Djupasi och högst ibland vetenskaperna står utan tvifvel : ;nsläran, den må kallas theologi eller filosofi, an den innetåller de lifssafter, hvaraf såväl st ;m konstens och de öfriga vetenskaPernas gar hemta sin näring, utbilda och oupphö ombilda sig. Föreställningen och tanken har böruti sökt utreda de högsta frågor men-l miskoar kan göra sig: hvad är universi, hvad är (men s ändamål, o. s. v.? Dessa frågor, som ali:icmi framställa sig och alljemt olika besvaras, us: höra oidrig att göras. Hvarje tid fordrar oci sit svar bärpå, och det sista svaret är det bästa, det konkretaste, emedan det, gifvetisin san-!: ning, det ör, med sträng bänsyn till ämnets bisto-: tiska bc uitet, i sig upptagit och väl ombildat hela det historiskt öfverlemnade materialet. Dettali behös nom exempel upplysas, ty den alldagliZaste refiexion finner, att hvad som en tid var san1 ning, på 2o annan tid: ej mer är det, eller är det, ehuru under andra former. Ty formerna vexla,!! : heliga, djupa ande lefver och lifvar alllt natur och menniskoverld uti dess evigt sköna eller! till skönhet sträfvande gestalter. När derföre un-: der en sidan vexling ljud låta sig höra, som ut-)1 tala det : ande slägtets måhända blott dunklal!t aningar, det i tankens klara fom, må vi lyssna ( e och undan indifferentismens eller van-ls ängor och med så ointagen blick !l S ( ( S i r I 6 s åda in i en ny verld. — Med detia som inlcicing vilja vi söka lemna en kort exposition af föreliggande skrift. I försrdet redogör författaren såväl för de individuelia !2nadsomständigheter, som förmått honom, att då ej, sm han önskat, någon annan inom fädernes!andet åtagit sig granskningen af sjelfva dogmläran specicit, göra det, äfvensom för frågans ställning i Svcrige tills dato, hvarvid han uppvisar ett par författare, som i konsten och vetenskapen här sr banat väg för nya religiösa äsigters framgång. Tillika sev man, huru de resultater, hvartill andrals ställa förfatisren, fom beständigt arbetat på, att urle i länders störste tänkare kommit, ej kunnat tillfreds-( I oner utmedla något positivt. Första vudsakligen en krituk för detta än-! ieten komme? den moderna verlisförhållande till den gamla verldenslä och den tredje blir ett utkast tillls skia verldsåskådningens och verlds-s positiva system (sid. XI. — Utill vecklar förf. i korthet instinktens, ll förnufto:s eoberelsens, underns och den H.lh Skrifis bol S 2 fremstälter förnuftets prio-r ritet emot iron, i det nemligen den tänkande verk-ä samheten ciier förnuftet tillhör menniskans väsende u och är j detta väsendes högsta form, samt attls vi derförs anförtro oss åt tankens renaln -eherhaf, lusnt idande till hvilka kuster detskalllk föra 0ss) om vi uppgifva denna förnuftets sjelftiilricklighet och taga vår tillflykt till en uti-Ir från kommen, sä kallad uppenbarad sanning, såjlf blir det sig tillegoande subjektet passivt, i stället f att vara rcut, tanke, hlir det endast material,k hvari ett och främmande intrycker sin prä-ju gel. Även uppvisas, huru teologerna redan tidigtd insett dei:s och derföre sökt bringa förnuft och!g uppenbare!se i öfverensstämmelse, samt slutligen,(C att förnuti ven af de rättrogna teologerna blif-lo vit erkänd! såsom högsta instansen och att ingenjlu co fast, så vidt den ej vid förnuftets öf-!d to! biifvit fastställd. — Härefter talasls om uppexbarelsen, der dess omöjlighet och onödig-f9 het lägges i frågan. Uppenbarelsens omöjlighet po-s neras nödvändigt af begreppet om andens.aktivitet,!n som är andens väsende, men som upphäfves genomli uppenbareisen, hvilken gör anden fullkomligt passiv!r och endast det högsta väsendet absolut aktivt; desslä onödighet ses förnämligast