Mitt omdöme? Vet för det första, min goda
Robert, ni må kunna bedöma ellting i verlden, men
sn qvinza kan ni icke bedöroa.
Hvarföre icke?
Emedan en qvinra icke kan bedöma sig sjelf.
Hur kan då en annan bedöma henre? Kan en
qvinna ens bedöma en anran qvinna?
xIckedestomindre, anmärkto Robert, ,ligger ett
Visst omdöme i hvad ni tänk:r om detta fruntim-
mer. Ni må ha rätt; och j:g styrkes härutef i min
tro, att en qvicna äldrig kan göra sig skyldig till
ett brott. En qvinna är alltid utan skuld, emedan
bon icke vet hvad kon gör — hon kan ej bedöma
sig sjok
Skönt förklaradt, min dyre Robert! För denna
anke ensam förtjenar ni blifva älskad af en qvinna,
åsom jag älskar er.
Och bliva, såsom min vän Hinango, sårad i
nin själs innersta af en qvinna, samt utan hylla
ch hopp förföljd minut efter minut, sekund efter
sekund, af en vålnad, hvilken en gång såsom rjä:
blef en del af min egen varelse, cch hvilken såsom
hustru ställer sig till en annan mans di: position.
Ja, jag känner det; det miste ligga en himmel
på jorden i kärlek, i sann kärlek, i två beslägtade
varelsers upplösning I en själ; men jag känner äf-
ven, att intet helvete på jorden, ingen plåga i hel-
vetet går upp emot det olycksaliga i en sådan kär-
lek, som Gen om hvilken det märkvärdiga skalde-
stycket Astralas Dom gifver en, ehuru endast svag,
föreställning.
Förfärligt! Rysligt ! suckade Gracisa, seende mot
höjden och sammanpressande sina händer likasom i
bön; men-...n, tillade hon efier en lång paus,
vändå skulle jag velat känna den förtrollande qvin-
novarelse, som öfvade en sådan mekt öfver en sådan
man som Hinargo.
Den trollkraft, hvarmed hon kunde detta, det är
den hemlighet, som Hinango, såsom en man af he-
der, bär med sig till sin graf. I hvilket fall som
beldst måste hon hafva varit en sällsam verelse, om
men får sluta från verkningen till orsaken.
Får jag fråga er, Robert, afbröt hon, för hvil-
ket ändemål öfversatte ni det rysliga eksldestycket
vAstralas Dom på engelska?
För att nedlöggas i grund- eller hörnstenen till
ett Hospital för hysteriska qvinnorp, svarade Ro-
bert med en viss intonation — och Grecia rodnade.
Ickedestominire ä!ster jag er, min gode Ro-
bert, inföll bresiliansken, flyktende i sin karak-
tersfulla originalitet från det djup af vemod och