)komlighet och som sådant nödvändig för salighe-
riten; ban ansåg, att denna ide ligger i hvars och
flens förnuft och har intet att göra med en person,
-Isom kyrkan kallar Christus, men realiseras genom
1 menniskans sträfvande i lära och lefverne, att mot-
-Isvara denna förebild. Fichte antog en metafysisk
-loch en bistorisk sida uti Kristologien. Enligt den
förra blir Gud kött hos hvarje menniska, som upp-
,Jlåter sig åt förnutet, den sedliga handlingen, men
-Jenligt den sednare blir Gud menniska endast uti
IJesus af Nazareth, som af födseln, utan all un-
I dervisning blef, hvad han var. På ungefär samma
ståndpunkt stod Schelling, dock så att han an-
-Isåg Jesus såsom ett resuliat af sin tids bildnings
Jelementer samt dassutom att Guds menniskoblifning
li ett bestämdt moment af tiden ej är tänkbar, då
Gud är evig, utom ail tid. Sjelfva Hegel kom cj
Ipå det rena med kristologien, ehuru han tydligt
Juttalade, att Gud af evighet blifvit menniska; först
I Strauss tog ett steg ut. Han säger: attideen ej plä-
gar uttömma sig i ett enda exemplar och vara snål
mot alla andra: i detta ena uttrycka sig fullstän-
Idigt och i alla de andra ofullständigt: uten i en
I mångfaid af exemplar, hvilka ömsesidigt komplet-
tera hvarandra, uii vexeln af hvarandra sättande
och upphäfvende individer, älskar idten att utbreda
Här uppvisar förf. så väl Strauss som hsns mot
ståndares ensidighet, i det den förre vä! bar rätt
deruti, att ideen förverkligar sig i den historiska
utvecklingen och ej i denne ende person (Jesus
Christus), men orätt, då han utesluter det nödvän-
diga verldshistoriska resultat, hvarigenom öfverens-
stämmelse (congruens) mellan individ och slägte
ide och verklighet vinnes. De sednare (Scholler
en person uti historien förverkligad. Det otillfreds-
ställanda för förstånd och hjerta uti den Straussi-
ska åskådningen, hvarigenom iadividen spårlöst
(om man så vill) försvinner, uppvisas, och fodras
hof bli uppfyllda. Således kan ock en filosof ha
bjerta. .
Vidare heter det: så länge menniskan ännu tror,
är Christus för henne alltid den sanna Gudamenni-
skan, men så snart hon höjt sig till :änkande, f-sm-
står den historiska Christus som en tankens möj-
lighet. ,Menp, slutar förf.n, har hon derföre för-
lorat Christus? Han her blifvit hennes rätta till-
hörighet och fulla egendom först då, när han ej
än erkände, än omtvistede empiriska personlighet,
utan tillbakagått i sanden, såsom hennes eget, vis-ls
serligen ännu alltid med brister och fel b:häftade,
men i iden eviga och i verkligheten en gång ovil-
korligen gudomligt blifvande väsende.
Nu vidtager försoningsläran, synden, nåden och
rättfärdiggörelsen (sid. 34—538). I afseende på den
första visas huru syndaförlåtelsen står i strid till till-
fyllestgörelsen, enär förlåtelse är sku!dens efterskän-
kande och tillfyliestgörelsen raka motsatsen, dess
utkräfvande. Dessutom strider den oskyldiges li-
dande i den skyldiges ställe lika mycket mot Guds
godhet som mot menniskans natur. Äfven om
Christus hade kunnst tillfyllestgöra, skulle det varit
omöjligt, emedan menniskan då ej Bade behöft
uppfylla lagen eller i annat fall Gud fordrat en
dubbel betalning af Christus gerom tillfyllestgörel-
sen och af menniskan genom ångern m. m. Vi
finna således, a:t det är vi sjeffva s m måste för-
sona oss med Gud och det genom outt:öttlig forsk-
ning och trogen sedlighet, och så förjena, hvad vi
i grunden redan ega, evigt lit,. Om rättfärdiggö-l:
relsen heter det att då menniskan ej, så länge kon
är med en syndfull kropp behäfiad, kan uppfylla
lagen; kan det ju aldrig ske, och om en annan för-
tjenst ej kan på henne öfverflyttas, så måste hon
sjelf uppfylla all rättfärdighet. Att denna sjelftill-
fyllestgörelse ej bör kunna göra menniskan högmo-
dig inses. Det skallp; säger förf., alltid ändå gif-
vas nog källor till en outtömlig ödmjukhet och sin-
nets mjuka renhet, men dessa leda då ej sitt ur-
sprung från den yttre nödvändigbetens påtrugade
medgifvande, såsom kanske ofta nu, utan: från det
inre Väsendets natur och art. . I det vaknade sjelf-
medvetandets skenbara trots ligger sjelfviskhetens
rätta uppgifning: som rosen växer vid det höga ur-
bergets fotp.
