igen beror på sportler för brefvens och tidningar-:
nes distribution.
Har tidsandan förändratsi Nykterhetsfrågan?
(Af W—n.)
(Ur Wermlands Tidn.)
Omkring 1810 var ej sällsynt, att vid förnäma
middagar de anseddaste män buros ned i sina vag-
nar. Skjöldebrand beklagade mycket det besvär,
han, hvilken ansåg sig, såsom född i Afrika, ha af
naturen nog hetsig blod för att ej behöfva upp-
spädas med hetsiga drycker,iZej sällan hade att
bjelpa ner den en3 och andre af förnäma kamra-
ter i deras vagnar. Sällan hemkom väl vår store
Adlercreutz på annat sätt. Svea rikes erkebiskop
Lindblom, som föreslog en skål för Carl Johan så-
som verldens andra frälsare, var ej sällan svagare
än den starka punschen han drack. Annu 1823
såg jag en full biskop gå vid Munkbron med koz-
set nästan uppe på axeln, sträfvande att stoppa ner
några äpplen, som han köpt, men funnit för sura,
i barmen på en 44 å 15-årig flicka, som försökte
att slingra sig ur hans händer, för att hinna till
posten med ett bref. Jag hade ej sett hans emi-
nens förut, men ansåg mig skyldig afböja skande-
len, tog honom kraftigt under armen och sade:
jag har en högst angelägen sak att tala med herr
biskopen: var god och låt mig följa er hem. Vi
kommo genom många smågator, som jag heldst
valde, om jag mins rätt, till det så kallade Inde-
hetouska huset, der jag skaffade nyckel och införde
h. h. i det rum han uppgaf vara sitt, hvarefter
jag, utan att uppgifva mitt namn, hastigt aflägs-
nade mig. — Vid promotionen i Upsala, som skil-
dras af Vitalis, skyndade jag mig att uppsöka den
person som syntes mig mest nykter af alla, då man
uppstigit från bordet. Denna varlandshöfding Hans
Järta, hvilken med lika vemod som jag betraktade
den bacchantiska kult vi sågo omkring oss, under
det han upplyste mig huru det tillgick i konstitu-
tionsutskottet 1809, då statsreligionens symboliska
böcker ansenligen minskades. Bland andra scener
i Upsala akademiska trädgård, som jag från den
dagen ihågkommer, var följande: en bop knäslaka
magistrar bade fått biskop Wijkman Casperson på
sina axlar och raglade förbi oss under synbar fara
för eminensen, hvars näsa erinrade om den bekante
Nasenbloms. Fastän alla redan syntes vara välbe-
skänkta, nalkades dock marskalkar, bjudande nya
punschglas, men förr än biskopen hann tömma ett
taget glas, grepos bärarne af lust att hysja (ett ut-
tryck af förtjusning), hvarvid det ena glaset efter
det andra uttömdes på de legerbroderade frackarne.
En scen känner jag blott efter säker mans berät-
telse, en ännu lefvande domares: En person, så-
dan man nu för tiden kallar possessionat, L., som
väl hade en bisofverska med barn, men ej hustru
med arfvingar, hade i sitt testamente, sedan de of-
vannämnde personerna kunde anses förnöjda, an-
slagit en större summa åt en hvar bland sina um-
gängesvänner med vilkor, att alla på begrafningen
blefvo så plakata, att ingen kunde komma ihåg
huru det gått till. Kunde en enda det, så åter-
gingo de gåfvor alla fått. Det gällde således att
tillse, det intet rykte kunde uppkomma om orgierna
på hans begrafning och för detta ändamål ansågs
nog säkrast hvad som skedde, eller att betjeningen
utvisades och alla sökte egga hvarandra till ett så-
dant drickande, att glömskans häger till slut mätte
kunna rufva öfver allas minnesgåfva. Man kom
målet bra nära; det sista tecken af tanke var pro-
position att bålarne nedflyttades på golfvet, på det
att, när ingen lävgre kunde stå, alla ännu skulle
kunna fortsätta att dricka. Framför kakelugnen
hade ortens domare och socknens prest fått en ge-
mensam bål, ur hvilken de drucko och-deremellan
kystes; men då prestens hufvud blef för tungt,
slog han pannan väl hårdt mot domarens panna.
Denne vredgades derför och grep den närstående
eldgaffeln, med hvilken han afslog prestens lår. Denne
haltade sedan i all sin tid... Ryktet utkom genom
en, som hjelpte sig ut genom fönstret i förskräc-
kelsen, då han såg, huru mordisk striden blef mel-
lan rättvisans och religionens tolkar.