just det dialektiska från ändligheten befriande täö kats väsende: den absoluta iden är hvarken det Jallmänna eller -enskilda, utan den oändliga processen, till följe afhvilken det allmänna oändligt griper öfver det enskilda, tänkat öfver varat, subjektiviteten öfver objektiviteten ; så förnekas hvarje J gudomlig existens utom menniskans sjelfmedvetande... Denna lära angreps grundligt af Trendelenburg. som bevisade att det rena tänkat dock hade sin impuls från åskådningarna utifrån, att således sjelfva, kategorierna vore ändliga och derföre endast kunde genomtränga ändliga ting, men att de ej med samma logiska nödvändighet kunde geromtränga Guds väsende, och L. Feuerbach visade i sin box Das Wesen des Christenthums, att den gudomliga vetenskapen, vetenskapen om Gud, är vetenskapen om menniskan, att teologien är antropolopien, till följe -hvaraf. menniskans väsende sättes såsom upphofvet till alla religioner, transscendensen försvinner i immanersen, den inbillade himmelska verlden uti den verkliga, idealet i den köttoch blodfulla verkligheten, -eller som Ruge säger. menniskan kommer ej utöfver menniskan, menniskan är Gud för menniskan. — Så var en stor seger vunnen: menniskan stod för första gången fri. Allt vetande var reduceradt till kunskap om hennes väsende, bestämdt af förnuftet, viljan och hjertat; kon var till för att tänka, älska och vilja. Sedan! vi så fått en mensklig logik och psykologi, samt u!gående från erfarenheten och åskådningen, blir det möjligt att framskrida till djupare insigter om förhållandet emellan individ och slägte, menniskan och Gud. Själens odödlighet undersökes härefter (sidorna! 65—79) och ställer sig förf. emellan Luther och Fenerbach, uppvisande huru i naturen allt sträfvar efter fulländning, huru, då menniskans alla anlag bär ej förverkligas, detta måste ske på andra sidan: huru ,anden alltjemt beherrskar mterien, och att den så mycket omtalade själens aftyning tillika med kroppens ej är sann, emedan hos den gamle minnet för det enskilda väl aftager. men det allmänna, den rika erfarenhetens frukt så mycket bättre bevaras och att stora fysiologer hafva intygat. att ålderdomen är en ny utveckling, fastän inå! i lifvets djup; men mest talande för själens odödlighet är: att då hvarje menniska bidragit till ändresultatets vinnande, skulle då ej hvarje bli delak-! tig af samvinsten, eller hvarföre skulle de sednarel! kommande bli det mer än de föregående? Ehuru l detta lifvets fröjder och smärtor äro de enda, hvar-l med menniskan här bar att göra, så fordrar förf.! ett påandrasidanvarande, såsom detta jordelifs för-! klarande grund och drifvande kraft, den han up; penbarar stillatigande och som en förutsättning i J) medvetandets verld, som likväl ej bör upptaga minl: tid eller hvarmed jag under mitt lif står i någon! förbindelse,. ; Angående det onda och dess betingning eller! upphäfning säges det: att det är menniskans sedf liga hållningslöshet, i hvilken det ännu ej blifvit! öfverensstämmelse mellan den erkända sedelagen ! och hennes tänkande och görande lif. Det ondas? möjlighet är nödvändig för hennes utveckling och! synes lika ofta böra komma till verkligt utförande,l! som motsatsen, innan individen kan fatta siz soml! berre öfver de oförnuftiga drifterna. I alla fall lig jö ger hennes öde uti henres egen hand och hon harj? alt fasta egoismen, såsom moralprincip, hvarur alll!s hennes mennviskokärlek bör flyte. Den objektivaj! försoningen försiggår genom hela menskligheten, den ! ( å V Fr k I S k s a g S lidande Guden, under form af skola, lif och vetenskap, och det så, att alla bli deisktiga af skolan,!c alla af en social ordning, i stället för den nu rådande oordningen, som