och då han i sitt nyckelhål fann ett hotelsebref. Död och dom öfver den haren som sqvallrat på mig emedan jag sade sanvingen lh Behag, teckniog, färg! Gån med allt det der om ni ej kunnen gifva mig något bättre; jag fordrar en tanke, och en tanke som fattar mig, fosthåller mig, skakar, men ändå är storartad. Min helige Bartholomäus är just ej beller en bild, som en af våra neapolitanska grannlåtsdockor skall hänga i sitt toalettrum; men jag tänker, man skall efter årbundraden ännu säga: det var ändock en bra karl som målade denna bild. Och, till och med här, vår Salvator! Ser man icke i hans bergsklyftor i de mörka skogarna att något måste föregå deri, något bemlighetsfullt, förskräckligt, men storartadt? Ser icke hvar och en af hans banditer ut, som om karlen hade ett halft hundrade lif på sitt samvete? Något frapperande vill jag se i målningen, lika godt om i det skönas eller fruktansvärdas sfer. Det är Sanzios madonna; han var en hel karl; det är en målning! Jag bryr mig ej om påfven Sixtus, så förträflig han är, icke om englarne, de båda allrasom sötaste pojkarne; allraminst om Barbara, som ser så kokett ut, men se bara på Jungfrun med barnet. Det är höghet, det är adel; och hvilken verld af tankar ligger i de djupa, mörka oupphinneliga ögonen. Ja, denna öfverjordiska varelse kan våga det, att sätta fo. ten på ormens hufvud, och vara viss om ati söndertrampa det, denna gosse är den tillkom mende verldsdomaren! I denna bild är en a den storartade målarekonstens poler upphun: nen. Hvad Rafael kunde, skall aldrig en annar kunnan, anmärkte Salvator. Nej, men han kan sträfva derefter! utro.