Article Image
EE MED Det erkännes nu, till och med af de ministeriella organerna, att vårt politiska lif har ernåltt den utveckling, att tvenne ganska skarpt markerade fraktioner stå midt emot hvarandra. Detta har man lävge från ett visst håll ej velat medgifva, och derföre bar detta erkännande en särskild betydelse i pressens politiska debatt. Vi hafva kommit så långt, att vi ega bestämda partier och att denna, i en konstitutionel stat nödvändiga tvådelning af opinionen och statsåsigterna faktiskt framträdt, oaktadt man hittills nästan från alla båll gjort motstånd mot denna naturliga och önskvärda riktning af det politiska hfvet. Denna sista omständighet: att utveckliogen med sin egen inre kraft har öfvervunnit allt motstånd, bevisar isynnerhet det politiska partiväsendets obestridliga nödvändighet. I andra länder söker man, till statssamfundets gagn, organisera partier; man söker att koncentrera opinionerna. kring vissa bestämda grundprinciper, för att få desamma ställda i den klaraste dager och hindra opinionen att under beständigt vacklande taga en falsk riktning; här har man deremot gjort allt möjligt motstånd mot detta meningarnes nyttiga ordnande; man kan här i landet gerna sägas hafva gjort sitt möjligaste bästa för att bibehålla det politiska lifvet i ett grått skumrask, i en outredd förvirring; men icke desto mindre har la force des choses bragt sakerna derhän, att åsigterna efterband af sig sjelfve ordnat sig och ställt sig koncentrerade emot hvarandra. Man har erfarit, att det enda sätt, hvarmed något kan uträttas, är att förena sig med dem, som i det väsendtiliga äro likatärkande, samt dervid vara beredd att uppoffra något af sitt eget, för att gagna de hufvudgrundprinciper, som hyllas af den politiska fraktion, till hvilken man anslutit sig. Man har funnit, att den så kallade politiska absolutismen är en barnslig och gagnlös chimär, och att den hittills så beprisade gyllene öfverbevisningsteorien antingen är en tom undflykt, eller en orimlig illusion. När saken kommit till denna punkt, när det af alla erkännves, att partierna bestämdt och obestridligt äro tillstädes, kan frågan om deras allmänna nytta och nödvändighet gerna öfverlåtas till hvars och ens bebandling efter godtfinnande, och det blifver då endast nödvändigt att utreda och tydliggöra fraktionernas principer och beteckna den väg, som bör beträdas för att realisera desamma. I dessa punkter gifver en politisk undersökning långt bättre resultat, än om den skall föras på förutnämnde fält, eller granskningen af partiernas rättmätighet och existens. Först när detta blifvit erkändt, kan debatten anses blifva fruktbärande. Ytterst kuriös är den metod, som ofta användes af de ministeriella organerna, för att ådagselägga att den nuvarande ministeriella fraktionen är liberal,. Man finner detta deraf, att på de första storthiogen ej funnos några partier. Då var det de juridiska embetsmännen, som styrde hela kodiljen; då fanns det intet motstånd; allt gick med oskyldig naivetet sin slendrianmessiga gång. Regeringen kunde få storthinget att gå in på allt hvad den ville; om man undantager 4824, vid frågan om Odels-loven, uppträdde nationalförsamlingen ytterst sällan aktift; den förhöll sig mycket fredligt, sade ja till det mesta, och öfvertänkte icke. ens, att regeringen kunde bära sig så enfaldigt (taabeligt) åt. I första rummety — säger t. ex. det officiella bladet af den 6 Mars — vinnlade man sig om rikets sjelfständigbet, och ordvade sig som en egen staty. Rikets sjelfständighet var dock redan genom grundlagen etablerad, och nationen bade således intet vidare med den saken att sköta, än att bereda sig till begagnande och genomförande af denna sjelfständighet. Men hvad regeringen vidkommer, är det nog möjligt, att man har rätt i att den vinnlade sig om (lagde Vind paa) sjelfständigheten,, ty hvad som den gången gjordes för densamma af regeringen; var verkligen bara väder (Vind) ). — Regeringen var, som bekant, en beredvillig tjenare åt Carl Johans välkända norska sjelfständighetspolitik; vår verkliga sjelfständighet blef dock med yttre kännetecken först erkänd vid tbronskiftet.: Och regeringen har hos oss alltid varit densamma i: karakterslösbet och verksamhbetsdrift. Nu säges, att det politiska barndomstillstånd, som så naturligt gjorde sig gällande vid de första storthiogen, skall bevisa, att det nuvarande aristokrat-konservativa partiet i vårt land är liberalt. Denna karakteristiska villfarelse är förmodligen uppfiskad i anledning af den omständigheten, att de juridiska embetsmän, som på de första stortbingen läto oss behålla vår konstitution oantastad, änskönt de väl förstodo att taga vara på sina egna fördelar och att utvidga sin egen makt, nu utgöra de väsendtliga bufvudbeståndsdelarne af det parti, som vill åtaga sig elt orättmätigt tillvälladt förmynder: skap öfver folket och derföre af egoistiska grunder sätta sig emot utvecklingen af dess frihet. Kan man väl tänka sig en större logisk plattbet än denna?! Derföre att landet och natiohallörsamlingen, uti en viss period, ej hade Några partier, och ingen då fördristade sig alt lägga band på folkets fribet och dess grundagsenliga suveränetet, derföre skulle nu ett af le sednare uppkomna partier, emedan det till törre delen är sammansatt af juridiska eller ndra bögre embetsmän — vara liberalt! Vil nan väl tala om liberalism på en tid, då inga vartier förefunnos? Ser man då icke, att det len gången låe i sielfva centrum at emhetcn

7 oktober 1848, sida 3

Thumbnail