est SPL VS SEGOSLFUSCE MEST SERLEg TPS I nr hn
violinen ackompagnerar med arpeggiofigurer.
Denna sats har jemväl en intressant harmoni-
behandling och gör ganska god effekt. — Utom
Concertinon producerade br B. ännu en kom-
position af eget arbete, nemligen en ny kon-
sertuvertyr (F-moll), som utmärker sig genom
flera lyckliga ider och;en effektfull instrumen-
tation, ehuru ett och anmat motiv hade kun-
nat vidtåla en mera följdriktig utveckling.
På sångnummer led man denna afton ingen
brist. Af signora Penco hörde man en Belli-
nisk och af m:ll Julia Berw.ld en Donizettisk
aria: båda pjeserna märkvärdiga för sitt öf-
verflöd på noter och tomhet på tankar, men
ieke dessmindre vid detta tillfälle sjungna med
en färdighet, en elegans och finess, som till-
vunno begge sångerskorna stormande applaus.
Man skulle hos båda endast kunnat önska nå-
got mera korrekthet uti drillen. Sgra Penco
lät höra sig ännu en gång, nemligen tillsam-
mans med hr Gäntber uti en på en gång me-
lodiös och briljant duett ur Kossinis Armida.
Båda artisterna visade sin talavg från en verk-
ligen artistisk sida, och rönte stort bifall. —
Af hir Gnospelius och Dela Santa sjöngs med
mycket bifall en duett af Donizetti. Hr Gno-
spelius bar nyligen återkommit från en studie-
resa i Frankrike och Italien, och den väntan,
hvarmed man motsåg hans uppträdande, blef
i det hela taget icke sviken. Hr Gnospelii te-
norstämma eger nemligen en särdeles frisk och
vacker timbre, och för öfrigt-tycks ban hvar-
ken sakna öfning eller smak; dock var det för
tillfället valda numret alltför obetydligt, för
att, tillåta någondera visa sig i en bestämdare
dager, och dessutom var sångaren synbarligen
besvärad af den hos debutanter vanliga lamp-
febern. Sedan denna hunnit öfvervinnas och
då hr Gnospelius framdeles uppträder med ett
mera innebållsrikt parti, betvifla vi ej ganska
förmånliga resultater af hans talang. — Sgr
Della Santa utförde sitt parti i hvarje hän
ende förträffligt.
Bland instrumentalierna förekom ock en fan-
tasi af Servais, utförd af en ung violoncellist,
som vid detta tillfälle för första gången upp-
trädde ioför en större konsertpublik. Det var
hr Mollenhauer, redan förut fördelaktigt känd
af musikälskare genom de intressanta qvartett-
soirgerna hos hr Davidson sistlidne vinter. Hr
Mollenhauer förenar lif och djerfhet med mu-
sikalisk känsla, hans ton är mäktig af flerfal-
diga nyanser och gör lika god effekt i canta-
bilet som i bravurpassagerna. Denne unge
konstnärs talang, redan mycket utbildad, bör i
len framtid kunna uppsvinga sig till en bety-
dande höjd. Hr M. erhöll sördeles hfligt bi-
fall, så väl efter de särskilda variationerna,
som vid pjesens slut.
En ganska intressant nyhet var Felicien Davids
berömda tonmålning Öknen (le dåsert) och man
stadnar i förbindelse hos hr Berwald för det han
äfven hos oss gjort denna märkvärdiga kompo-
sition inbemsk. Sällan skall man finna ett na-
tionalstycke med så lyckligt träffade drag, så
glödande färger , endast möjliga genom den
dubbla egenskapen af nära personlig bekant-
skap med ämnet och en dermed barmonieran-
de fruktbar och uppfinningsrik fantesi. Såväl
Muezzim-sångerna, som Alma-dansen, karavan-
scenen med stormen m. m. ega, så vidt vi
kunna bedömma det, en beundransvärd: lokal-
färg, och ideen att personifiera öknen i sång,
synes oss verkligen poetiskt tänkt och utförd,
äfvensom det hela vinver mycken hållning och
betydelse genom utt pjesen börjas och slutas
med denna sång. Författaren har undvikit allt
charlataneri med bullrande janitscharmusik, hvar-
till ämnet dock så lätt kunnat förleda. Endast
sällan har han användt instrumenter af detta
slag, och då göra de äfven sin effekt. Bland
de serskilda numren värdera vi mest Solupp-
gången, en naturskildring af ett underbart skärt
behag — den romantiska ,Almadansenn, som
består af högst intressant kombinerade oboe-
och klarinettsatser — samt stormiscenen. Ett
par körer, äfvensom den egyptiska sången, äro,
ehuru i sig sjelfva intressanta, dock temligen
uttänjda, och blifva derigenom något tröttande,
äfvensom man i uppfattningen af det hela sak-
nar en viss innerlighet, förutan hvilken åhö-
rarens känsla ofta lemnas orörd, um ock fan-
tasien erfar en hflig väckelse.
Hr Gänther utförde solosången och hr Sund-
berg deklamationen i detta nummer, båda på
ett utmärkt sätt, och äfven i öfrigt var utfö-
randet förtjenstfullt, endast att nyanseringen i
lorkestern här och der kunnat vara något mera
markerad och noggrann.
Le Dåsert, gafs för första gången på en
Conservatoire-konsert i Paris den 435 Dec. 1844,
och sällan har en instrumentalkomposition der-
städes gjort ett så stort uppseende som denna;
Parisarne kunde ej tröttna att höra och be-
undra den. Kompositören hade länge och
fruktlöst kämpat mot de missöden, som talan-
gen utan beskyddare aldiig undgår i Paris.
lOmsider öfvergick han till St. Simonisterna, och
sedan deras samfund blifvit upplöst, följde ban
stiftaren till Cairo, hvarifrån han anställde ut-
flygter till orientens städer och öknar under
begrundande af den österländska musikens my-
sterier. Då pesten utbröt i Egypten, återvände
ban till Frankrike, der ytterligare svåra mot-
gångar väntade honom, till dess hen uppträd-
de med det verk, hvartill de afrikanska öknar-
Ines andar tyckas inspirerat honom, och hvil-
ket, liksom genom ett trollslag, på en afton
framryckte honom ur mörkret och skänkte ho-
nom ett namn af europeisk betydenhet.