Se der hvarföre jag förkastar den revolutio-
nära utvägen af en enkammarförsamling; se der
hvarför jag förkastar en konstitution, som skulle
införa konventet, och det icke af en för ögonblicket
trängande nödvändighet, utan såsom en per-
manent inrättning. Denna utväg, långt ifrån att
vara ett värn mot faan, skulle öka den genom
att oändligen aflägsna ifrån oss detta ordent-
liga och hofsamma regeringssätt , hvarunder
samhället så gerna skulle vilja uthvila och slat-
ligen finna något litet säkerhet och ett hopp
om framtid (lifligt bifall).
Talaren anför nu, i likhet med Duvergier Ide
Hauranne, hvars förslag han understödjer, åt-
skilliga från Amerika och England hemtade
stöd för detta slags tvåkammarsystem. Slutli-
gen säger han, med hänsyftning på hvad La-
martine yttrat häremot:
Följer det väl, att emedan en modererande
makt hos oss icke skulle hafva samma slags na-
turliga stöd, som i England och Amerika, det
derföre hos oss ej alls behöfde finnas någon
modererande makt? Jag, för min del, skulle
draga en motsatt slutföljd. (Ganska bra! ganska
bra!) Jag skulle nemligen deraf sluta, att i detta
land ej existerar mer än en enda makt, de-
mokratien. Om detta är sant, om det är djupt
sant, hvad följer? Följer det, att man bör öf-
verlåta demokratien åt sig sjelf, åt dess hänfö-
relser, dess passioner? Att man icke behöfver
skydda den mot sin egen allmakt, och mot de
fel hvilka dermed uppkomma? (bra! bra!) Jag
upprepar, alt jag drager den motsatta slut-
följden, och säger: den modererande makten
bör vara stark i samma förhållande som im-
pulsionen har styrka; och kan vår demokrati
ej finna motstånd annorstädes, enär den är en-
sam, ensam! så är det hos demokratien sjelf
man måste söka medlen attmoder era och åter-
hålla den (bullrande bifall). Ja, det utgör Ja-
gen för de nyare samhällena, då de komma till
ren demokrati, att temperera demokratien ge-
nom demokratien sjelf (nytt bifall).
Deraf orsaken hvarföre jag gillar amende-
mentets princip. Denna princip är den de-
mokratiska allmaktens modererande genom de
mokratien. Det innefaltar försöket — ty man
måste erkänna, att det är endast försöket —
att inom demokratien sjelf finna ett återbål-
lande element emot demokratien. Se der den
grundsats, som hädanefter bör tjena till utgångs-
punkt för konstitutioner: begäret alt upp-
täcka ett element, som, utan att hafva ett mot
det hela stridigt intresse, likväl kan granska
uppkommande frågor under en egen synpunkt.
Jag frågar, gifves det icke en motvigt inom
oss? Vår pligt, vårt samvete, utgörande ej en
motvigt mot våra onda passioner? Har icke
Gud gjort jemnvigten tillen lag för universum?
(bifall). Nåväll låtom oss med all öppenhet
tala till landet: det är stort och ädelt nog att
fatta sanningen. Franska demokratien har haft
sina hänförelser, sina passioner. De som lefva
i en idealisk verld kunna utan tvifvel försäkra
oss, att en enkammarförsamling genom sjellva
sin beskaffenhet skall gå till väga med oförän-
derlig vishet. Nåväl, må dessa personer be-
fria sig från mödan att göra en konstitution.
I stället för att skrifva en sådan, hehöfva de
endast dessa ord: allmänna val och en alls-
mäktig enkammarförsamling. Detta är då
nog; mera behöfves icke. (Bifallsleende). Men
om j insen att man behöfver begränsa mak-
terna, att man måste kafra myndigheter, som
temperera och moderera, hvarann — och det
insen j — hvarföre icke då söka en allvarsamt
modererande makt? Jag beklagar mig öfver, att
den modererande makt, som utskottets förslag
uppställer, icke är nog stark.
Hvad skall till exempel Statsrådet uträtta.
J låten församlingens förslager ingå till detta
statsråd; men i sjelfva verket måste man illa
känna församlingars anda och sinnelag, om
nöan tror sig kunna vänta någon synnerlig ver-
kan af en dylik inrättning. Jag har adertön år
deltagit i församlingar. Jag har haft denna lycka
eller olycka...
En röst från yttersta venstern. Denna olycka
— för hela landet! (Buller).
Od. Barrot. Jag fäster mig icke vid detta
afbrott. Jag säger blott att i politiken likasom
i allt annat betyder också erfarenheten något.
276 (Forts.)