deraf, att största delenl: af menniskoslägtet ej deraf blifvit delaktigt, hvilket. t i fall dex för menniskornas timliga och eviga väljs behöfts, le strida lika mycket emot Guds vis-If het som rsgoshbet; och betrektad från naturensld synpunkt vore det obegripligt, att menniskan allenalv ej skulle för sin fullständiga utbildning hafva nogn af de uti heine inneboende krafters utveckling.si utan behöva ex kraft utifrån, hvarigenom hon påln visst säst 1ore svagare än djuren, som ej behöfvalir en dylik yiire inverkan för ett uppfylla sin bestäm-z melse. Men häraf följer ej, att uppenbarelsen-ärlr att-snse sä:om något slags bedrägeri af t. ex.apost-b larne m. f1l., utan tvertom såsom en naturlig och nödvändig företeelse af den österländska bildnin-g gens dåvarande ståndpunkt. — I sammanhang medh uppenbarcisen stå undren (Sid. 7). Här upplyses,n att der protestantiska läran ej vid undren fästatvi dika stot vigt, fom den äldre kyrkan; att immanen-l: sens princip ej tillåter något utomordentligt ingri-ti pande uti naturens och verldsutvecklipgens lagen-si diga gång, samt att der företeelserna ej på ett förd nuftigt sätt kunna förklaras, det kommer af subjek-s: tets bristande insigt uti hela omfånget af dessmma.s! Så håfva underhistorierna med bildningens fram-b skridande fått sia helt naturliga förklaring, hvari-V genom de ingalunda hafva några utom-verldsligak orsaker, ej heller, enligt Mellin, vore ett uppfri-u skande och stegracde, utaf naturkrafterna, utanS helt enkelt verkningar af orsaker. Förf. anmärker o0 äfven, att ju okunnigare ett folk är, dess flera under tilldraga sig hos detsamma. Om den Heligald Skiifts (sid. 10—11) gudomliga ingifvelse eller in-s spirationen frågas: huru kan man veta, att en dy-lf lik inspiration är af den H. Ande och ej af men-In niskans egen ande? Men om man ock antoge, att d de heliga skrifternas författare varit i den teolo-!G giska meningen inspirersde, så kan man väl ej anPp taga, attöde tusentals afskrifvarne af dessa böckerd sekler igenom varit det. Betraktas vidare motsä-b gelserna hos de bibliska författarne, och slutligen Y den historiska kritiken, som uppvisat att af de 27Y skrifter vår canon innehåller, ej en enda kan be-Jp visas ega en högre ålder än sedan 470 efter Christus, !t så vacklar hela inspirationsteorien. . h E Efter denna inledning går förf. öfver till bokensld fjörsta afdelning: Tron i motsägelse med förnuftet eller den gamla försoningsläran. Om första menniskoparet (sid. 49) framkastasin några intressanta antydniogar angående osannolikheten af blott ett ursprungligt par; denna osanno-IY likhet är ett resultat af den nyaste naturforsknin-5 gen, h arigenom man finner, att hvarken genom d dietetiska eller klimatiska inverkningar ärhundraden4 igenom raceåtskillnaderna kunna utplånas, att delge organiska väsenden och sist menniskan successivt !F bildats af de oorganiska och i likbet med naturens öfriga alster i en mängd exemplar eller åtminstonee i mer än etl. Vidare angående urtillståndet inses,o att Augustini och Schellings åsigt om ett ursprungligt, syndfritt menniskopar strider mot all historisk? och psykologisk sanning: att hvarje folks, hyarjelf individs ursprungliga tillstånd, långt ifrån. att vara den sedliga fullkomlighetens, oskuldens; tvertomsär begärets, råhetens, vildhetens — ochatti först gö-lt nom uppfostran m. m. menniökati kän höja sigs öfver den enskilda och blott ändliga viljan till detg allmänna, det rätta och sedliga, och Strauss gäger,)s alt det ej är Gud ovärdigt, att låta menniskan ofull-i komligt framgå ur hans skaparehand, då hon ur(e Mealesien i Annette. ta avadar sålunda kKomnhier till! s att behan: den nya oci Visdomens