1521. Snöd tyrann var den KRISTIAN; och så-
dant räcker ej länge.
Innan ett år gått om, miste han krona och
makt.
1560. GUSTAF WASA regerade vist och länge,
men sabeln
tvangs han att nyttja ibland; gjorde det då
med besked.
1592. Brodermördaren JOHAN, i hopp att med
signerier
döfva sitt samvetsqval, tog jesuiter till hjelp.
1604. SIGISMUND var bigott, men mild; ban
hatade bilor.
En, som ej hatade dem, blef hans besegrare
snart.
4611. KARL DEN NIONDE var en bitter herre,
mot adeln.
Folket tog han i skydd, älskad af folket derför.
41660. KARL DEN TIONDES rykte på Bält, på
den flyktiga isgrund,
står, men fastare dock, än om det stode på
berg.
4680. REDUKTIONEN beslöts, för att sa hur
mycken behållning
kronan kunde ha qvar, sedan magnaterna delt.
4682. ENVALDSMAKTEN förlänades fritt. Man
sig klädde i bojan.
utan tvång; det var sent, innan man märkte
dess tyngd.
1697. KARL DEN ELFTE sparade strängt och
samlade ständigt;
också begåfvad han dog, sägs det, på olika vis.
4751. FREDRIK DEN FÖRSTE var Ulrikas fäst-
man. Till tronen
äfven en fruntimmersväg går. Man af honom
det ser.
1809. GUSTAF DEN FJERDE besteg en envålds-
tron, men en hålig,
och mysticismens dunst sprängde det bräckliga
skal.
Efter sättet att i minnet fästa siffertal visar
förf:n Reventlows grunder för ihågkommandet
af ord. Det är en helt annan princip; men
af de prof, som förf. bifogat och som alla äro
hemtade ur hebreiska språket, såsom ett från
de bekanta af Latinsk och Götisk stam mest
afvikande och derigenom svåraste, visar sig
metoden utomordentligt lätt. Vi beklaga blott
att just valet af detta språk försvårar exem-
plens anförande här så mycket, att vi i deita
fall måste hänvisa till boken. Den förtjenar
i alla fall att ägas. — För en vidsträcktare
tillämpning af Reventlows system måste man
emedlertid anlita hans egna skrifter i ämnet,
dem förf. uppräknar jemte åtskilliga andra.
Förf. har börjat sin framställning med en
läsvärd inledning öfver minneskonstens upp-
komst. och utbildning i äldre och nyare tider;
och man finner deraf att Reventlow, på sitt
fält, förbåller sig till sina föregångare ungefär
som Linnå förhåller sig på sitt till sina. Begge
dessa utomordentliga reformatorer hafva upp-
funnit artificiella systemer, som väl i konse-
qvens tyckas öfverträffade af de naturliga (hvar-
till i mnemoniken skulle t. ex. höra en Tra-
tionell utveckling af skolastikens memoria loca-
lis, verbalis och realis); men som, genom lätt-
heten att använda dem, alltid skola komma att
bibehålla sig bredvid äfven de bästa och mest
rationella naturliga, som genom sin vidlyftig-
het äro svårare att lära.