e——H HEHE: betraktade honom med beundrande blickar och! gaf sitt bifall tillkänna. Alla vände nu sina blickar ut åt salen, der en ensam grön notställare tillkännagaf att man skulle få höra ett solonummer. Strext framträdde också herr Avjovis, hbokhållare hos herr Pimsten. Det var något sublimt i herr Anjovis yttre. Man ser alltid att geniet öfvermannar kroppen hos alla stora artister, så ock hos denna lilla herre. Han var i sanning öfvermannad, ja tillintetgjord af sin talsng, och för att hämnas hade han tillintetgjort talangen. Den lilla bleka herrn bockade sig med fioJen i handen, som han sett konsertgifvare göra, vek upp rockärmarne, lade en stor notbok på ställningen framför sig och nu började han — men — när skulle han väl sluta? De mest sorgliga toner prässade sig fram från strängarna; det var en bedröflig melodi med tretton ännu bedröfligare variationer. För hvar gång han vände upp ett nytt blad, tändes hoppet i åhörarne3 hjertan, men förgåfves. Herr Auvjovis var en ordentlig och grundlig man, hvars samvete ej tillät honom att öfverhoppa en enda not eller hafva någon misskund med alla de röda och bliockande ögon, som stredo med sömnen. Frua na började prata högt, herrarne att vandra fram och åter, allt lika fåfängt. Herr Anjovis höll i sig med värdig ståndaktighet, Ändiligen strök hans stråke de sista dragen och i glädjen flög ett sotl af tacksägelser och beröm emot honom, Sällskapet ruskade sömnen af sig och drack för andra gången the i väntan på tablåerna. Fru Kaxe föresatte sig att det skulle bli sista gången herr Anjovis spelade tretton variationer; men vändande sig till fru Pimsten sade hon: Ack!