just det dialektiska från ändligheten befriande täö
kats väsende: den absoluta iden är hvarken det
Jallmänna eller -enskilda, utan den oändliga pro-
cessen, till följe afhvilken det allmänna oändligt
griper öfver det enskilda, tänkat öfver varat, sub-
jektiviteten öfver objektiviteten ; så förnekas hvarje
J gudomlig existens utom menniskans sjelfmedvetan-
de... Denna lära angreps grundligt af Trendelen-
burg. som bevisade att det rena tänkat dock hade
sin impuls från åskådningarna utifrån, att således
sjelfva, kategorierna vore ändliga och derföre endast
kunde genomtränga ändliga ting, men att de ej med
samma logiska nödvändighet kunde geromtränga
Guds väsende, och L. Feuerbach visade i sin box
Das Wesen des Christenthums, att den gudom-
liga vetenskapen, vetenskapen om Gud, är veten-
skapen om menniskan, att teologien är antropolo-
pien, till följe -hvaraf. menniskans väsende sättes
såsom upphofvet till alla religioner, transscenden-
sen försvinner i immanersen, den inbillade him-
melska verlden uti den verkliga, idealet i den kött-
och blodfulla verkligheten, -eller som Ruge säger.
menniskan kommer ej utöfver menniskan, menni-
skan är Gud för menniskan. — Så var en stor se-
ger vunnen: menniskan stod för första gången fri.
Allt vetande var reduceradt till kunskap om hennes
väsende, bestämdt af förnuftet, viljan och hjertat;
kon var till för att tänka, älska och vilja. Sedan!
vi så fått en mensklig logik och psykologi, samt
u!gående från erfarenheten och åskådningen, blir
det möjligt att framskrida till djupare insigter om
förhållandet emellan individ och slägte, menniskan
och Gud.
Själens odödlighet undersökes härefter (sidorna!
65—79) och ställer sig förf. emellan Luther och
Fenerbach, uppvisande huru i naturen allt sträfvar
efter fulländning, huru, då menniskans alla anlag
bär ej förverkligas, detta måste ske på andra si-
dan: huru ,anden alltjemt beherrskar mterien, och
att den så mycket omtalade själens aftyning tillika
med kroppens ej är sann, emedan hos den gamle
minnet för det enskilda väl aftager. men det all-
männa, den rika erfarenhetens frukt så mycket
bättre bevaras och att stora fysiologer hafva inty-
gat. att ålderdomen är en ny utveckling, fastän inå!
i lifvets djup; men mest talande för själens odöd-
lighet är: att då hvarje menniska bidragit till änd-
resultatets vinnande, skulle då ej hvarje bli delak-!
tig af samvinsten, eller hvarföre skulle de sednarel!
kommande bli det mer än de föregående? Ehuru l
detta lifvets fröjder och smärtor äro de enda, hvar-l
med menniskan här bar att göra, så fordrar förf.!
ett påandrasidanvarande, såsom detta jordelifs för-!
klarande grund och drifvande kraft, den han up- ;
penbarar stillatigande och som en förutsättning i J)
medvetandets verld, som likväl ej bör upptaga minl:
tid eller hvarmed jag under mitt lif står i någon!
förbindelse,. ;
Angående det onda och dess betingning eller!
upphäfning säges det: att det är menniskans sed- f
liga hållningslöshet, i hvilken det ännu ej blifvit!
öfverensstämmelse mellan den erkända sedelagen !
och hennes tänkande och görande lif. Det ondas?
möjlighet är nödvändig för hennes utveckling och!
synes lika ofta böra komma till verkligt utförande,l!
som motsatsen, innan individen kan fatta siz soml!
berre öfver de oförnuftiga drifterna. I alla fall lig jö
ger hennes öde uti henres egen hand och hon harj?
alt fasta egoismen, såsom moralprincip, hvarur alll!s
hennes mennviskokärlek bör flyte. Den objektivaj!
försoningen försiggår genom hela menskligheten, den !
