och då han i sitt nyckelhål fann ett hotelse-
bref. Död och dom öfver den haren som sqvall-
rat på mig emedan jag sade sanvingen lh
Behag, teckniog, färg! Gån med allt det
der om ni ej kunnen gifva mig något bättre;
jag fordrar en tanke, och en tanke som fattar
mig, fosthåller mig, skakar, men ändå är stor-
artad. Min helige Bartholomäus är just ej
beller en bild, som en af våra neapolitanska
grannlåtsdockor skall hänga i sitt toalettrum;
men jag tänker, man skall efter årbundraden
ännu säga: det var ändock en bra karl som
målade denna bild. Och, till och med här,
vår Salvator! Ser man icke i hans bergsklyftor
i de mörka skogarna att något måste föregå
deri, något bemlighetsfullt, förskräckligt, men
storartadt? Ser icke hvar och en af hans ban-
diter ut, som om karlen hade ett halft hun-
drade lif på sitt samvete? Något frapperande
vill jag se i målningen, lika godt om i det skö-
nas eller fruktansvärdas sfer. Det är Sanzios
madonna; han var en hel karl; det är en mål-
ning! Jag bryr mig ej om påfven Sixtus, så
förträflig han är, icke om englarne, de båda
allrasom sötaste pojkarne; allraminst om Bar-
bara, som ser så kokett ut, men se bara på
Jungfrun med barnet. Det är höghet, det är
adel; och hvilken verld af tankar ligger i de
djupa, mörka oupphinneliga ögonen. Ja, denna
öfverjordiska varelse kan våga det, att sätta fo.
ten på ormens hufvud, och vara viss om ati
söndertrampa det, denna gosse är den tillkom
mende verldsdomaren! I denna bild är en a
den storartade målarekonstens poler upphun:
nen.
Hvad Rafael kunde, skall aldrig en annar
kunnan, anmärkte Salvator.
Nej, men han kan sträfva derefter! utro.