)komlighet och som sådant nödvändig för saligheriten; ban ansåg, att denna ide ligger i hvars och flens förnuft och har intet att göra med en person, -Isom kyrkan kallar Christus, men realiseras genom 1 menniskans sträfvande i lära och lefverne, att mot-Isvara denna förebild. Fichte antog en metafysisk -loch en bistorisk sida uti Kristologien. Enligt den förra blir Gud kött hos hvarje menniska, som upp,Jlåter sig åt förnutet, den sedliga handlingen, men -Jenligt den sednare blir Gud menniska endast uti IJesus af Nazareth, som af födseln, utan all unI dervisning blef, hvad han var. På ungefär samma ståndpunkt stod Schelling, dock så att han an-Isåg Jesus såsom ett resuliat af sin tids bildnings Jelementer samt dassutom att Guds menniskoblifning li ett bestämdt moment af tiden ej är tänkbar, då Gud är evig, utom ail tid. Sjelfva Hegel kom cj Ipå det rena med kristologien, ehuru han tydligt Juttalade, att Gud af evighet blifvit menniska; först I Strauss tog ett steg ut. Han säger: attideen ej plägar uttömma sig i ett enda exemplar och vara snål mot alla andra: i detta ena uttrycka sig fullstänIdigt och i alla de andra ofullständigt: uten i en I mångfaid af exemplar, hvilka ömsesidigt komplettera hvarandra, uii vexeln af hvarandra sättande och upphäfvende individer, älskar idten att utbreda Här uppvisar förf. så väl Strauss som hsns mot ståndares ensidighet, i det den förre vä! bar rätt deruti, att ideen förverkligar sig i den historiska utvecklingen och ej i denne ende person (Jesus Christus), men orätt, då han utesluter det nödvändiga verldshistoriska resultat, hvarigenom öfverensstämmelse (congruens) mellan individ och slägte ide och verklighet vinnes. De sednare (Scholler en person uti historien förverkligad. Det otillfredsställanda för förstånd och hjerta uti den Straussiska åskådningen, hvarigenom iadividen spårlöst (om man så vill) försvinner, uppvisas, och fodras hof bli uppfyllda. Således kan ock en filosof ha bjerta. . Vidare heter det: så länge menniskan ännu tror, är Christus för henne alltid den sanna Gudamenniskan, men så snart hon höjt sig till :änkande, f-smstår den historiska Christus som en tankens möjlighet. ,Menp, slutar förf.n, har hon derföre förlorat Christus? Han her blifvit hennes rätta tillhörighet och fulla egendom först då, när han ej än erkände, än omtvistede empiriska personlighet, utan tillbakagått i sanden, såsom hennes eget, vis-ls serligen ännu alltid med brister och fel b:häftade, men i iden eviga och i verkligheten en gång ovilkorligen gudomligt blifvande väsende. Nu vidtager försoningsläran, synden, nåden och rättfärdiggörelsen (sid. 34—538). I afseende på den första visas huru syndaförlåtelsen står i strid till tillfyllestgörelsen, enär förlåtelse är sku!dens efterskänkande och tillfyliestgörelsen raka motsatsen, dess utkräfvande. Dessutom strider den oskyldiges lidande i den skyldiges ställe lika mycket mot Guds godhet som mot menniskans natur. Äfven om Christus hade kunnst tillfyllestgöra, skulle det varit omöjligt, emedan menniskan då ej Bade behöft uppfylla lagen eller i annat fall Gud fordrat en dubbel betalning af Christus gerom tillfyllestgörelsen och af menniskan genom ångern m. m. Vi finna således, a:t det är vi sjeffva s m måste försona oss med Gud och det genom outt:öttlig forskning och trogen sedlighet, och så förjena, hvad vi i grunden redan ega, evigt lit,. Om rättfärdiggö-l: relsen heter det att då menniskan ej, så länge kon är med en syndfull kropp behäfiad, kan uppfylla lagen; kan det ju aldrig ske, och om en annan förtjenst ej kan på henne öfverflyttas, så måste