språket,det är högt till Gud och kejsaren är långt bortan röjer, att äfven för. den råaste ryss gäller samma. bestämda åtskilhad emellan gudomligheten: och monarken, som anvorstädes, och samma begrepp om hindret emot det rättas välde, hvilket välde äfven ryssen anser gifvet, så ofta monarken kan vara tillstäds. I Tyskland och Italien förhåller det sig på samma sätt. Icke har folket der någonstädes hyst detta tillbedjande, från den romerska kejsarförgudningen lånade majestätsbegrepp om sina furstar; till och med icke i sjelfva Rom, der likväl furstens egenskap af Guds representant på jorden, och af presumtift helgon efter döden, hör till kyrkans trosartiklar, Spårar man sålunda, steg för steg, efter platsen för detta afgudande majestätsbegrepp, så sammandrager sig kretsen derför mer och mer, tills man slutligen kommer till sjelfva hofven, och finner det derstädes hemmastadt, egentligen inom dynasti erna sjelfva, hos hvilka det sorgfälligt ingifves och underhålles af den konservativa skara, som af ålder trängt sig omkring tronerna för att obemärkt bemäktiga sig deras innehbafvares makt, och begagna sig deraf till sin egen och sina fränders och handtlangares enskilda förmån. Men hur litet detta begrepp är konservatift för troner och dynastier, visar sig aldrabäst af aagens händelser i Wien, Berlin, Italien. Denna justering i Tidsinsändarens skildring sf konungamaktens begrepp, så väl hos de liberala i allmänhet, som hos allmogen i synnerhef, tycks oss påkallad af sanningen, och vi boppas att den äfven skall befionss öfverensstämmande dermed. 9, (Forts)