såsom en handlingJaf menskligbet, god politik och nödvändighet. I öfrigt visar det sig, att sjelfva transporten af fångarne endast kommer att kosta 3500,000 fr., då öfverförandet till Madagascar skulle komma att kosta 4 till 3 millioner. Uti nationalförsamlingens session d. 25 Okt. uppstod en debatt, som icke saknade hvarken intresse eller skärpa. Anledningen gaf en till inrikesministern ställd interpellation af representanten Grandin, i afseende på banketten i Passy. Inrikesministern Duafaure förklarade i sitt bärpå aflåtna svar, att regeringens makt kunde på tvänne sätt skakas: 4:o genom sina fienders anfall, antingen dessa skedde medelst penna, tal eller demonstrationer, och 2:0o genom öfverdrifven fruktan och oro hos de ordningsälskande medborgarne sjelfva. Anfallen från regeriogens motståndare åsyftade att, enligt Blanquis råd, genom fortfarande oroligheter, rörelser och demonstrationer hindra förtroendet och krediten att återuppstå; men de alltför stora farhågorna hos ordningens vänner, den alltför stora vigt, man fästade vid en och annan tilldragelse, utöfvade alldeles enahanda verkan. Regeringen förklarar härmed, att om den såge fara uti klubbarna och banketterna, så skulle den ögonblickligen hos nationalför:samlingen göra hemställan om vidtagande a! lämpliga åtgärder; — att den icke gjort det, bevisade att någon fara icke vore för hand. Det anstode illa en regering, hvilken framgått ur en, med anledning af en förbjuden bankett utbrusten revolution, att mot banketter utfärda absolut förbud; men hvad den kunde göra, vore att förbjuda tjensteoch embetsmän att deltaga uti banketterna, samt tillse att demonstrationerna stannade inom den för banketterna begagnade lokal, samt att vid sådana tillfällen icke någon förbrytelse komme att äga rum. Alla dessa vilkor hade vid banketten vid Roule, liksom vid de andra banketterna i Paris, blifvit uppfyllda, och regeringen således icke ägt någon anledning att ingripa. Då alla talarne framför allt uppmanat, att undvika oroligheter och tillstyrkt, att lugnt ställa sina förhoppningar på framtiden, så ansåg ministern det näppeligen varit skäl, att i afseende på denna sak interpellera regerirgen. Mivistern öfvergick härefter till en note af Louis Napoleon, hvilken note varit synlig uti tidningarne, och rörde en emöt, som förmenades komma au tima uti pretendentens namn. Visst, sade ministern, hade Louis Napoleon låtit gifva bonom förtroende härom, men Dufaure hade genast sagt den person, som framburit detta meddelande, att denne vore illa underrättad; ministern kunde försäkra honom, att i Paris ingen menniska tänkte på att göra uppror i Louis Bonapartes namn. Det gåfve nu blott anledning till förundran, att hr Louis Napoleon, då han i dagbladen låtit införa sitt bret till ministern, icke på samma gång intagit dennes svar, för att något lugna befolkningen i Paris. — Vid dessa ironiska uttryck från Dufaures sida, utbrast ett allmänt löje, som aldrig ville taga slut. — Jerome Bonaparte hastade fram till talarestolen, men man ropade från alla båll: den andre! den andre!, (Louis var likväl icke närvarande.) På länge kunde Jerome icke få ordet. Då det ändtligen lyckades honom, sade han, att ifrågavarande not härrörde från honom och att han skulle meddela förklariog, hvarföre han offentliggjort den. (En röst: Vi veta redan fullkomligt hvarförel,) Jerome förklarade, att ryktena om en emöt från flera håll äfven af en aktad general meddelats honom och sålunda synts bekräftade, och för att från sig och sin familj afvända allt ansvar, hade han offentliggjort ifrågavarande not. Hemliga vapensamlingar funnos i Paris, anstalter af misstänkt art vidtogos; kortligen, hr Jerome Bonsparte lät förstå, att regeringen sjelf ville tillställa en emöt. Vip, sade han, hafva alltid handlat såsom goda medborgare. — Hvilken Vin? skallade det från alla håll mot bonom, och under en förfärlig storm nödgades talaren lemna talarestolen. ClementThomas frågade slutligen, på hvad förtjenster eller hvad rättigheter Louis Bonaparte grundade sina anspråk. (Häftigt tumult.) Jerome och Pierre Napoleon och några af deras anhängare hota Clement-Thomas, en del af ledamöterne lemnar sina platser och sarhlar sig omkring tribunen — larm, interpellationer — rop: till ordning! till ordning!, Huissiererre måste skilja de orolige åt. Presidenten uppmanar samilige talarne att återkomma till ordningen och ämnet. Jerome Bonaparte förklarar Clement-Thomas interpellation oskicklig och uppfordrar församlingen att instämma i samma: omdöme. Församlingen svarade med hånlöje. Grandin förklarade sig tillfredsställd af inrikesministerns förklaringar. Krigsministern upplyste härefter, att regeringen läte öfverallt genom sina agenter uppköpa gevär, för atl såmedelst åstadkomma det, hvartill alla tvångsåtgärder icke försloge, eller afväpning af dem, hvilka icke voro berättigade att bära va