stadgande som jag i denna sak tagit 1 anspråk. Eleonora Bäck, Stockholm den 3 Juni genom Gustaf Pulchau, 1848. enligt fullmakt. Det berättas att saken nyligen blifvit hos Kongl. Moj:t afgjord, och att, genom beslut, som lärer redan vara jausteradt, hofrättens dom blifvit fastställd. Sålunda har ändtligen utsigt öppnat sig för enkan Bäck och dess barn att vinna rättvisa. Men under tiden har hon, som förut med de sina hade tillräcklig bergnicg af fastigheten, lefvat i största torftighet, under det motparterne skördat en afkastning af omkring 12,000 rdr. — tt — En gammal snickare A., känd såsom iostantietrampare, uppträdde i dag i poli-en med anklagelsa emot en madam för det hon hade slagit honom i pannan med en sten, så att han fått sår deraf. Händelsen hade egt rum i lördags, på Lilla Skinnarviksgatan, och snickaren visste ej att uppgifva någon annan orsak till öfverfallandet, än av han kastat sten för att drifva bort några hundar, som förföljt honom; men madamen hade förmodligen trott hans afsigt vara att kasta på henne. Den tilltalade förmälde deremot, att käranden bar hat till henne, fast hela ilskan bara angick ett par strumpor; han hade yttrat sig vilja se hennes hjertblod och redan sistl. fredag flugit på henne. I lördags hade hon, genast hon fick se hocom, förutsagt att han skule börja på igen; han hade också verkligen hött henne med sin käpp, men då han ej kom åt henne med den, hade han tagit till stenar. För att freda mitt lif, sade hon, tog jag då också upp en sten och kastade; hon visste icxe om den träffat. Snickaren ville jäfva ett vittoe med den anmärkningen, att vittnet vore en lös menniska, som kommit och kört honom i strupen. Vittnesmålen utföllo emot den tilltalade; målet uppsköts för anskaffande af läkareattest om beskaffenheten af den käranden tillfogade åkomman, — Den beryktade ligan af bedrägliga spelare börjar nu visa dagliga spår af sin klandervärda verksamhet. En resande, som begifvit sig hit i ändamål att uppköpa spanmäl, bade på ångfartyget råkat göra bekantskap med den beryktade spelaren Cederdahl. En person, hörande till spelarkotteriet, besökte i går ifrågavarande p:rson i dess bostad och föregaf sig känna en person, som hade ett parti god spennmål till salu. Den resande nappade på kroken uvch följde spelaren till huset JM 27 vid Qvarngatan, der åtskilliga personer voro sysselsatta med spel. Bland dessa befann sig den s. k. magistern Lindholm, med hvilken den resande, efter någon tvekan, inlät sig uti spel och till en början vann 3 rdr. Magistern föreslog då att hålla en större summa på ett visst kort. Den resande lät narra sig att våga hela sin kassa 500 rdr; motspeJarn utsatte kontant 80 rdr och skref revers på testen, hvarefter han i en blink ur leken frammanade det kort, hvarpå vadet blifvit hållet. Den resande, som såg sin kassa taga en så szöplig ändalykt, har anmält olyckan hos polisen; men huruvida han lyckas återfå sitt mynt, synes temligen problematiskt. — En mureriarbetare vid namn Fran3 Jacobsson är angifven att hafva båltit spelklubb i sin bostad, någon bakgata på söder; der skall hafva spelats både raffel och annat, och ätskilliga personer äro kallade till polisen för deltagande i det olofliga nöjat. — Den i lördagsbladet omtalade manspersonen som sagt sig heta än Olof Olsson, än Johan Anders Forsberg, upplyses nu hafva under namnet Carl Erik Carlsson tjent vid stadsmilitärkåren. Han hade inkommit dit på falska betyg och efter några dagars tjenstgöring rymt, samt sedermera blifvit lagförd och straffad för förfalskningsbrott. Carlsson bestrider icke dessa uppgifter. Polisen är int:esserad af att erhålla än vidare upplysning om honom och har derföre ytterligare uppskjutit hans mål. — Förliden onsdag bade, efter hvad enf d. gardist vid namn Lersson angifver, en gatläggare Sundqvist öfverfallit honom med skällsorden tjuflasse, rackarlasse, skojarlasse och kastat sten efter honom. Efter hvat vittnena hört var orsaken till Sundqvists forbittring mot Larsson den, att han trodde sig hafva biifvit på Larssons hustrus krog skrifven till boks alldeles for mycket; Sundqvist hade sagt att Larsson gjort honom så myckea orätt att han aldrig kuasce förlåta det, att han ej tålte honom för sina ögon, och att Larsson skulle gå sin väg. annars skulle han slå ihjel honom. Afven vid utgåendet från polisen i dag gaf Sundqvist sin harm mot Larsson luft med den utlätelsen: skojarlasse är ban, han kallar sig sjelf så Måilet blef ej denna gången afgjordt, i anseende till någon ofullständighet i bevisningen. — Till poliskammaren hade ett par klagomål öfver stadsvaktens sätt att handtera arrestanter banat sig väg. De i Marsoroligheterna inblandade förre guldsmeden Lenholm och tunnbindarelärlingen Meurling skulle, efter förhöret sistliden thorsdag, under transporten från kämnersräven till häktet hafva blifvit förfördelade af stadssoldaterna, som bevakad? dem. Lenholm hade blifvit skuffad, men kunde ej uppgiffa namnet på den soldat, som gjort det; man gissade på JM 40 Persson, M 12 Druid, M 47 Hagström och äsnu en, men kom icke till någon visshet om hvilkendera vore den skyldige, isynner-: het som blott Perssoa var inställd vid polisförhöret.. Lenholm brydde sig ej heller om att taga affir derpå. Arrestanten Meurling angaf Persson att hafrva oqvädat honom och med sin huggare tillde-, lat honom ett slag på armen och et på pannan, af hvilket sednare han bar märke. Persson erkände; att han slagit Meurling på sätt denne uppgifvit; Meurling hade försökt ryroma när han fördes ut från kämnersrätten och det var härföre stadssoldaten vyclat straffa honom. Som denna b straffning! likväl befinnes icke så alldeles behörig, har öfver-, ståthållareembetct beslutat remittera målet till kämnersrättens första afdelning, som är stad:militärens k.igsrätt. — En f. d. hofmi F. hade en af de varit tilssmmean3s som kit en norr, mod något och bjuc simste, männen s :a och kan: bad orm a8