Djupasi och högst ibland vetenskaperna står utan
tvifvel : ;nsläran, den må kallas theologi eller
filosofi, an den innetåller de lifssafter, hvaraf
såväl st ;m konstens och de öfriga vetenska-
Pernas gar hemta sin näring, utbilda och
oupphö ombilda sig. Föreställningen och tan-
ken har böruti sökt utreda de högsta frågor men-l
miskoar kan göra sig: hvad är universi, hvad
är (men s ändamål, o. s. v.? Dessa frågor,
som ali:icmi framställa sig och alljemt olika be-
svaras, us: höra oidrig att göras. Hvarje tid for-
drar oci sit svar bärpå, och det sista svaret är det
bästa, det konkretaste, emedan det, gifvetisin san-!:
ning, det ör, med sträng bänsyn till ämnets bisto-:
tiska bc uitet, i sig upptagit och väl ombildat
hela det historiskt öfverlemnade materialet. Dettali
behös nom exempel upplysas, ty den alldagli-
Zaste refiexion finner, att hvad som en tid var san- 1
ning, på 2o annan tid: ej mer är det, eller är det,
ehuru under andra former. Ty formerna vexla,!!
: heliga, djupa ande lefver och lifvar alllt
natur och menniskoverld uti dess evigt sköna eller!
till skönhet sträfvande gestalter. När derföre un-:
der en sidan vexling ljud låta sig höra, som ut-)1
tala det : ande slägtets måhända blott dunklal!t
aningar, det i tankens klara fom, må vi lyssna (
e och undan indifferentismens eller van-ls
ängor och med så ointagen blick !l
S
(
(
S
i
r
I
6
s
åda in i en ny verld. — Med detia
som inlcicing vilja vi söka lemna en kort exposi-
tion af föreliggande skrift.
I försrdet redogör författaren såväl för de indi-
viduelia !2nadsomständigheter, som förmått honom,
att då ej, sm han önskat, någon annan inom fä-
dernes!andet åtagit sig granskningen af sjelfva dogm-
läran specicit, göra det, äfvensom för frågans ställ-
ning i Svcrige tills dato, hvarvid han uppvisar ett
par författare, som i konsten och vetenskapen här
sr
banat väg för nya religiösa äsigters framgång. Til-
lika sev man, huru de resultater, hvartill andrals
ställa förfatisren, fom beständigt arbetat på, att urle
i
länders störste tänkare kommit, ej kunnat tillfreds-(
I
oner utmedla något positivt. Första
vudsakligen en krituk för detta än-!
ieten komme? den moderna verlis-
förhållande till den gamla verldenslä
och den tredje blir ett utkast tillls
skia verldsåskådningens och verlds-s
positiva system (sid. XI. — Utill
vecklar förf. i korthet instinktens, ll
förnufto:s eoberelsens, underns och den H.lh
Skrifis bol S 2 fremstälter förnuftets prio-r
ritet emot iron, i det nemligen den tänkande verk-ä
samheten ciier förnuftet tillhör menniskans väsende u
och är j detta väsendes högsta form, samt attls
vi derförs anförtro oss åt tankens renaln
-eherhaf, lusnt idande till hvilka kuster detskalllk
föra 0ss) om vi uppgifva denna förnuftets
sjelftiilricklighet och taga vår tillflykt till en uti-Ir
från kommen, sä kallad uppenbarad sanning, såjlf
blir det sig tillegoande subjektet passivt, i stället f
att vara rcut, tanke, hlir det endast material,k
hvari ett och främmande intrycker sin prä-ju
gel. Även uppvisas, huru teologerna redan tidigtd
insett dei:s och derföre sökt bringa förnuft och!g
uppenbare!se i öfverensstämmelse, samt slutligen,(C
att förnuti ven af de rättrogna teologerna blif-lo
vit erkänd! såsom högsta instansen och att ingenjlu
co fast, så vidt den ej vid förnuftets öf-!d
to! biifvit fastställd. — Härefter talasls
om uppexbarelsen, der dess omöjlighet och onödig-f9
het lägges i frågan. Uppenbarelsens omöjlighet po-s
neras nödvändigt af begreppet om andens.aktivitet,!n
som är andens väsende, men som upphäfves genomli
uppenbareisen, hvilken gör anden fullkomligt passiv!r
och endast det högsta väsendet absolut aktivt; desslä
