liga anspelningar på, att jag kunde få behålls
dem om jag så önskade; man firade min:
nampsdagar med sång och tusende lustbarhe-
ter. Man förtalade hvarandra för mig, för att
höja sig sjelf i min gunst, Oupphörligt blef
jag anmodad om större och mindre penninge-
lån. Det fanns ingen enda som icke trodde
sig om att bättre sköta dessa pengar än jag
sjelf, och erbjöd sig det. Vid alla kinkiga
tillfällen skulie jag vara till råds och bjelp;
alla kommissioner skulle jag uträtta, och stän-
digt bette det: det kan du väl vara god och
styra om, som är så ensam och oberoendey.
Slutligen ledsen på allt detta krångel, flyttade
jag helt hastigt och tyst till denna fristad,
som jag under en lustresa fått se och som be-
hagade mig. Länge voro mina förföljare icke
säkra på hvart jag flytt, men jag bestormades
sedan med bref och hotades äfven med besök;
mina svar lära dock icke varit inbjudande, ty
man afstod från att längre bry sig om mig ;
och jag har sedan varit i lugn.,
Och detta lugn är förtjusande, inföll lifligt
jag. Min vän log sorgligt. Ja! det är sanntn,
sade hon långsamt. Men vet du Mathilda, att
en qvinna med min natur, en qvinna som verk-
ligt är qvinna, kan aldrig lefva endast i och
för sitt eget jag. Jag finner det tomt och
ödsligt i hjertat och i mitt hem. Du ser hur
jag samlar allt som kunnat vara mig ett säll-
skap, för hvilket jag kunnat vara något igen. —
Men dessa fåglar som jag matar, denna hund
som jag vårdar och smeker, och denna gamla
tjenarinna som är mitt enda sällskap: hvad
är jag för dem? Ack! intet, intet mer än hvar
och en annan, som ger dem hem, vård, och
uppehälle. — Hon sänkte hufvudet i handen
och jag såg en tår darra i hennes milda öga.