såsom en handlingJaf menskligbet, god politik
och nödvändighet.
I öfrigt visar det sig, att sjelfva transporten
af fångarne endast kommer att kosta 3500,000
fr., då öfverförandet till Madagascar skulle
komma att kosta 4 till 3 millioner.
Uti nationalförsamlingens session d. 25 Okt.
uppstod en debatt, som icke saknade hvarken
intresse eller skärpa. Anledningen gaf en till
inrikesministern ställd interpellation af repre-
sentanten Grandin, i afseende på banketten i
Passy.
Inrikesministern Duafaure förklarade i sitt
bärpå aflåtna svar, att regeringens makt kunde
på tvänne sätt skakas: 4:o genom sina fien-
ders anfall, antingen dessa skedde medelst
penna, tal eller demonstrationer, och 2:0o ge-
nom öfverdrifven fruktan och oro hos de ord-
ningsälskande medborgarne sjelfva. Anfallen
från regeriogens motståndare åsyftade att, en-
ligt Blanquis råd, genom fortfarande orolighe-
ter, rörelser och demonstrationer hindra för-
troendet och krediten att återuppstå; men de
alltför stora farhågorna hos ordningens vänner,
den alltför stora vigt, man fästade vid en och
annan tilldragelse, utöfvade alldeles enahanda
verkan. Regeringen förklarar härmed, att om
den såge fara uti klubbarna och banketterna,
så skulle den ögonblickligen hos nationalför:-
samlingen göra hemställan om vidtagande a!
lämpliga åtgärder; — att den icke gjort det,
bevisade att någon fara icke vore för hand.
Det anstode illa en regering, hvilken framgått
ur en, med anledning af en förbjuden bankett
utbrusten revolution, att mot banketter utfärda
absolut förbud; men hvad den kunde göra,
vore att förbjuda tjenste- och embetsmän att
deltaga uti banketterna, samt tillse att demon-
strationerna stannade inom den för banketterna
begagnade lokal, samt att vid sådana tillfällen
icke någon förbrytelse komme att äga rum.
Alla dessa vilkor hade vid banketten vid Roule,
liksom vid de andra banketterna i Paris, blif-
vit uppfyllda, och regeringen således icke ägt
någon anledning att ingripa. Då alla talarne
framför allt uppmanat, att undvika oroligheter
och tillstyrkt, att lugnt ställa sina förhopp-
ningar på framtiden, så ansåg ministern det
näppeligen varit skäl, att i afseende på denna
sak interpellera regerirgen. Mivistern öfver-
gick härefter till en note af Louis Napoleon,
hvilken note varit synlig uti tidningarne, och
rörde en emöt, som förmenades komma au
tima uti pretendentens namn. Visst, sade mi-
nistern, hade Louis Napoleon låtit gifva bonom
förtroende härom, men Dufaure hade genast
sagt den person, som framburit detta medde-
lande, att denne vore illa underrättad; mini-
stern kunde försäkra honom, att i Paris in-
gen menniska tänkte på att göra uppror i
Louis Bonapartes namn. Det gåfve nu blott
anledning till förundran, att hr Louis Napo-
leon, då han i dagbladen låtit införa sitt bret
till ministern, icke på samma gång intagit den-
nes svar, för att något lugna befolkningen i
Paris. — Vid dessa ironiska uttryck från Du-
faures sida, utbrast ett allmänt löje, som aldrig
ville taga slut. — Jerome Bonaparte hastade
fram till talarestolen, men man ropade från
alla båll: den andre! den andre!, (Louis var
likväl icke närvarande.) På länge kunde Jerome
icke få ordet. Då det ändtligen lyckades ho-
nom, sade han, att ifrågavarande not härrörde
från honom och att han skulle meddela för-
klariog, hvarföre han offentliggjort den. (En
röst: Vi veta redan fullkomligt hvarförel,)
Jerome förklarade, att ryktena om en emöt
från flera håll äfven af en aktad general med-
delats honom och sålunda synts bekräftade, och
för att från sig och sin familj afvända allt
ansvar, hade han offentliggjort ifrågavarande
not. Hemliga vapensamlingar funnos i Paris,
anstalter af misstänkt art vidtogos; kortligen,
hr Jerome Bonsparte lät förstå, att regeringen
sjelf ville tillställa en emöt. Vip, sade han,
hafva alltid handlat såsom goda medborgare.
— Hvilken Vin? skallade det från alla håll
mot bonom, och under en förfärlig storm nöd-
gades talaren lemna talarestolen. Clement-
Thomas frågade slutligen, på hvad förtjenster
eller hvad rättigheter Louis Bonaparte grun-
dade sina anspråk. (Häftigt tumult.) Jerome
och Pierre Napoleon och några af deras an-
hängare hota Clement-Thomas, en del af leda-
möterne lemnar sina platser och sarhlar sig om-
kring tribunen — larm, interpellationer —
rop: till ordning! till ordning!, Huissiererre
måste skilja de orolige åt. Presidenten upp-
manar samilige talarne att återkomma till ord-
ningen och ämnet. Jerome Bonaparte förkla-
rar Clement-Thomas interpellation oskicklig
och uppfordrar församlingen att instämma i
samma: omdöme. Församlingen svarade med
hånlöje. Grandin förklarade sig tillfredsställd
af inrikesministerns förklaringar. Krigsmini-
stern upplyste härefter, att regeringen läte öf-
verallt genom sina agenter uppköpa gevär, för
atl såmedelst åstadkomma det, hvartill alla
tvångsåtgärder icke försloge, eller afväpning af
dem, hvilka icke voro berättigade att bära va