språket,det är högt till Gud och kejsaren är långt
bortan röjer, att äfven för. den råaste ryss gäl-
ler samma. bestämda åtskilhad emellan gudom-
ligheten: och monarken, som anvorstädes, och
samma begrepp om hindret emot det rättas
välde, hvilket välde äfven ryssen anser gifvet,
så ofta monarken kan vara tillstäds. I Tysk-
land och Italien förhåller det sig på samma
sätt. Icke har folket der någonstädes hyst
detta tillbedjande, från den romerska kejsarför-
gudningen lånade majestätsbegrepp om sina fur-
star; till och med icke i sjelfva Rom, der lik-
väl furstens egenskap af Guds representant på
jorden, och af presumtift helgon efter döden,
hör till kyrkans trosartiklar, Spårar man så-
lunda, steg för steg, efter platsen för detta af-
gudande majestätsbegrepp, så sammandrager sig
kretsen derför mer och mer, tills man slutli-
gen kommer till sjelfva hofven, och finner det
derstädes hemmastadt, egentligen inom dynasti
erna sjelfva, hos hvilka det sorgfälligt ingifves
och underhålles af den konservativa skara, som
af ålder trängt sig omkring tronerna för att obe-
märkt bemäktiga sig deras innehbafvares makt,
och begagna sig deraf till sin egen och sina
fränders och handtlangares enskilda förmån.
Men hur litet detta begrepp är konservatift
för troner och dynastier, visar sig aldrabäst af
aagens händelser i Wien, Berlin, Italien.
Denna justering i Tidsinsändarens skildring
sf konungamaktens begrepp, så väl hos de li-
berala i allmänhet, som hos allmogen i syn-
nerhef, tycks oss påkallad af sanningen, och
vi boppas att den äfven skall befionss öfver-
ensstämmande dermed. 9, (Forts)