hon sjelf uppfylla all rättfärdighet. Att denna sjelftillfyllestgörelse ej bör kunna göra menniskan högmodig inses. Det skallp; säger förf., alltid ändå gifvas nog källor till en outtömlig ödmjukhet och sinnets mjuka renhet, men dessa leda då ej sitt ursprung från den yttre nödvändigbetens påtrugade medgifvande, såsom kanske ofta nu, utan: från det inre Väsendets natur och art. . I det vaknade sjelfmedvetandets skenbara trots ligger sjelfviskhetens rätta uppgifning: som rosen växer vid det höga urbergets fotp. Sedan sålunda naturoch menniskoverld blifvit genomgågna, frågas: (S 21 om ksrkan) är härmed hela gudsbegreppet uttömd:? Nej! en oändlig sjelfmedveten Giid, skaparen af himmel och jord, gifves dock, om han också blott genom menniskan talar till menniskan och väsentligen blott i henne är till för henne, dock på samma gång är att fatta, såsom från henne åtskild och så undanryckt alla den historiska processens betingelser,. På detta sätt blir menniskan ej ensam den som bär universum på sina skuldror; men lugn och majestät, hög bet och ärdå smärta har i saiggörande fullhet blifvit återgifven ej mindre naturen än hense sjelf i kännedomen af denna -bådaderas endast relativa uppenbarelseskicklighet och gudsuttömningsförmåga. Sann och skön blir först då förgängelsens verld, om ock såsom spegeln af en annan och oförgänglig; blomstrens och menniskornas korta sommearfröjder då endast rörande, om ock såsom mosatsen tillen sldrig slutande sommar). Ehuru olika derföre de former må vara, hvarunder man dyikar sin Gud; man må vara naturalist, moralist eller annat, kan det dock anses som sann religion, men högt är Gudsdyrkan uti tanken och den sedliga handlingen. På vid 50—84 afbandlas :de dödas uppståndelse och de motsägelser, som läran om kropparnes omedelbara uppståndelse rönt af de äldre teologerna, äfvensom huru yngre filosofer, Weisse och Fichte d. y. hvilka antagit ett slags sublimering af krop parne, kommit till resultater, omöjliga för den rena tanken. Frågan om den individuella odödligheten hänssjutes till andra afdelningen. — Med yttersta domen slutar bokens första afdelning och gäller derom Schillers ord: Verldsbistorien är verldsdomen, så ålt samvetets och historiens dom är menniskans hiniinel: och helvete; hon får derigenem hyad hennes handlingar förtjena: någon annan verldsdom vote onyttig, emedan den vore öfverflödig.. I domen skulle de goda skiljas: från de onda; men hvar uppdraga en rättvis gräns? Huru: känna saligheten eller en högre salighet, så länge ännu någon osalig gifves och man ej en gårg som i lifvet kan hoppas på deras salighet; så blir motsatsen af ett salighetens och ett osalighetens rike en ofoglighet, och de eviga helvetesstraffen falla till ett resultat, hvartill ock andre kommit. Vi öfvergå till Andra afdelningen. Tron i enhet med förnuftet, eller den nya försoningsläran och dagsfilosofiens problemer. Denna afdelning börjar med kritik af den HegelSka, verldsåskådningen, hvarvid menskliga indivi dualitetens fortvaro eftersdöden först kommer till spörjsmål,: samt Weisses och Fichtes nya åskådnin gar härutinnan främställas, enligt hvilka de Hegelska kategorierna äro vanmäktiza och man ur den inre erfarenheten har att hemta vissheten om siti eviga lif, samt i öfrigt hänvisande till den organiShea -wonldoadelådningane I oo a AL het m. fl.) ha rätt, då de antaga denna öfverensstäm-l. melse, men orätt då de fstta den som uti endastl: en åskådning, hva!i menniskohjertats djupaste bemer står der som denna yttre, i tenriernas trärgsell. sin rikedom. Menri-kan voro då Gudamenniskan.. cr — ma PR AN HL