Ia UL BESVARAR AIP J URI VIR IUNCU UCHUA TILvVAe I Och en dylik militärdiktatur, under republikansk larf, vill Tids-insändaren inbilla sina läsare att reformvännerna öfverallt ha i kikaren, såsom reformernas yttersta mål! Insändaren visar sig i öfrigt alltför klok, för att sjelf kunna misstänkas för tron på någonting så enfaldigt. Men deremot betviflas icke, -att det för konservatismens ändamål skulle vara intressant, om man, å ena sidan, kunde hålla monarkerna fast i en dylik tro, och å den andra inbilla de kortsyntare bland de Jiberala, att deras yrkanden måste leda till ett så betänkligt statsskick. De hberala äro dock mer historiska än så; de hafva framför sig Belgiens exempel jemte denna med republikanska institutioner försedda monarkis bestånd, midt under de hvälfningar, som inträffat rundtomkring den; — och vi, skardinaver, hafva på ännu närmare håll Norge, äfven en sådan monarki, lugn, lycklig och förkofrande sig med sina till en viss grad republikanska institutioner, under loppet af ett tredjedels sekel. Vi vilja härmed icke neka, att äfven de, som i republikanismen icke skåda något samhälls-ideal, kunna förutsätta monarkiens förvandling framdeles till republik som en möjlighet, i ett eller flera länder, och att de kunna, ur denna synpunkt, betrakta monarkien som en öfvergångsform, för att begagna Tids-insändarens uttryck. Men denna förutsättning har åter en historisk grund , och alldeles icke någon rationell. Den innebär icke, att monarkicn bör förvandlas till republik, ur det statsfilosofiska skälet att republiken skulle vara det högsta bland samhällsidealer; utan blott att den skulle kunna blifva förvandlad dertill, af den helt och hållet historiska och faktiska orsaken, att monarkerna kunde låta af monarkismens föregifna vänner, de sig så kallande konservativa, oupphörligt föra sig bakom ljuset öfver sin egen ställning och samhällets ändamål, och låta sig intalas att den a! af de frisinnade yrkade likheten i rättigheter inför lag, likheten i samhällsbördor å era sidan, i samhällsförmåner å den andra, och alla andra förbättringar, äro förderfliga för tronen och dynastien, om de tilläfventyrs störa embetsmannaväldet och korporatiopsegennyttan, dem konservatismen så gerna vill förespegla såsom konungamaktens förnämsta lifvakt. Vid anblicken af folkens oupphörligt stigande insigter i samhällsväsendet, beböfs det icke mycIken skarpsinnighet för att beraåkna såsom någontiog möjligt, att om denna blindbet hos dynastierna skulle fortfara allt framgent, så kunde folken slutligen tillgripa republiken som ett nödtvång, för att kunna göra lagens välde gällande öfver hvarje annat. Men den som befarar att så kan inträffa, betraktar denna utgång som ett pis-aller, och icke som någonting önskvärdt; anar det med bedröfvelse öfver blindheten hos dem, som kunna blifva offer de:för. Det begrepp om konungamakten, som Tidsinsändaren söker framställa såsom motsats emot hvad han kallar kosmopolitism, och som skulle vara det ägta och inhemska i Sverige, har det felet att icke vara ägta och icke inhemskt. Det är utan tvifvel en bild af maktfullkomlighet och majestät, men som icke blir sanningsenlig derföre, att konservatismen ständigt uppmålar den på nytt. Detta -föreställningssätt skulle, enligt insändareps påstående, träffas renast hos allmogen; men omgås man så länge bland allmogen, att man lyckas vinna dess förtroende, och att man af dess konkreta föreställning om Ikonungen och dennes makt kan utleta den egentliga och abstrakta meningen; så upptäcker Iman att svenska bonden ser i konungen lagens och segrens representant, det förra i fred och det sednare i krig, och att han vördar konunIgen i den mån detta representantskap ådagalägges genom bandlingar. Men deremot ser bonden emellan folket och konungamakten ett af honom alltid och djupt misstänkt samhällselement, som på bondspråket kallas sherrarnen, och hos Idetta element ser han hindret, så ofta konunlicke segra i krig; ty på konungens personliga Tlrättskaffenbet och fältherretalang tviflar ban aldrig. Majestätv åter, i den österländska och mystiska mening, som Tidsinsändaren vill fösta dervid, är någonting som lika litet ingår i svenska bondens begrepp, som det utländska ordet i hans språk. Hen ser i konungen en Imenniska, men hvarken någon bhbalfgud eller något helgon; och det förtjenar märkas att hans rärlek för konungens person tilltager i samma mån som han har tillfälle att i konungen skåda menniskan, och ävnu mera när han äfven får i honom se hjelten, ty ban är sjelf tapper. Derföre voro Carl 1X, Carl XI, Carl XI, Gustaf II Adolf, Gustaf I, älskade af folket, medan man icke vet någonting särdeles att tala om folkets tillgifvenhet för Erik XIV, drottning Christina, och andra, som företrädesvis varit angelägna all låta det så kallade majestätet lysa fram. Man kan till och med säga att detta vår allmoges föreställningssätt om monarken och hans ställning till folket icke är uteslutande svenskt, utan det vanligaste hos den stora magsson af folket i alla monarkier, sjelfva Ryssland knappt undantaget. Det bekanta ryska ord) Man må härvid, som så ofta annars i politiken, icke låta förvilla sig af namn och sken, utan hålla sig till saken. Det heter väl, att större deJen af dessa republiker skulle vara federativa stater — alltså bildade på nordamerikanskt eller nyschweiziskt vis, och icke på franskt; mer buru härmed förhåller sig i verkligheten, synes bäst hos de Förenade Platanrovinserna,, der en och Öh a —Ö 0 —-— mm gen icke tycks handla enligt lag i fredstid och