Sedan sålunda natur- och menniskoverld blifvit
genomgågna, frågas: (S 21 om ksrkan) är härmed
hela gudsbegreppet uttömd:? Nej! en oändlig sjelf-
medveten Giid, skaparen af himmel och jord, gif-
ves dock, om han också blott genom menniskan ta-
lar till menniskan och väsentligen blott i henne är
till för henne, dock på samma gång är att fatta,
såsom från henne åtskild och så undanryckt alla
den historiska processens betingelser,. På detta
sätt blir menniskan ej ensam den som bär univer-
sum på sina skuldror; men lugn och majestät, hög
bet och ärdå smärta har i saiggörande fullhet blif-
vit återgifven ej mindre naturen än hense sjelf i
kännedomen af denna -bådaderas endast relativa
uppenbarelseskicklighet och gudsuttömningsförmåga.
Sann och skön blir först då förgängelsens verld, om
ock såsom spegeln af en annan och oförgänglig;
blomstrens och menniskornas korta sommearfröjder
då endast rörande, om ock såsom mosatsen tillen
sldrig slutande sommar). Ehuru olika derföre de
former må vara, hvarunder man dyikar sin Gud;
man må vara naturalist, moralist eller annat, kan
det dock anses som sann religion, men högt är
Gudsdyrkan uti tanken och den sedliga handlingen.
På vid 50—84 afbandlas :de dödas uppståndelse och
de motsägelser, som läran om kropparnes omedel-
bara uppståndelse rönt af de äldre teologerna, äf-
vensom huru yngre filosofer, Weisse och Fichte d.
y. hvilka antagit ett slags sublimering af krop
parne, kommit till resultater, omöjliga för den rena
tanken. Frågan om den individuella odödligheten
hänssjutes till andra afdelningen. — Med yttersta
domen slutar bokens första afdelning och gäller
derom Schillers ord: Verldsbistorien är verldsdo-
men, så ålt samvetets och historiens dom är men-
niskans hiniinel: och helvete; hon får derigenem hyad
hennes handlingar förtjena: någon annan verldsdom
vote onyttig, emedan den vore öfverflödig.. I domen
skulle de goda skiljas: från de onda; men hvar upp-
draga en rättvis gräns? Huru: känna saligheten
eller en högre salighet, så länge ännu någon osalig
gifves och man ej en gårg som i lifvet kan hoppas
på deras salighet; så blir motsatsen af ett salighe-
tens och ett osalighetens rike en ofoglighet, och de
eviga helvetesstraffen falla till ett resultat, hvartill
ock andre kommit. Vi öfvergå till
Andra afdelningen. Tron i enhet med för-
nuftet, eller den nya försoningsläran och dags-
filosofiens problemer.
Denna afdelning börjar med kritik af den Hegel-
Ska, verldsåskådningen, hvarvid menskliga indivi-
dualitetens fortvaro eftersdöden först kommer till
spörjsmål,: samt Weisses och Fichtes nya åskådnin
gar härutinnan främställas, enligt hvilka de Hegel-
ska kategorierna äro vanmäktiza och man ur den
inre erfarenheten har att hemta vissheten om siti
eviga lif, samt i öfrigt hänvisande till den organi-
Shea -wonldoadelådningane I oo a AL het
m. fl.) ha rätt, då de antaga denna öfverensstäm-l.
melse, men orätt då de fstta den som uti endastl:
en åskådning, hva!i menniskohjertats djupaste be-
mer står der som denna yttre, i tenriernas trärgsell.
sin rikedom. Menri-kan voro då Gudamenniskan..
cr — -
ma
PR
AN HL