behöfver. Säkert är mamsell B., i grunden åsedd, ,asiatisk, theoretisk, och mera kontemplativ än egentligen berättande; fru C. deremot peuropeisk, praktisk, och mera narrativ är egentligen begrundandep, Icke sannt? Antagligen är också mamsell B. genom sitt skaplynne och med sin sträfvan till den religiösa verldsgrunden centripetal, ; fru C. deremot pcentrifugaln. Saken är trolig; ty det förhåller sig till sluts så, att allting kan sägas om alltingn. Men om dylika distinktioner, jemte egenskapen att vara riktiga, dock innebära något, som gör dem förtjenta alt anföras, blir en annan fråga. Vi äro fullt öfvertygade, att br E. i Frey menat ganska väl med hela sin motsättningskarakteristik af de begge skrifvande fruntimmerna: vi hemställe endast, om det ej kunde vara tid att aflägga alla mindre sägande akademismer, sedan det inom vetenskapen längesedan blifvit utredt, att åtskillnaderna, der de finnas, hvila på djupare grund, än bannala distinktioner. Hr E:s framställning utgår från den förutsättningen, att vi i Sverige egentligen blott hafva tvenne författarinnor, sedan den tredje medsystern (fru Knorring ?) nedstigit i grafvenn. Detta torde dock tarfva någon modifikation, då, utom de här nämnda, flera andra svenska fruntimmer föra pennan på ett sätt, som allmänheten uppskattar, utan att mamsell B:s och fru C:s förtjenster derföre nedsättas. Här mi till exempel endast nämnas mamsell Wilhelmina, till hvars goda egenskaper en utmärkt anspråkslöshet ej må räknas minst; och som, när sluträkningen en gång uppgöres öfver den nuvarande svenska litteraturen, väl — jemförelsevis — får sig ett högre rum, än man nu synes vilja tillerkäpna henne. Den tid är icke aflägsen, då man också icke på något vilkor ville göra fru Carlen rättvisa, och ännu i denna stund måste hon böra att hon borde göra sina romaner ,hälften kortare, jemte anspelning på vböcker, som fabriceras efter alomått,. Hvad vill likväl sådant säga ur kritikens rättvisa ståndpunkt? Liksom en berättelse på 20 sidor kan vara dålig, så kan en på 200 eller 2000 vara god; och tvärtom. Det är följaktligen icke på dylikt saken hänger. För att, emedlertid, efter dessa små anmärkningar, dem vi bedja br E. icke taga illa upp, framvisa ett prof på en vacker och väl skrifven karakteristik från hans hand, må vi anföra hvad han yttrar om Syskonlifvets författarinna. Mamsell Bremers figurerp, säger han, näro tecknade i de;sa mjuka konturer och med smältande färger, som man plägar finna hos Carlo Dolces Lelgonbufvuden. Gjuten af samma massa, och nära nog i samma form, bära de ett omisskänneligt syskontycke i sina drag. De äro rena, vackra och goda, sådan en ren och god qvinnas milda invbillniog kan skapa dem, men litet tröttande blicka de emot oss ur evigt lika gråtoch skrattmilda ögon. Brottet och ondskan finner man ej hos dem, och utan tvifvel är frånvaron af alla sådana mörka gestalter i Syskonlif ett bevis derpå, att författarinnan fått en sak klar för sig, nemligen den att hon ej förstår eller kan skildra det ondas väsende: genom dess fullkomliga uteslutande ur sina taflor har hon blott gjort sig sjelf, och kanske en och annan kritik, rättvisa. Hennes händelser äro inga stormfulla, lidelsefulla hvälfningar; det är den nordiska sommarhimmelens sakta vexling af skuggor och dagrar, som hon gjuter öfver sina figurers milda och saktmodiga rörelser. Om fru Carlen säger han lka målande: det liksom blåser friska hafsvindar genom hennes blad. Författarinnan har infört ett barn på scenen, hvilket sällan lyckas; men man måste förlåta henne det, emedan de situationer i hvilka hon ställer bonom äro så öfvermåttan intressanta, och emedan han i följe af dem blir ledd att äfven i sin späda ålder bandla som en man. Hennes personer äro i allmänhet mera handlande än mediterande, hennes scenerier storartade och bennes handlingsförvecklingar djerfva och pröfvande. Väl tycke vi oss äfven här finna ett syskontycke mellan bjeltarne i den ena och andra af hennes romaner, men: händelserna, i hvilka hon låter dem röra sig, äro så mycket månpvgfaldigare, och bipersoner tecknar hon med förunderlig rikedom och verve., Samlade smärre Berättelser och Skizzer, af Karl Kullberg, 4:a delen, bos Östlund Berling 1847 ), behandlas ock i en liten kort rec:n af samme hr E. Han nämner i förbigående skizzernas innehåll, och önskar bort åtskilliga af dem, på det samlingen genom strängare urval måtte ökas till inre värdep. Vi skola innan kort i en särskild recension för egen del taga hr K:s arbete i närmare betraktande. Några glada och sorgliga minnen af en lång lefnad,, af Hamp. Mörner, bedömde af hr —NL—. Ref, tror, att dessa hr landshöfding Mörners memoirer blifvit föranledda genom statsrådet af Wingårds. Det är möjligt. Oberäknadt den ganska stora olikheten emellan dessa begge män, ligger det likväl tillika ep 2 Andra delen är utkommen 4848: men nämnes