onödighet ses förnämligast deraf, att största delenl:
af menniskoslägtet ej deraf blifvit delaktigt, hvilket. t
i fall dex för menniskornas timliga och eviga väljs
behöfts, le strida lika mycket emot Guds vis-If
het som rsgoshbet; och betrektad från naturensld
synpunkt vore det obegripligt, att menniskan allenalv
ej skulle för sin fullständiga utbildning hafva nogn
af de uti heine inneboende krafters utveckling.si
utan behöva ex kraft utifrån, hvarigenom hon påln
visst säst 1ore svagare än djuren, som ej behöfvalir
en dylik yiire inverkan för ett uppfylla sin bestäm-z
melse. Men häraf följer ej, att uppenbarelsen-ärlr
att-snse sä:om något slags bedrägeri af t. ex.apost-b
larne m. f1l., utan tvertom såsom en naturlig och
nödvändig företeelse af den österländska bildnin-g
gens dåvarande ståndpunkt. — I sammanhang medh
uppenbarcisen stå undren (Sid. 7). Här upplyses,n
att der protestantiska läran ej vid undren fästatvi
dika stot vigt, fom den äldre kyrkan; att immanen-l:
sens princip ej tillåter något utomordentligt ingri-ti
pande uti naturens och verldsutvecklipgens lagen-si
diga gång, samt att der företeelserna ej på ett för- d
nuftigt sätt kunna förklaras, det kommer af subjek-s:
tets bristande insigt uti hela omfånget af dessmma.s!
Så håfva underhistorierna med bildningens fram-b
skridande fått sia helt naturliga förklaring, hvari-V
genom de ingalunda hafva några utom-verldsligak
orsaker, ej heller, enligt Mellin, vore ett uppfri-u
skande och stegracde, utaf naturkrafterna, utanS
helt enkelt verkningar af orsaker. Förf. anmärker o0
äfven, att ju okunnigare ett folk är, dess flera un-
der tilldraga sig hos detsamma. Om den Heligald
Skiifts (sid. 10—11) gudomliga ingifvelse eller in-s
spirationen frågas: huru kan man veta, att en dy-lf
lik inspiration är af den H. Ande och ej af men-In
niskans egen ande? Men om man ock antoge, att d
de heliga skrifternas författare varit i den teolo-!G
giska meningen inspirersde, så kan man väl ej an- Pp
taga, attöde tusentals afskrifvarne af dessa böckerd
sekler igenom varit det. Betraktas vidare motsä-b
gelserna hos de bibliska författarne, och slutligen Y
den historiska kritiken, som uppvisat att af de 27Y
skrifter vår canon innehåller, ej en enda kan be-Jp
visas ega en högre ålder än sedan 470 efter Christus, !t
så vacklar hela inspirationsteorien. . h
E Efter denna inledning går förf. öfver till bokensld
fjörsta afdelning: Tron i motsägelse med för-
nuftet eller den gamla försoningsläran.
Om första menniskoparet (sid. 49) framkastasin
några intressanta antydniogar angående osannolik-
heten af blott ett ursprungligt par; denna osanno-IY
likhet är ett resultat af den nyaste naturforsknin-5
gen, h arigenom man finner, att hvarken genom d
dietetiska eller klimatiska inverkningar ärhundraden4
igenom raceåtskillnaderna kunna utplånas, att delge
organiska väsenden och sist menniskan successivt !F
bildats af de oorganiska och i likbet med naturens
öfriga alster i en mängd exemplar eller åtminstonee
i mer än etl. Vidare angående urtillståndet inses,o
att Augustini och Schellings åsigt om ett ursprung-
ligt, syndfritt menniskopar strider mot all historisk?
och psykologisk sanning: att hvarje folks, hyarjelf
individs ursprungliga tillstånd, långt ifrån. att vara
den sedliga fullkomlighetens, oskuldens; tvertomsär
begärets, råhetens, vildhetens — ochatti först gö-lt
nom uppfostran m. m. menniökati kän höja sigs
öfver den enskilda och blott ändliga viljan till detg
allmänna, det rätta och sedliga, och Strauss gäger,)s
alt det ej är Gud ovärdigt, att låta menniskan ofull-i
komligt framgå ur hans skaparehand, då hon ur(e
Mealesien i Annette. ta avadar sålunda kKomnhier till! s
att behan:
den nya oci
Visdomens