
fru C:s förtjenster derföre nedsättas. Här mi
till exempel endast nämnas mamsell Wilhelmina,
till hvars goda egenskaper en utmärkt anspråks-
löshet ej må räknas minst; och som, när slut-
räkningen en gång uppgöres öfver den nuva-
rande svenska litteraturen, väl — jemförelsevis —
får sig ett högre rum, än man nu synes vilja
tillerkäpna henne. Den tid är icke aflägsen,
då man också icke på något vilkor ville göra
fru Carlen rättvisa, och ännu i denna stund
måste hon böra att hon borde göra sina ro-
maner ,hälften kortare, jemte anspelning på
vböcker, som fabriceras efter alomått,. Hvad
vill likväl sådant säga ur kritikens rättvisa
ståndpunkt? Liksom en berättelse på 20 si-
dor kan vara dålig, så kan en på 200 eller
2000 vara god; och tvärtom. Det är följaktli-
gen icke på dylikt saken hänger.
För att, emedlertid, efter dessa små anmärk-
ningar, dem vi bedja br E. icke taga illa upp,
framvisa ett prof på en vacker och väl skrif-
ven karakteristik från hans hand, må vi an-
föra hvad han yttrar om Syskonlifvets förfat-
tarinna. Mamsell Bremers figurerp, säger han,
näro tecknade i de;sa mjuka konturer och med
smältande färger, som man plägar finna hos
Carlo Dolces Lelgonbufvuden. Gjuten af sam-
ma massa, och nära nog i samma form, bära
de ett omisskänneligt syskontycke i sina drag.
De äro rena, vackra och goda, sådan en ren
och god qvinnas milda invbillniog kan skapa
dem, men litet tröttande blicka de emot oss
ur evigt lika gråt- och skrattmilda ögon. Brot-
tet och ondskan finner man ej hos dem, och
utan tvifvel är frånvaron af alla sådana mörka
gestalter i Syskonlif ett bevis derpå, att för-
fattarinnan fått en sak klar för sig, nemligen
den att hon ej förstår eller kan skildra det
ondas väsende: genom dess fullkomliga uteslu-
tande ur sina taflor har hon blott gjort sig
sjelf, och kanske en och annan kritik, rättvisa.
Hennes händelser äro inga stormfulla, lidelse-
fulla hvälfningar; det är den nordiska sommar-
himmelens sakta vexling af skuggor och dag-
rar, som hon gjuter öfver sina figurers milda
och saktmodiga rörelser.
Om fru Carlen säger han lka målande:
det liksom blåser friska hafsvindar genom hen-
nes blad. Författarinnan har infört ett barn
på scenen, hvilket sällan lyckas; men man
måste förlåta henne det, emedan de situatio-
ner i hvilka hon ställer bonom äro så öfver-
måttan intressanta, och emedan han i följe af
dem blir ledd att äfven i sin späda ålder
bandla som en man. Hennes personer äro i
allmänhet mera handlande än mediterande, hen-
nes scenerier storartade och bennes handlings-
förvecklingar djerfva och pröfvande. Väl tyc-
ke vi oss äfven här finna ett syskontycke mel-
lan bjeltarne i den ena och andra af hennes
romaner, men: händelserna, i hvilka hon låter
dem röra sig, äro så mycket månpvgfaldigare,
och bipersoner tecknar hon med förunderlig
rikedom och verve.,
Samlade smärre Berättelser och Skizzer, af
Karl Kullberg, 4:a delen, bos Östlund
Berling 1847 ), behandlas ock i en liten kort
rec:n af samme hr E. Han nämner i förbi-
gående skizzernas innehåll, och önskar bort åt-
skilliga af dem, på det samlingen genom strän-
gare urval måtte ökas till inre värdep. Vi
skola innan kort i en särskild recension för
egen del taga hr K:s arbete i närmare betrak-
tande.
Några glada och sorgliga minnen af en lång
lefnad,, af Hamp. Mörner, bedömde af hr
—NL—. Ref, tror, att dessa hr landshöfding
Mörners memoirer blifvit föranledda genom
statsrådet af Wingårds. Det är möjligt. O-
beräknadt den ganska stora olikheten emellan
dessa begge män, ligger det likväl tillika ep
2 Andra delen är utkommen 4848: men nämnes