1521. Snöd tyrann var den KRISTIAN; och sådant räcker ej länge. Innan ett år gått om, miste han krona och makt. 1560. GUSTAF WASA regerade vist och länge, men sabeln tvangs han att nyttja ibland; gjorde det då med besked. 1592. Brodermördaren JOHAN, i hopp att med signerier döfva sitt samvetsqval, tog jesuiter till hjelp. 1604. SIGISMUND var bigott, men mild; ban hatade bilor. En, som ej hatade dem, blef hans besegrare snart. 4611. KARL DEN NIONDE var en bitter herre, mot adeln. Folket tog han i skydd, älskad af folket derför. 41660. KARL DEN TIONDES rykte på Bält, på den flyktiga isgrund, står, men fastare dock, än om det stode på berg. 4680. REDUKTIONEN beslöts, för att sa hur mycken behållning kronan kunde ha qvar, sedan magnaterna delt. 4682. ENVALDSMAKTEN förlänades fritt. Man sig klädde i bojan. utan tvång; det var sent, innan man märkte dess tyngd. 1697. KARL DEN ELFTE sparade strängt och samlade ständigt; också begåfvad han dog, sägs det, på olika vis. 4751. FREDRIK DEN FÖRSTE var Ulrikas fästman. Till tronen äfven en fruntimmersväg går. Man af honom det ser. 1809. GUSTAF DEN FJERDE besteg en envåldstron, men en hålig, och mysticismens dunst sprängde det bräckliga skal. Efter sättet att i minnet fästa siffertal visar förf:n Reventlows grunder för ihågkommandet af ord. Det är en helt annan princip; men af de prof, som förf. bifogat och som alla äro hemtade ur hebreiska språket, såsom ett från de bekanta af Latinsk och Götisk stam mest afvikande och derigenom svåraste, visar sig metoden utomordentligt lätt. Vi beklaga blott att just valet af detta språk försvårar exemplens anförande här så mycket, att vi i deita fall måste hänvisa till boken. Den förtjenar i alla fall att ägas. — För en vidsträcktare tillämpning af Reventlows system måste man emedlertid anlita hans egna skrifter i ämnet, dem förf. uppräknar jemte åtskilliga andra. Förf. har börjat sin framställning med en läsvärd inledning öfver minneskonstens uppkomst. och utbildning i äldre och nyare tider; och man finner deraf att Reventlow, på sitt fält, förbåller sig till sina föregångare ungefär som Linnå förhåller sig på sitt till sina. Begge dessa utomordentliga reformatorer hafva uppfunnit artificiella systemer, som väl i konseqvens tyckas öfverträffade af de naturliga (hvartill i mnemoniken skulle t. ex. höra en Trationell utveckling af skolastikens memoria localis, verbalis och realis); men som, genom lättheten att använda dem, alltid skola komma att bibehålla sig bredvid äfven de bästa och mest rationella naturliga, som genom sin vidlyftighet äro svårare att lära.