vÄr Asirales båt här?o ropade han på skandinaviskt tungomål. De båda matroserna i Astralas båt, hjertligt glada att omsider slippa regnet och få gå ombord, svarade honom: Här, herr kapten! Här! emedan de trodde, att kapiten Hinango omsider hade kommit, Herr Ciosting sprang utför de slippriga våta trapporna i båten, och ropade till matroserpa: Vill ni hastigt ro mig ombord? Jag har något att tala med er styrmann. De båda ma.roserna voro skandioaver och herr Clostings landsmän, och gladde sig att höra sit: eget tungomål. Rätt gerna ! svarade dena ena af dem. Är det ni, herr Closting? svarade den andre, -under det den förra satte sig i aktern och fatiade rodret. Det regnar förfärligt denna afton, anmärkte en af matroserna. pFörfärligt! instämde heir Closting. Molok, som redan på afstånd hade fått i sigte mannen med mustascherna, som så fort sprang utför trapporna och ropade på Astralas båt, stod på sin post. Patrick, utan att märka Molok, hvilken, såsom hvar och en annan neger, såg svart ut, synnerligast nattetid, upptäckte snart, att rösten icke var kaptenens och lät båten fara. Utan att väcka uppmärksamhet, sprang Molok hastigt utför trapporna, skyndade förbi den ena båten eter den andra till den kanot, som han hade i baredskap, och lade sig med undransvärd skicklighet intill Astralas båt, just som denne stötte ut, och matroserna hade upplyft årorna till det första årtaget. Inom en sekund hade negern sänkt sin dolk i herr Clostings bröst, och akterplatsen var tom, emedan negern med detsamma dragit kroppen bakänges öfverbord. Min Gud! mord! mord! skreko de båda matroserpa, kastade sig i ögonblicket i vattnet och drogo upp den sårade mannen, som, fastän han hade förlorat medvetandet, höll konvulsiviskt med båda händerna i rortåget. , I ögonblicket efter stygnet, kastade Molok sin dolk i sjön, och försvann sjelf under vattnet, simmande omkring i den mörka, regniga natten, för att passa på tillfälle att obemärkt smyga sig i land. Vid ropet om mord från de båda matroserna