åpela bort den skörd, som i Februari och Junilc
så frikostigt vattnats med dess eget blod: —I
om det vill frånsäga sig oss och frånsäga sigl.
sig sjelf: — om det vill försaka de obegrän-!
sade utsigterna af hela folkets välde: — omli
det vill förskjuta sin frihet, sin trygghet, sinli
framtid, — så faller sådant folket sjelf till
last, men icke oss, hvilka i sådant fall be-l
hålla den förtjensten att hafva åt detsamma l:
återställt friheten, på vilkor att det sjelf vet
bevara, ombägna och försvara den. Vill det.
blifva återfördt på monarkiens bana: vill det!
stöta ifrån sig den framtid som öppnar sig
för det, och löpa efter, jag vet ej hvad för
slags irrboss, bvarpå det skulle bränna fin-
grarna, — så eger det rättigbet dertill; detl.
är sin egen herre, det är sjelfherrskare. Men!
icke tillkommer det oss, att uppställa något rå-!
märke för folket och ropa: hit skall du gål
och ej lävgre. Vill det förderfva oss, så mål
vi säga som den besegrade efter slaget vid
Pharsalus:
Segrarens sak bebagade Gud, den besegra-
des Cato.n
Och denna protest, som skulle blifva en out-
plånlig anklagelse mot ett folk, nog tanklöst
och lättsionigt för att på sådant sätt äfventyra
sin frihet — denna protest blefve då vår af-
lösning inför efterverlden.,
Stor sensation märktes inom församlingen
af detta tal, hvilket slutade med sessionstim-
mans ulgång.
Vid diskussionens fortsättning följande da-
gen, talade mr Rouz-Lavergne för president-
val genom naiionalförsamlingen; men under
beständiga afbrott och rop på slut med dis-
kussionen öfver hufvudfrågan. Mr Larabit
bestridde detta slut, men under så mycken
motsägelse, att ordföranden slutligen måste låta
omrösta deröfver, hvilket utföll så, att diskus-
sionen skulle fortsättas. När ordningen att
tala då kom till mr Cremieuz, afstod han ifrån
ordet; detsamma gjorde mr Ferouillet och mr
Barache, och nu omröstades åter öfver råd-
plägning i hufvudsaken, hvilken dervid ansågs
beslutad.
Ordföranden föredrog ändå ett amende-
ment af mr Grevy, enligt hvilket nationalför-
samlingen skulle välja en president i minister-
konseljen, och åt denne anförtro verkställande
makten, för obestämd tid, men när som helst
kunna välja en annsn. — Detta förslag be-
striddes af mr Ferdinand de Lasteyrie, hvar-
emot mr Bac sökte försvara det, i ett långt
och tämligen innehållstomt tal, sedermera be-
svaradt af mr Saint Gaudin. Dermed ansågs
diskussionen öfver mr Grevys amendement af-
slutad och man skred till omröstning deröf-
ver, hvarvid det förkastades, med 643 röster
emot 158.
Ordföranden föredrog derefter mr Flecons
amendement, enligt hvilket nationslförsamlingen
skulle välja innehafvaren af verkställande mak-
ten, och denne kallas Republikens President.
Mr Fiocon förklarade nu att han återtoge
sitt amendement, för att förena sig om ett an-
nat, som blifvit framställdt af mr Leblond.
Ordföranden föredrog då mr Leblonds amen-
dement, hvilket blott i ordställningen skilde sig
från Flocons, och tillkännagaf tillika att ett
annat, af samma syftning, vore framstäldt af
mr Did:er.
Under ständiga afbrott och rop på omröst-
ning yttrade sig derefter mr Flocon, Didier och
Martin de Strasbourg, hvarefter mr Dufaure
fick ordet, och talade såsom ledamot af grund-
lagsutskottet. Hans yttrande blef afgörände
för beslutet. Några utdrag deraf följa.
(Forts. löljer.)
— 259
BROORTOBIA.
De med posten från Köpenhamn i går hit-
komna tidningar innehålla följande underrät-
telser från Danmark.
Efter att riksförsamlingen den 24 verkställt
granskning af ledamöternas fullmakter, hvarvid
anmärkningar emot några af valen förekommo,
uppläste samma dag justitieministern regerin-
gens utkast tillen grundlag för Danmark och
Slesvig. Enligt detta skulle riksdagen komma
att utgöras af två afdelnivgar: ett folkthing
och ett landsthing, begge valda genom ome-
delbara val, utan census, det förra distriktvis
för 4 år, det andra amtvis (länsvis) för 8 år.
Äfven framlades förslag till py vallag.
Såväl i Köpenhamn somi landsorterna sam-
Jas underskrifter på adresser till riksdagen,
hvari representanterna uppmanas, att å danska
folkets vägnar lofva regeringen allt möjligt stöd,
om kriget behöfver fortsättas, för att värna Dan-
marks rätt, ära och sjelfständigbet, Den i
Köpenhamn ifrågavarande adressen sluter så-
landa:
,Vi önska vårt fosterland fred. Kunna vi
derföre vinna denna med bevarandet af dess
ära och framtida bestånd, så söken den. Men
- a I