pensionsberättigade arfvingar afgången delägaresin-
sattser m. m., för intet?
Vore Landsorts-Läkaren bättre underkunnig om
dylika stiftelsers organisation, skulle ;han veta, att
en sådan fond, förutsatt att den en gång vunnit
soliditet, hvartill dock fordras deltagare, städse gif-
ver en högre ränta, än som på något annat sätt
kan förvärfvas, utom möjligen genom ett plumpt
proeenteri, och att om Läkaren eller hans hustru
lefver lärge, och om han har några barn, det in
satta kapitalet med ränta således återfås flere gån-
ger. Om Läkaren t. ex. insatt 800 R:dr B:ko och
vid 55 års å!der träder till en pension, af 450 R:dr,
så behöfver han ej lefva sex 6 år förr än han återfått
sitt kapital. Denna vink bör vara tillräcklig, utan
att tala om hustru och barn, hvilka många år kun-
Da åtnjuta samma pension.
Mea onekligt är, att, om man skall komma till
sådant resultat, det fordras ctt större antal. del-
egare, än de 47 som börjat inrättningen. Det be-
ror af den återstående majoriteten, af Låkare-kå-
ren, om stiftelsen skall stå, eiler upplöses. Men
äfven om den upplöses. är hvarje delegare betryg-
gad att få sitt igen. Äfven för den händelse att
delegarn dör, innan alla insättnidgar äro gjorda,
är tillfälle öppnadt att bevara pensionstagarens rätt.
Risken alt gå in i pensionskassan är således in-
gen. Men äfven svårigheten, av kunna gå iv, är
ej o3fvervinnelig, äfvea för den mindre bemedla-
de. Den reduceras vid närmare påseende på sin
höjd till en skuldsättning om 400, 800 eller 1600
R:dr. Men i så farliga penniogtransaktioner lärer
väl mången inveckla sig för mindre magtpåliggan-
de ändamål. Vi önske derföre ingenting högre, än
att alla, hvilka möjligen kunna, våga ingå i en
inrättning, hvars stiftelso ligger oss, som börjat in-
rättningen, (och bör ligga alla) om hj-rtat, icke.
af låga, egoistiska afsigter, som Lands-Läkaren be-
hagat insinuera, men emedan den kan och bör
betrygga vårt eget och våra familjers, äfvensom
efterkommandes bestånd. eller åtminstone bevara
dem för tiggarstafven. Vi göra oss ock förvissade,
att, osktadt Landso:ts-Läkaren gjort sitt bästa, att
från Inrättningen afvända all gifmildhet, bättre lot
tade, såväl låkare som andre, hviika till kåren kan-
pa sig ega tacksamhetsförbindelser, skola med till-
freåsställelsa genora gåfvor understödja en Inrätt-
ning, som är ämnad att på ålderdomen freda Lä-
karen, sedan han uppoffrat helsa och kraft för si-
ta medmenniskors bästa, och, sedan han icke me-
ra finnes till, hans hustru och barn, från armod.
Jag vill ej döma om Landsortsläkarens motiver,
men det kan synas, som skuile, om icze något
moraliskt lyte, en amentia s-nilisligga till grund
för hans strid mot en så handgripligen nyttig lof-
värd och i sitt syfte välsignelserik angelageohet.
Måtte ingen missledas af hans tomma, grundlösa
sofismer. Slutligen måste jag blotta Landsortläka-
rens kompletta obekantskap med den sak desri han
vill upphäfva sig till domare, för att ytterligare vi
sa huru litet han förtjenar tillit härutinnan. Han
påstår nemligen, aatt stiftelsen och Directionen äl-
ska att fortfarande insvepa sig i ett mystiskt mör-
ker rörande planen för sina åtgärder och sina
åsigter, samt rörande stiftelsens ställniog, hvyarom
den icke låter något transpirera till en allmänna-
re kännedom.,
Och likväl hafva alla Sv. Läkare, således också
Landsorts-Läkaren sjelf, emottagit kallelsebref att
i stiftelsen ingå, tillika med ett förslag till regle-
mente, hvilket innehåller dess plan och organisa-
tion; samma förslag har ock med några förän-
dringar erhållit Kongl. Maj:ts stadfästelse, och Re-
visionsberättelser hafva stått införda i den enda
medicinska Tidskrift vi ega, Hygiea, men som
Landsozts-Läkaren förmodligen aldrig sett: den för-
ste dat. d. 31 Okt. 1845 redan införd i December-
häftet för samma år, således 4 månader efter an-
staltens begynnelse, den andra dat. -d. 410 Okt.
4846, införd i Augustihäfter för år 4847. Mig vill
det synas omöjligt, att Landsortsläkaren skulle kun-
na vara i okunnighet härom.
Skulle då möjligen Landsortsläkaren vara be-
häftad med samma sjuka, som åtskilliga andra
Copfratres, att de väja se saken färdtggjord och
en fet vinst handgriplig, innan de vilja inlåta sig
till deltagande deri?
Värdaste herr Collega! Om vi alla resonerat så,
inser du väl, att ingenting blifvit utaf. Kasta der-
före bort din sura mina och räck oss handen till
bjelp, ty du vet ju icke, om du ej möjligen sjelf,
trotts din förståndiga förvaltaing af ditt goda, kan
komma att behöfva hjelp af oss. Det kunde då
vara godt, att hava en väa i viken. Gif dig nu
åtminstone litet tålamod. En fullständig redogö-
relse, sådan du önskar och som du så väl behöf-
ver, får du och hela Likarekåren innan kort af
direktionen; men laga Du får låna Hygiea, ty san-
nolikt kommer äfven denna berättelse att deri in-
föras.
P. S. Sög mig vid tillfälle, hvad du menar med
ditt förnäma smålöje deröfver, att Svenska Läkare-
Sällskapet kallar sin årliga sammankomst på dess
stiftelsedeg för Ärshögtid. Ingen före dig har stött
sig derpå, och iogen lärer komma att göra det hä-
danefter. — Gör mig ock det nöjet, när du hår-
näst skrifver något Tidsenligt bref i filantropisk
riktniog, och utsält ditt namn derunder; du vet,
att ett godt namn ej skämmer en god sak.
Stockholm d. 30 Okt. 1848. C. U. Sonden.
—2
— -
ner itCc AC DATISGAKERER