(
å
V
Fr
k
I
S
k
s
a
g
S
lidande Guden, under form af skola, lif och veten-
skap, och det så, att alla bli deisktiga af skolan,!c
alla af en social ordning, i stället för den nu rå-
dande oordningen, som griper så många offer, och
ändtligen att vetenskapen och konsten fullända
hvad det omedelbara lifvet ej förmår. — Sist af-Ik
handlas Guds tilivaro och förhållande tiil verlden,
närmast ett postulat af det humoristiska medvetan-
det, och visar, att hvad som ända till Feuerbach
anförts som bevis för Guds til varo, egentligen en-
dast kan gälla Gud i sin ändlighet, eller menni-
skans väsende; men att det ej ärsannolikt, att Gud
skulle förlora, uttömma sig i naturen, för att ge-
nom den stora verldshistoriska utvecklicgen komma
till sig sjelf; ty hvarföre skulle Gud pålägga sig etti
sådant arbete? Från det subjektiva behofvet afenit
Gud kan ej försöket att konsiruera en sådan kom-lt
ma, då menniskan redan har medvetande afsig så-V
som till an!aget det eviga och högsta och deri till-!
fredsställes. Mot Daumer, Strauss och Feuerbachla
finner för., att i Gud lefver naturen och menni-li
skan, men att dock ratur och menniska ej uttöm-!r
ma gudcmen, och häruti instämmer han med delc
största humorister (Jean Paul, Lichtenberg). Såll
kommer han ock till antagandet af hvarje särskilds
andes tillvaro efter döden, så vidt i densamma nå-lr
got af evig halt utvecklat sig. Men denna ordradeln
transscendens ingriper dock ej i menniskans frihet,w
och bönen, den sista formen af t:ansscendensensin It
gripande, blir nu endast hjertats samtal med sigla
sjelf, eller ett hbjertats gående tillbaka isig ur för-)d
ströelserna i verlden, för att ur sig uppkalla nyalg
krafter till tanka och handling. Boken slutar mediv
följande vackra ord: Andtligen bringar oss med-lIr
e
I
t
V
f
d
C
Y
S
e
1
s
y
Vv
vetand t om tillvaron af en Gud, hvilken redan är
det, hvartill vi sträfva, förtröstan och mod, derest
vi i äen hårda pröfningens dagar skulle tycka eler
stappla. Det alstrar i oss denna den rätta ödmjuk-
hetens höga fsuktbärande grund, ur hvilken den
tidliga ti!lvarons blommor först förmå uppspira till
sediegen fägring: det gör oss först ill afslutade
hela, färdiga menniskor: hvilkas leende kan varda
förlåtet, då det sker i ett så nobelt ändamäl
Kortare än vi önskat hafva vi nödgats omnämna
;ednare efdeliiogen, rik på blickar in i nya tanke-
och åskådningsrymder. Enligt vår uppfattning har
örf. ådagalagt lika mycken lärdom uti den teolo-
viska doktrinen i bokens första del som tanke och
skådningsdjup i den andra, hvari han lemnat kon-
.urerna till ett nytt religionssystem. Glädjande bar
let varit att se med en grundlig kritik förenad
träfvan efter något positift, som vi. ej träffat hosd
le flesta af t. ex. det Unga Tysklands, tänkare. !s
Det måtte häntyda på det djupa, sedliga allvar,lfi
som utgör svenskens grundlynne och hvilket sällan oo
åter honom förirra sig i abstraktioner, emedan hann
rambildar sitt vetande sent, men konkret Här blir!s
len sårande kritikern tillika en mild läkare. Hvadl
ormen angår, så är den väl ej fullkomligt fri från !g
let skolastiska elementet, som ännu vidlåder flere.d
nen detta gäller blott den första eller den kritiskalg
lelen, hvarvid dock bör besinnas, att för nya tan-ls
sar fordras nya former, och att den filosofiska för-s
atiaren har lika mycken skyldighet att ej uppoffrajlr
srundligheten och begreppens nyansering, som attis
ifse allmänhetens uppfattningsförmåga för-närva-lu
ande. I andra afdelningen, der förf. rörer sig ili
en ny och egen sfer, har språket antagit en-form,!t
som i fulländning skulle kunna jemföras med t.x.ls
Ruges. En del oråbildningar från tyskan äro lyc-d
sade, och hyad som i den vägen ej tyckats, kunnali
vi ej afgöra. En sann vetenskaplig patbos och poe-lc
lisk ande genomgår det hela, äfvensom en finhetlb
och :skonsamhet vid kritiken af nu gällande reli-r
iösa åsigter, hvarför man alltid szall bålla förfat-t