Ia UL BESVARAR AIP J URI VIR IUNCU UCHUA TILvVAe I
Och en dylik militärdiktatur, under repu-
blikansk larf, vill Tids-insändaren inbilla sina
läsare att reformvännerna öfverallt ha i kika-
ren, såsom reformernas yttersta mål! Insända-
ren visar sig i öfrigt alltför klok, för att sjelf
kunna misstänkas för tron på någonting så
enfaldigt. Men deremot betviflas icke, -att det
för konservatismens ändamål skulle vara intres-
sant, om man, å ena sidan, kunde hålla mo-
narkerna fast i en dylik tro, och å den an-
dra inbilla de kortsyntare bland de Jiberala,
att deras yrkanden måste leda till ett så be-
tänkligt statsskick. De hberala äro dock mer
historiska än så; de hafva framför sig Belgiens
exempel jemte denna med republikanska insti-
tutioner försedda monarkis bestånd, midt un-
der de hvälfningar, som inträffat rundtomkring
den; — och vi, skardinaver, hafva på ännu
närmare håll Norge, äfven en sådan monarki,
lugn, lycklig och förkofrande sig med sina till
en viss grad republikanska institutioner, under
loppet af ett tredjedels sekel.
Vi vilja härmed icke neka, att äfven de,
som i republikanismen icke skåda något sam-
hälls-ideal, kunna förutsätta monarkiens för-
vandling framdeles till republik som en möj-
lighet, i ett eller flera länder, och att de kunna,
ur denna synpunkt, betrakta monarkien som en
öfvergångsform, för att begagna Tids-insända-
rens uttryck. Men denna förutsättning har
åter en historisk grund , och alldeles icke
någon rationell. Den innebär icke, att mo-
narkicn bör förvandlas till republik, ur det
statsfilosofiska skälet att republiken skulle vara
det högsta bland samhällsidealer; utan blott
att den skulle kunna blifva förvandlad der-
till, af den helt och hållet historiska och
faktiska orsaken, att monarkerna kunde låta
af monarkismens föregifna vänner, de sig så
kallande konservativa, oupphörligt föra sig bak-
om ljuset öfver sin egen ställning och sam-
hällets ändamål, och låta sig intalas att den a!
af de frisinnade yrkade likheten i rättigheter
inför lag, likheten i samhällsbördor å era si-
dan, i samhällsförmåner å den andra, och alla
andra förbättringar, äro förderfliga för tronen och
dynastien, om de tilläfventyrs störa embets-
mannaväldet och korporatiopsegennyttan, dem
konservatismen så gerna vill förespegla såsom
konungamaktens förnämsta - lifvakt. Vid an-
blicken af folkens oupphörligt stigande insig-
ter i samhällsväsendet, beböfs det icke myc-
Iken skarpsinnighet för att beraåkna såsom någon-
tiog möjligt, att om denna blindbet hos dy-
nastierna skulle fortfara allt framgent, så kunde
folken slutligen tillgripa republiken som ett nöd-
tvång, för att kunna göra lagens välde gällan-
de öfver hvarje annat. Men den som befarar
att så kan inträffa, betraktar denna utgång som
ett pis-aller, och icke som någonting önsk-
värdt; anar det med bedröfvelse öfver blind-
heten hos dem, som kunna blifva offer de:för.
Det begrepp om konungamakten, som Tids-
insändaren söker framställa såsom motsats emot
hvad han kallar kosmopolitism, och som skulle
vara det ägta och inhemska i Sverige, har det
felet att icke vara ägta och icke inhemskt. Det
är utan tvifvel en bild af maktfullkomlighet och
majestät, men som icke blir sanningsenlig der-
före, att konservatismen ständigt uppmålar den
på nytt. Detta -föreställningssätt skulle, en-
ligt insändareps påstående, träffas renast hos
allmogen; men omgås man så länge bland all-
mogen, att man lyckas vinna dess förtroende,
och att man af dess konkreta föreställning om
Ikonungen och dennes makt kan utleta den e-
gentliga och abstrakta meningen; så upptäcker
Iman att svenska bonden ser i konungen lagens
och segrens representant, det förra i fred och
det sednare i krig, och att han vördar konun-
Igen i den mån detta representantskap ådaga-
lägges genom bandlingar. Men deremot ser bon-
den emellan folket och konungamakten ett af ho-
nom alltid och djupt misstänkt samhällselement,
som på bondspråket kallas sherrarnen, och hos
Idetta element ser han hindret, så ofta konun-
licke segra i krig; ty på konungens personliga
Tlrättskaffenbet och fältherretalang tviflar ban
aldrig. Majestätv åter, i den österländska och
mystiska mening, som Tidsinsändaren vill fösta
dervid, är någonting som lika litet ingår i
svenska bondens begrepp, som det utländska
ordet i hans språk. Hen ser i konungen en
Imenniska, men hvarken någon bhbalfgud eller
något helgon; och det förtjenar märkas att hans
rärlek för konungens person tilltager i samma
mån som han har tillfälle att i konungen skå-
da menniskan, och ävnu mera när han äfven
får i honom se hjelten, ty ban är sjelf tapper.
Derföre voro Carl 1X, Carl XI, Carl XI, Gu-
staf II Adolf, Gustaf I, älskade af folket,
medan man icke vet någonting särdeles att tala
om folkets tillgifvenhet för Erik XIV, drott-
ning Christina, och andra, som företrädes-
vis varit angelägna all låta det så kallade ma-
jestätet lysa fram.
Man kan till och med säga att detta vår
allmoges föreställningssätt om monarken och
hans ställning till folket icke är uteslutande
svenskt, utan det vanligaste hos den stora mags-
son af folket i alla monarkier, sjelfva Ryssland
knappt undantaget. Det bekanta ryska ord-
) Man må härvid, som så ofta annars i politiken,
icke låta förvilla sig af namn och sken, utan
hålla sig till saken. Det heter väl, att större de-
Jen af dessa republiker skulle vara federativa
stater — alltså bildade på nordamerikanskt eller
nyschweiziskt vis, och icke på franskt; mer buru
härmed förhåller sig i verkligheten, synes bäst
hos de Förenade Platanrovinserna,, der en och
Öh a - —-
- Ö 0 —-— mm -
gen icke tycks handla enligt lag i fredstid och