Huru de konservative vilja hafva Konunga-
maktens och Representationens begrepp
uppjattade.
När den sista stora paraden på Carl XIII:s
torg var förbi, såg man ibland åskådarne flera
bland konservatismens stockholmska kämpar
vandra derifrån i ett särdeles nytert och upp-
rymdt lynne; och man skulle kunna nämna
åtskilligt om uttrycken af detta glada lynne
på kaffåer och casinos omedelbart derefter, om
man ville på torgen upprepa hvad som talats
inom fyra väggar, ehuru icke just mellan fyra
ögon. På bekantskap med sjelfva innehållet äger
allmänheten likväl ett anspråk, hvars tillfreds-
ställande vi icke få undandraga oss. Härom
kunna vi alltså berätta, att man i ett hänse-
ende bildrikt förklarade för någonting utomor-
dentligen passande, att det gamla Götha lejon
hade fått offentligt förevisa sina klor, så ome-
delbart efter de två lägre ståndens betänkliga
mottagning af den högvördiga jemnkningsdepu-
tationen blotta två dagar förut; och att mån-
gen, i ett annat hänseende, såg en borgen för
landets lugn, i den assurans på fönsterrutor,
som stockholmarne erhållit genom denna im-
posanta demonstration åt mobben. Ty — så
tycktes man resopnera — när så stora bräck-
ligheter sitta säkert qvar, så har det ingen fara
med beståndet af de långt segare, som kon-
servatismen svurit att omhägna på andra håll.
-— Glädjen var likväl icke mycket långvarig;
ty innan andra två dygn förflutit, fick man
tillfälle att alhöra Bondeståndets diskussion öf-
ver jemnkningsförslaget; och en sådan diskus-
sion bar sannolikt sällan förut varit hållen in-
om det hedervärda ståndet. Yttranderne voro
den gången icke blott skriftliga (man vet huru
färdig konservatismen är att nedsätta värdet på
sådana, förstås vär de icke sjelfva äro konser-
valiva) — utan äfven muntliga; och bland dessa
var den korta betraktelsen af Strindlund sjelf
icke den minst syftesrika, när man besinnar
till hvilken krets den ställdes. - Jemnkningsför-
slagets förkastelse blef också enhällig.
Konservatismen har utan tvifvel rätt i sitt
påstående att Stockholm icke är Sverige: att
det, genom inflytandet af tänkesätten hos dess
folkmängd eller af uppträdena på dess gator,
huru de än må utfalla, icke kan jemföras med
hvad Paris är för Frankrike, Berlin för Preus-
sen, Wien för Österrike, Frankfurt i närva-
rande ögonbl ck för bela Tyskland ; — det gif-
ves ingen centralisation här, som är värd att
nämna, i dylika sammanlikniogsfall. Häraf
torde man äfven naturligtvis kunna sluta till
buru litet det betyder i hela landet, om Stock-
holms fövsterrutor få sitta i fred eller icke;
men slutsatser äro icke konservatismens starka
sida; det mrationellay — hvari syllogismens
konst har sitt väsen — är dess högt förkla-
rade ovän. Och ändå har Sverige någonting
centralt, af ofantligt mera vigt och mer inver-
kande än en hufvudstads opinion, och på hvil-
ket bajonnetter icke förmå imponera det rin-
gaste. Denna centralpunkt är opinionen hos
den svenska riksdagen — hvar helst den må
befinnas. Riksdagens åsigt är hos oss den me-
delpunkt, ifrån hvilken tänkesätten om det
allmänna utstråla telegrafiskt till landets mest
aflägsna hörn; — om icke förr, åtminstone när
;Svenska Folkets Representanter kommit hem
igen, och hos sina valmän och ståndsförvand-
ter skola redogöra för hvad som utättats och
icke uträttats; hvarvid de i begge fallen äfven
bafva att besvara den betydelsefulla frågan
shvarföre? — Huru denna redovisning nu
kommer att utfalla, och huru detta hvarfören
nu kommer att besvaras, derom kan man få
ett begrepp i det väsendtligaste, genom den
nyssnämnda diskussionen; och genomgår man
den än en gång, ur denna synpunkt, så är
verkan icke svår att ana. Det blir då omiss-
känneligt, att händelserna vid denna riksdag
öppnat ögonen hos Bondeståndet, mer och all-
mänligare, än någonsin förut: — att ett kla-
rare ljus än biuills uppgått för detsamma öf-
ver Ståndets och allmogens ställning till de
två första stånden och byråkratien, äfvensom
öfver systemet i det hela, och öfver de verkliga
hindren emot sådana förbättringar, som Folket
boppats, men, efter hvad dess representanter
ou sjellve yttrat, icke vidare ser sig kunna
boppas, så länge samma förhållande fortfar.
Det märkligaste och från äldre riksdagar mest
skiljaktiga härvid är, att denna klarsynthet
blifvit Ståndet ordentligen påtrugad genom de
två första ståndens ihärdiga bemödanden, och
icke härstammar från någon ingifvelse utanför
riksdagen eller främmande för den. Och ju
längre riksdagens slut förhalas, ju längre fort-
far denna Bondeståndets undervisning genom
de två första stånden, och ju mera hopa sig
de faktiska bevisen, som de hemvändande folk-
representanterna hafva att lägga åskådligt fram-
för sina kommittenters och ståndsförvandters
ögon, till deras öfvertygande att hvad som
förkunnas dem icke är någon individuell in-