——s—!vmmee2IS-—— gor i båf, än kastade hon boll, och under allt detta pratade hon som elt tolf års barn skulle gjort, (ett virrvarr af barssligheter och galna ideer). Hennes dotter satt stel och död och tycktes ej höra ett ord. Sedan den lifliga frun på detta sätt fortsatt en stund, slog bon sig bastigt ned vid fortepianot och spelade en vals och en polka. pMin Gudp, sade hon afbrytande, jag tror att Ebba inte ännu spelat i dagp. Klockan är inte tolf ännv, sade träbilden, i det hon långsamt upplyfte bufvudet och såg på pendylen som hängde öfver soffan. Ja, men just på stundenn, svarade moåren. Spela nu snällt, jag får lof ait kläda mig litet till middagenn, och med en artig ursäkt åt mig, försvann bon hastigt genom en sidodörr. — Klockan slog tolf. Vid dess sista slag steg dena unga flickan upp, lade tyed pedantisk ordentlighet ihop sitt arbete, neg för mig och had om ursäkt att hon var nog ohöflig att vända mig ryggen, och satte sig ned att spela. Hon räknade bladen i cn tjock notbok, vek ett veck der bon borde sluta och började de svåraste mest halsbrytande eller finge: brytande löp: ningar och grannlåter, under det bon med !oten angaf takten, Jag smög mig sakta ut och gick på mins rum, Efter ett par timmar börde jag herrarnps hemkomme, jag klädde mig i hast och infann mig i salongen en stund efter de andra. Vid fönstret stod värdinnan utstyrd i ljusblått siden, en spetsmantill och bart hår. Hor