griper så många offer, och ändtligen att vetenskapen och konsten fullända hvad det omedelbara lifvet ej förmår. — Sist af-Ik handlas Guds tilivaro och förhållande tiil verlden, närmast ett postulat af det humoristiska medvetandet, och visar, att hvad som ända till Feuerbach anförts som bevis för Guds til varo, egentligen endast kan gälla Gud i sin ändlighet, eller menniskans väsende; men att det ej ärsannolikt, att Gud skulle förlora, uttömma sig i naturen, för att genom den stora verldshistoriska utvecklicgen komma till sig sjelf; ty hvarföre skulle Gud pålägga sig etti sådant arbete? Från det subjektiva behofvet afenit Gud kan ej försöket att konsiruera en sådan kom-lt ma, då menniskan redan har medvetande afsig så-V som till an!aget det eviga och högsta och deri till-! fredsställes. Mot Daumer, Strauss och Feuerbachla finner för., att i Gud lefver naturen och menni-li skan, men att dock ratur och menniska ej uttöm-!r ma gudcmen, och häruti instämmer han med delc största humorister (Jean Paul, Lichtenberg). Såll kommer han ock till antagandet af hvarje särskilds andes tillvaro efter döden, så vidt i densamma nå-lr got af evig halt utvecklat sig. Men denna ordradeln transscendens ingriper dock ej i menniskans frihet,w och bönen, den sista formen af t:ansscendensensin It gripande, blir nu endast hjertats samtal med sigla sjelf, eller ett hbjertats gående tillbaka isig ur för-)d ströelserna i verlden, för att ur sig uppkalla nyalg krafter till tanka och handling. Boken slutar mediv följande vackra ord: Andtligen bringar oss med-lIr e I t V f d C Y S e 1 s y Vv vetand t om tillvaron af en Gud, hvilken redan är det, hvartill vi sträfva, förtröstan och mod, derest vi i äen hårda pröfningens dagar skulle tycka eler stappla. Det alstrar i oss denna den rätta ödmjukhetens höga fsuktbärande grund, ur hvilken den tidliga ti!lvarons blommor först förmå uppspira till sediegen fägring: det gör oss först ill afslutade hela, färdiga menniskor: hvilkas leende kan varda förlåtet, då det sker i ett så nobelt ändamäl Kortare än vi önskat hafva vi nödgats omnämna ;ednare efdeliiogen, rik på blickar in i nya tankeoch åskådningsrymder. Enligt vår uppfattning har örf. ådagalagt lika mycken lärdom uti den teoloviska doktrinen i bokens första del som tanke och skådningsdjup i den andra, hvari han lemnat kon.urerna till ett nytt religionssystem. Glädjande bar let varit att se med en grundlig kritik förenad träfvan efter något positift, som vi. ej träffat hosd le flesta af t. ex. det Unga Tysklands, tänkare. !s Det måtte häntyda på det djupa, sedliga allvar,lfi som utgör svenskens grundlynne och hvilket sällan oo åter honom förirra sig i abstraktioner, emedan hann rambildar sitt vetande sent, men konkret Här blir!s len sårande kritikern tillika en mild läkare. Hvadl ormen angår, så är den väl ej fullkomligt fri från !g let skolastiska elementet, som ännu vidlåder flere.d nen detta gäller blott den första eller den kritiskalg lelen, hvarvid dock bör besinnas, att för nya tan-ls sar fordras nya former, och att den filosofiska för-s atiaren har lika mycken skyldighet att ej uppoffrajlr srundligheten och begreppens nyansering, som attis ifse allmänhetens uppfattningsförmåga för-närva-lu ande. I andra afdelningen, der förf. rörer sig ili en ny och egen sfer, har språket antagit en-form,!t som i fulländning skulle kunna jemföras med t.x.ls Ruges. En del oråbildningar från tyskan äro lyc-d sade, och hyad som i den vägen ej tyckats, kunnali vi ej afgöra. En sann vetenskaplig patbos och poe-lc lisk ande genomgår det hela, äfvensom en finhetlb och :skonsamhet vid kritiken af nu gällande reli-r iösa åsigter, hvarför man alltid szall bålla förfat-t