stark folkvän, hvilken slutligen dukade under för de hätska patriciernes ränker, och mördades genom att störtas utför Tarpejanska klippan. Förf. kommer slutligen till betraktelsen af nyttan att stödera Roms inre förhållanden, då denna stat, med större ansträngning och i större skala än någon annen, sökte realisera den Re.publikanska statsförfattniogen, hvars ideal dock förblef den aflägsets. Vi anmärka härvid, att gagnet af alla historiska studier, och af forskningen i Roms häfder särskildt, utan tvifvel är oförnekligt ; men att man noga bör akta sig för att sträcka analogien mellan Roms förhållar den -och den närvarande tidens republikanska sträfvanden för långt, enär den linguistiska omstän.digheten, att Rom kailades republik, icke -medför eller förutsätter en genomgående likhet -med hvad i sednaste tider under samma namn åsyftats. Man har ju exempel på fullt aristokratiska republiker, eller oligarkier, sådana som Venedig och Genua, men hvilkas inre stormar och olyckor icke kunna begagnas som varnings-exempel för nyare republikanska etatsformer på alldeles annan, demokratisk grund. Vi tro också icke, att vår förf. här för sin del är bedragen af en skenlikhet, som ganska mycket skulle skada hans afhandling, till hvars fortsättande och afslutande vi för öfrigt önska honom lycka. Freys plitteraturöfversigt innehåller denna gång ett icke obetydligt antal mer och mindre genomförda recensioner. Öfversigten öppnas med d:r Berggrens afhandliog Josephi vittnesbörd om Christus,, hvilken straxt efter utgifvandet i korthet omnämndes i Aftonbladet. Ref. i Frey (L. A. A.) meddelar en på det hela lofordande och temligen utförlig redogörelse af arbetet. Han anser väl icke bufvudfrågan (Josephiska vittnesbördets äkthet) vara af stor betydelse, men dock leda undersökningen till vitgad insigt i christoa kyrkans äldsta historia. — Den af C. O. Roos utgifna Bönebok för Skolungdomp,, som redan upplefvat tre upplagor, bedömes (al A. F. B.) måhända i vissa fall något för strängt och ej fullt moltiveradt; likväl medgifver rec., att böneboken pi hufvudsaken blifvit utförd på ett tillfredsställande sättp, Han önskar, att förf. i en ny kommande upplaga måtte vinnlägga sig om: förökad precision, klarhet och sanning i uttrycket,. .— uTidskrift för Lärare och Uppfostrare, (utg. af hrr Dahlström, Ekendahl m. 41.) undergår en från förra bäftet fortsatt recensiov, som icke heller här afslutas. Häft. 4 och 3 behandlas. Här omtalas Dabms geografi, Svedboms berättelse om läroverksreformen i Danmark, Carlstens uppsats om filosofiska lektionen, Järtas d:o om Sveriges läroverk, Hazehi skrift om läroverksfrågorna m. m. Det märkligaste är dock Doeblströms öfversättning af några blad ur Karl Raumers Geschichte der Pädagogik (4847), hvaraf Frey upptagit några ganska vigtiga yttranden rörande latictalandet och laiinskrifvingen (sidd. 432—4534). Fredr. Aug. Wolff, enligt Raumers omdöme den behörigaste domarenn, affärdar ifrarne för datinskrifoing sålunda: Skrifoing af ett språk hör icke till begreppet af dess stadium. Man kan vara bekant med forntiden och likväl icke vara i stånd att skrifva. De stora latinkännarne skrifva vanligen dåligt. — Till verklig färdighet i latinskrifoiog binna ganska få, ty det fordras en genska stor skicklighet dertill att emot naturen, som egentligen anvisat hvar och en blott etf språk, likasom ett fädernesland, beniäktiga sig tvenne språk ända till förmåga att skrifva och tala dem; och blott de kunna öppna sin mun vidt att göra påståenden härutinnan, hvilka sjelfve icke förmå uppfylla några sädana fordringar. Har man då så alldeles orätt, om man vågar påstå att klassiciteten hos de fleste af dem, som gifva sig ut att kunna tala och skrifva latin, inskränker sig till en viss färdighet att använda några utantill inlärda glosor, hvilka skulle förslå att fylla ett eller högst ett par ark? Och låter det försvara sig, att för ett så lumpet ändamål förspilla tid och möda?x Slutligen skrider Frey in på det estetiska området, och fäller sitt utlåtande öfver Fredr. Bremers Syskonlif och Em. Carlens Jungfrutorn,. — Rec. (E.) sätter dessa begge författarinnor tillsammans, för att få nöjet göra jemförelser; och artikeln är ur denna synpunkt rätt läsbar. Hvad den innefattar såsom kritik, eller hvari grundtanken ligger för dess omdömen i estetisk hänsyn, torde vara svårare att fullt fatta. I kortbet finner man, att, såsom det nu en gång för rec. är så stäldt, att dessa två — mamsell Bremer och fru Carlen — skola utgöra de begge motsatserna (dock med erkännande, att det ges en stor och väsendtilig beröringspunkt dem emellan;) inom ,värt kära fäderneslands qvinnoförfattarsksp, så faller det också af sig sjelf, att på hvardera af dem skola läggas de gamla bekanta motsats-predikaterna. Således är mamsell Bremer psubjektiv och lyriskn, fru Carln åter pobjektiv och plastisks. Förmodligen måste mamsell B. äfven vara romantisk, vid sidan af fru C. såsom klassisk ; ty när man har för sig ett par estetiska oantitbeser i författar-bamn, så få B. ss Ac