Se der hvarföre jag förkastar den revolutionära utvägen af en enkammarförsamling; se der hvarför jag förkastar en konstitution, som skulle införa konventet, och det icke af en för ögonblicket trängande nödvändighet, utan såsom en permanent inrättning. Denna utväg, långt ifrån att vara ett värn mot faan, skulle öka den genom att oändligen aflägsna ifrån oss detta ordentliga och hofsamma regeringssätt , hvarunder samhället så gerna skulle vilja uthvila och slatligen finna något litet säkerhet och ett hopp om framtid (lifligt bifall). Talaren anför nu, i likhet med Duvergier Ide Hauranne, hvars förslag han understödjer, åtskilliga från Amerika och England hemtade stöd för detta slags tvåkammarsystem. Slutligen säger han, med hänsyftning på hvad Lamartine yttrat häremot: Följer det väl, att emedan en modererande makt hos oss icke skulle hafva samma slags naturliga stöd, som i England och Amerika, det derföre hos oss ej alls behöfde finnas någon modererande makt? Jag, för min del, skulle draga en motsatt slutföljd. (Ganska bra! ganska bra!) Jag skulle nemligen deraf sluta, att i detta land ej existerar mer än en enda makt, demokratien. Om detta är sant, om det är djupt sant, hvad följer? Följer det, att man bör öfverlåta demokratien åt sig sjelf, åt dess hänförelser, dess passioner? Att man icke behöfver skydda den mot sin egen allmakt, och mot de fel hvilka dermed uppkomma? (bra! bra!) Jag upprepar, alt jag drager den motsatta slutföljden, och säger: den modererande makten bör vara stark i samma förhållande som impulsionen har styrka; och kan vår demokrati ej finna motstånd annorstädes, enär den är ensam, ensam! så är det hos demokratien sjelf man måste söka medlen attmoder era och återhålla den (bullrande bifall). Ja, det utgör Jagen för de nyare samhällena, då de komma till ren demokrati, att temperera demokratien genom demokratien sjelf (nytt bifall). Deraf orsaken hvarföre jag gillar amendementets princip. Denna princip är den demokratiska allmaktens modererande genom de mokratien. Det innefaltar försöket — ty man måste erkänna, att det är endast försöket — att inom demokratien sjelf finna ett återbållande element emot demokratien. Se der den grundsats, som hädanefter bör tjena till utgångspunkt för konstitutioner: begäret alt upptäcka ett element, som, utan att hafva ett mot det hela stridigt intresse, likväl kan granska uppkommande frågor under en egen synpunkt. Jag frågar, gifves det icke en motvigt inom oss? Vår pligt, vårt samvete, utgörande ej en motvigt mot våra onda passioner? Har icke Gud gjort jemnvigten tillen lag för universum? (bifall). Nåväll låtom oss med all öppenhet tala till landet: det är stort och ädelt nog att fatta sanningen. Franska demokratien har haft sina hänförelser, sina passioner. De som lefva i en idealisk verld kunna utan tvifvel försäkra oss, att en enkammarförsamling genom sjellva sin beskaffenhet skall gå till väga med oföränderlig vishet. Nåväl, må dessa personer befria sig från mödan att göra en konstitution. I stället för att skrifva en sådan, hehöfva de endast dessa ord: allmänna val och en allsmäktig enkammarförsamling. Detta är då nog; mera behöfves icke. (Bifallsleende). Men om j insen att man behöfver begränsa makterna, att man måste kafra myndigheter, som temperera och moderera, hvarann — och det insen j — hvarföre icke då söka en allvarsamt modererande makt? Jag beklagar mig öfver, att den modererande makt, som utskottets förslag uppställer, icke är nog stark. Hvad skall till exempel Statsrådet uträtta. J låten församlingens förslager ingå till detta statsråd; men i sjelfva verket måste man illa känna församlingars anda och sinnelag, om nöan tror sig kunna vänta någon synnerlig verkan af en dylik inrättning. Jag har adertön år deltagit i församlingar. Jag har haft denna lycka eller olycka... En röst från yttersta venstern. Denna olycka — för hela landet! (Buller). Od. Barrot. Jag fäster mig icke vid detta afbrott. Jag säger blott att i politiken likasom i allt annat betyder också erfarenheten något. 276 (Forts.)