Konungen mottog uti slottet Bellevue på
Djurgården nationalförsamlingens deputation,
medborgarebeväringens deputation, stats- och
lärdomskorporationerna, o. s. v. Men han gaf
sådana svar på lyckönskningarne, att man icke
vet om man mera skall beundra öppenheten i
hvad han yttrade eller beklaga den politiska
oklokheten deri.
Till nationalförsamlingens deputation sade
han: Förgäten icke, att Preussen äger någon-
ting framför andra länder; det äger ett ärft-
ligt regenthus, med oföränderliga rättigheter,
ett regenthus med Guds nåde!, Detta utta-
lades med sådan häftighet att salen genljöd
dervid.
Derefter vände konungen sig till national-
församlingens ordförande, hr v. Grabow, och
fortfor: Hufvudet upp, herr president! Jag
känner er, och värderar er. Gör ni er pligt,
och frukta ingenting; jag har en stark arm,
Ooch skall veta att beskydda er!
Ni kan föreställa er samtliga åhörares be-
störtning! — Hvar och en stod som förstenad ;
konungens ministrar och adjutanter sågo blek-
vande på hvarandra. Man sökte efteråt att
genom vänligt tal och ursäkter lugna de de-
puterade; men det tycktes, som hade en olycks-
ande plötsligt fått makt med konungen; ty
när ordningen kom till medborgarebeväringens
deputation, gick det icke bättre.
Jag hoppas, — sade H. M. till deras kom-
mendant — att borgarebeväringen aldrig för-
gäler, att den tillkommit genom min vilja
och att det är af mig som den fått vapen.n
Dessa ord uttalades med botande ton, och
hade samma verkan, som de förra begge kärn-
språken.
Omöjligt kan någon frånvarande göra sig
begrepp om det intryck, som hela detta upp-
träde gjort i Berlin, och om hvad det skall kom-
ma att verka i bela Tyskland. Just i det ögon-
blick, då här underhandlades om att ställa ko-
nuogen i spetsen för hela detta Tyskland, vi-
sade han att häfderna, de äldre som de nyaste,
förmått intet hos honom; att han ingenting
lärt, ingenting glömt. De mest hängifne och
ifrigaste rojalister äro i förtviflan; demokraterna
triumfers; och alla de frihetsvänner, som hop-
pats på en lugn utveckling af sakernas för-
bättring, äro intagna af djup bedrökvelse. De-!
ras förhoppningar äro tillintetgjorda; de inse,
all vid det förhållande, som nu uppenbarat
sig, allt måste slutas med anarki och att re-
publiken är oundviklig.
Denna dag, denna af all klokhet öfvergifna
stund, har skadat konungen mer än som kan
omtalas. Han lemnas derhän af alla partier, och
följderna kunna icke uteblifva:
I går hade vi ett arbetareupplopp — utbrot-
iet af en länge hotande sammandrabbning emel-
lan folket och medborgarebeväringen. Arbets-
klassens öfvermod och trots, deras hån och
gyckel med borgrarne, hade redan i månader
retat dessa; och nu, då sinnena voro uppska-
kade genom händelserna i Wien, genom ko-
nuogens tal, genom hären utanför våra stads-
portar och den ohöljdt framträdande reaktio-
nen, lågo blodiga uppträden nära. I dag på-
stås allmänt, att skulden till utbrottet låg hos
borgrarne, De behandlade arbetarne, som höllo
ett fredligt tåg på Köpnickerfåltet, med bru-j
talitet, föranledde sjelfva härigenom motstånd,
och gåfvo så eld på den värnlösa hopen. Fem
arbetare stupade på stället, många sårades. Nu
blef uppträdet allvarsamt. Arbetarne, öfver
41000 man starka, sammanrotade sig, väpnade
sig med yxor och spjut, och de som så kunde,
med skjutgevär; på några gator uppkastades
barrikader, hvilka senare på aftonen, mellan kl.
8 och 410, intogos med storm af borgarebevä-
ringen. Omkring 42 menniskor förlorade här-
vid lifvet, öfver 400 sårades; och föga fatta-
des att soldatesken hade blifvit herrar i staden
och underlagt den soldatstyrelsen med ens; ty
den fega magistraten stod redan i begrepp att
anropa militäriskt bistånd. I dag hafva mellan
5 och 6000 arbetare tågat till nationalförsam-
lingen och ingifvit en mängd petitioner, hvari
de fordra rättvisa och sträng ransakving. Deita
har blifvit lofvadt dem; men hela händelsen är
högst beklaglig. Man tänke sig blott denna
strid emellan den stora folkhopen och de be-
väpnade borgrarne, och detta uppträde af hat,
förbittriog och hämndlystnad, i ett ögonblick
då den beväpnade reaktionen står straxt utan-
för våra murar och stormen kan bryta lös
hvar stund!
Väl hafva folkskaror sedan tågat genom staden
med fanor, hvarpå man läser ordet Enighet!
Det är det bästa som kan tillrådas; men denna
enighet är djupt störd ännu. GrA
tg
UTRIKES.
—B—