e——H HEHE:
betraktade honom med beundrande blickar och!
gaf sitt bifall tillkänna.
Alla vände nu sina blickar ut åt salen, der
en ensam grön notställare tillkännagaf att man
skulle få höra ett solonummer.
Strext framträdde också herr Avjovis, hbok-
hållare hos herr Pimsten. Det var något su-
blimt i herr Anjovis yttre. Man ser alltid att
geniet öfvermannar kroppen hos alla stora ar-
tister, så ock hos denna lilla herre. Han var
i sanning öfvermannad, ja tillintetgjord af sin
talsng, och för att hämnas hade han tillintet-
gjort talangen.
Den lilla bleka herrn bockade sig med fio-
Jen i handen, som han sett konsertgifvare göra,
vek upp rockärmarne, lade en stor notbok på
ställningen framför sig och nu började han —
men — när skulle han väl sluta? De mest
sorgliga toner prässade sig fram från strän-
garna; det var en bedröflig melodi med tret-
ton ännu bedröfligare variationer. För hvar
gång han vände upp ett nytt blad, tändes hop-
pet i åhörarne3 hjertan, men förgåfves. Herr
Auvjovis var en ordentlig och grundlig man,
hvars samvete ej tillät honom att öfverhoppa
en enda not eller hafva någon misskund med
alla de röda och bliockande ögon, som stredo
med sömnen. Frua na började prata högt, her-
rarne att vandra fram och åter, allt lika få-
fängt. Herr Anjovis höll i sig med värdig
ståndaktighet, Ändiligen strök hans stråke de
sista dragen och i glädjen flög ett sotl af tack-
sägelser och beröm emot honom, Sällskapet
ruskade sömnen af sig och drack för andra
gången the i väntan på tablåerna. Fru Kaxe
föresatte sig att det skulle bli sista gången herr
Anjovis spelade tretton variationer; men vän-
dande sig till fru Pimsten sade hon: Ack!