pensionsberättigade arfvingar afgången delägaresinsattser m. m., för intet? Vore Landsorts-Läkaren bättre underkunnig om dylika stiftelsers organisation, skulle ;han veta, att en sådan fond, förutsatt att den en gång vunnit soliditet, hvartill dock fordras deltagare, städse gifver en högre ränta, än som på något annat sätt kan förvärfvas, utom möjligen genom ett plumpt proeenteri, och att om Läkaren eller hans hustru lefver lärge, och om han har några barn, det in satta kapitalet med ränta således återfås flere gånger. Om Läkaren t. ex. insatt 800 R:dr B:ko och vid 55 års å!der träder till en pension, af 450 R:dr, så behöfver han ej lefva sex 6 år förr än han återfått sitt kapital. Denna vink bör vara tillräcklig, utan att tala om hustru och barn, hvilka många år kunDa åtnjuta samma pension. Mea onekligt är, att, om man skall komma till sådant resultat, det fordras ctt större antal. delegare, än de 47 som börjat inrättningen. Det beror af den återstående majoriteten, af Låkare-kåren, om stiftelsen skall stå, eiler upplöses. Men äfven om den upplöses. är hvarje delegare betryggad att få sitt igen. Äfven för den händelse att delegarn dör, innan alla insättnidgar äro gjorda, är tillfälle öppnadt att bevara pensionstagarens rätt. Risken alt gå in i pensionskassan är således ingen. Men äfven svårigheten, av kunna gå iv, är ej o3fvervinnelig, äfvea för den mindre bemedlade. Den reduceras vid närmare påseende på sin höjd till en skuldsättning om 400, 800 eller 1600 R:dr. Men i så farliga penniogtransaktioner lärer väl mången inveckla sig för mindre magtpåliggande ändamål. Vi önske derföre ingenting högre, än att alla, hvilka möjligen kunna, våga ingå i en inrättning, hvars stiftelso ligger oss, som börjat inrättningen, (och bör ligga alla) om hj-rtat, icke. af låga, egoistiska afsigter, som Lands-Läkaren behagat insinuera, men emedan den kan och bör betrygga vårt eget och våra familjers, äfvensom efterkommandes bestånd. eller åtminstone bevara dem för tiggarstafven. Vi göra oss ock förvissade, att, osktadt Landso:ts-Läkaren gjort sitt bästa, att från Inrättningen afvända all gifmildhet, bättre lot tade, såväl låkare som andre, hviika till kåren kanpa sig ega tacksamhetsförbindelser, skola med tillfreåsställelsa genora gåfvor understödja en Inrättning, som är ämnad att på ålderdomen freda Läkaren, sedan han uppoffrat helsa och kraft för sita medmenniskors bästa, och, sedan han icke mera finnes till, hans hustru och barn, från armod. Jag vill ej döma om Landsortsläkarens motiver, men det kan synas, som skuile, om icze något moraliskt lyte, en amentia s-nilisligga till grund för hans strid mot en så handgripligen nyttig lofvärd och i sitt syfte välsignelserik angelageohet. Måtte ingen missledas af hans tomma, grundlösa sofismer. Slutligen måste jag blotta Landsortläkarens kompletta obekantskap med den sak desri han vill upphäfva sig till domare, för att ytterligare vi sa huru litet han förtjenar tillit härutinnan. Han påstår nemligen, aatt stiftelsen och Directionen älska att fortfarande insvepa sig i ett mystiskt mörker rörande planen för sina åtgärder och sina åsigter, samt rörande stiftelsens ställniog, hvyarom den icke låter något transpirera till en allmännare kännedom., Och likväl hafva alla Sv. Läkare, således också Landsorts-Läkaren sjelf, emottagit kallelsebref att i stiftelsen ingå, tillika med ett förslag till reglemente, hvilket innehåller dess plan och organisation; samma förslag har ock med några förändringar erhållit Kongl. Maj:ts stadfästelse, och Revisionsberättelser hafva stått införda i den enda medicinska Tidskrift vi ega, Hygiea, men som Landsozts-Läkaren förmodligen aldrig sett: den förste dat. d. 31 Okt. 1845 redan införd i Decemberhäftet för samma år, således 4 månader efter anstaltens begynnelse, den andra dat. -d. 410 Okt. 4846, införd i Augustihäfter för år 4847. Mig vill det synas omöjligt, att Landsortsläkaren skulle kunna vara i okunnighet härom. Skulle då möjligen Landsortsläkaren vara behäftad med samma sjuka, som åtskilliga andra Copfratres, att de väja se saken färdtggjord och en fet vinst handgriplig, innan de vilja inlåta sig till deltagande deri? Värdaste herr Collega! Om vi alla resonerat så, inser du väl, att ingenting blifvit utaf. Kasta derföre bort din sura mina och räck oss handen till bjelp, ty du vet ju icke, om du ej möjligen sjelf, trotts din förståndiga förvaltaing af ditt goda, kan komma att behöfva hjelp af oss. Det kunde då vara godt, att hava en väa i viken. Gif dig nu åtminstone litet tålamod. En fullständig redogörelse, sådan du önskar och som du så väl behöfver, får du och hela Likarekåren innan kort af direktionen; men laga Du får låna Hygiea, ty sannolikt kommer äfven denna berättelse att deri införas. P. S. Sög mig vid tillfälle, hvad du menar med ditt förnäma smålöje deröfver, att Svenska LäkareSällskapet kallar sin årliga sammankomst på dess stiftelsedeg för Ärshögtid. Ingen före dig har stött sig derpå, och iogen lärer komma att göra det hädanefter. — Gör mig ock det nöjet, när du hårnäst skrifver något Tidsenligt bref i filantropisk riktniog, och utsält ditt namn derunder; du vet, att ett godt namn ej skämmer en god sak. Stockholm d. 30 Okt. 1848. C. U. Sonden. —2 — ner itCc AC DATISGAKERER