stark folkvän, hvilken slutligen dukade under
för de hätska patriciernes ränker, och mörda-
des genom att störtas utför Tarpejanska klippan.
Förf. kommer slutligen till betraktelsen af nyt-
tan att stödera Roms inre förhållanden, då
denna stat, med större ansträngning och i större
skala än någon annen, sökte realisera den Re-
.publikanska statsförfattniogen, hvars ideal dock
förblef den aflägsets. Vi anmärka härvid, att
gagnet af alla historiska studier, och af forsk-
ningen i Roms häfder särskildt, utan tvifvel är
oförnekligt ; men att man noga bör akta sig för
att sträcka analogien mellan Roms förhållar den
-och den närvarande tidens republikanska sträf-
vanden för långt, enär den linguistiska omstän-
.digheten, att Rom kailades republik, icke
-medför eller förutsätter en genomgående likhet
-med hvad i sednaste tider under samma namn
åsyftats. Man har ju exempel på fullt aristo-
kratiska republiker, eller oligarkier, sådana som
Venedig och Genua, men hvilkas inre stormar
och olyckor icke kunna begagnas som varnings-
-exempel för nyare republikanska etatsformer på
alldeles annan, demokratisk grund. Vi tro
också icke, att vår förf. här för sin del är be-
dragen af en skenlikhet, som ganska mycket
skulle skada hans afhandling, till hvars fort-
sättande och afslutande vi för öfrigt önska ho-
nom lycka.
Freys plitteraturöfversigt innehåller denna
gång ett icke obetydligt antal mer och mindre
genomförda recensioner. Öfversigten öppnas
med d:r Berggrens afhandliog Josephi vitt-
nesbörd om Christus,, hvilken straxt efter ut-
gifvandet i korthet omnämndes i Aftonbladet.
Ref. i Frey (L. A. A.) meddelar en på det
hela lofordande och temligen utförlig redogö-
relse af arbetet. Han anser väl icke bufvud-
frågan (Josephiska vittnesbördets äkthet) vara
af stor betydelse, men dock leda undersöknin-
gen till vitgad insigt i christoa kyrkans äldsta
historia. — Den af C. O. Roos utgifna Böne-
bok för Skolungdomp,, som redan upplefvat tre
upplagor, bedömes (al A. F. B.) måhända i
vissa fall något för strängt och ej fullt molti-
veradt; likväl medgifver rec., att böneboken pi
hufvudsaken blifvit utförd på ett tillfredsstäl-
lande sättp, Han önskar, att förf. i en ny
kommande upplaga måtte vinnlägga sig om:
förökad precision, klarhet och sanning i ut-
trycket,. .— uTidskrift för Lärare och Uppfo-
strare, (utg. af hrr Dahlström, Ekendahl m.
41.) undergår en från förra bäftet fortsatt re-
censiov, som icke heller här afslutas. Häft. 4
och 3 behandlas. Här omtalas Dabms geo-
grafi, Svedboms berättelse om läroverksreformen
i Danmark, Carlstens uppsats om filosofiska
lektionen, Järtas d:o om Sveriges läroverk,
Hazehi skrift om läroverksfrågorna m. m. Det
märkligaste är dock Doeblströms öfversättning
af några blad ur Karl Raumers Geschichte
der Pädagogik (4847), hvaraf Frey upptagit
några ganska vigtiga yttranden rörande latic-
talandet och laiinskrifvingen (sidd. 432—4534).
Fredr. Aug. Wolff, enligt Raumers omdöme
den behörigaste domarenn, affärdar ifrarne för
datinskrifoing sålunda: Skrifoing af ett språk
hör icke till begreppet af dess stadium. Man
kan vara bekant med forntiden och likväl icke
vara i stånd att skrifva. De stora latinkän-
narne skrifva vanligen dåligt. — Till verklig
färdighet i latinskrifoiog binna ganska få, ty
det fordras en genska stor skicklighet dertill
att emot naturen, som egentligen anvisat hvar
och en blott etf språk, likasom ett fädernes-
land, beniäktiga sig tvenne språk ända till för-
måga att skrifva och tala dem; och blott de
kunna öppna sin mun vidt att göra påståen-
den härutinnan, hvilka sjelfve icke förmå upp-
fylla några sädana fordringar. Har man då
så alldeles orätt, om man vågar påstå att klas-
siciteten hos de fleste af dem, som gifva sig
ut att kunna tala och skrifva latin, inskränker
sig till en viss färdighet att använda några
utantill inlärda glosor, hvilka skulle förslå att
fylla ett eller högst ett par ark? Och låter
det försvara sig, att för ett så lumpet ändamål
förspilla tid och möda?x
Slutligen skrider Frey in på det estetiska
området, och fäller sitt utlåtande öfver Fredr.
Bremers Syskonlif och Em. Carlens Jung-
frutorn,. — Rec. (E.) sätter dessa begge för-
fattarinnor tillsammans, för att få nöjet göra
jemförelser; och artikeln är ur denna synpunkt
rätt läsbar. Hvad den innefattar såsom kritik,
eller hvari grundtanken ligger för dess omdö-
men i estetisk hänsyn, torde vara svårare att
fullt fatta. I kortbet finner man, att, såsom
det nu en gång för rec. är så stäldt, att dessa
två — mamsell Bremer och fru Carlen — skola
utgöra de begge motsatserna (dock med erkän-
nande, att det ges en stor och väsendtilig be-
röringspunkt dem emellan;) inom ,värt kära
fäderneslands qvinnoförfattarsksp, så faller det
också af sig sjelf, att på hvardera af dem
skola läggas de gamla bekanta motsats-predika-
terna. Således är mamsell Bremer psubjektiv
och lyriskn, fru Carln åter pobjektiv och pla-
stisks. Förmodligen måste mamsell B. äfven
vara romantisk, vid sidan af fru C. såsom
klassisk ; ty när man har för sig ett par
estetiska oantitbeser i författar-bamn, så få B.
ss Ac