EE MED
Det erkännes nu, till och med af de mini-
steriella organerna, att vårt politiska lif har
ernåltt den utveckling, att tvenne ganska skarpt
markerade fraktioner stå midt emot hvarandra.
Detta har man lävge från ett visst håll ej ve-
lat medgifva, och derföre bar detta erkännande
en särskild betydelse i pressens politiska debatt.
Vi hafva kommit så långt, att vi ega bestämda
partier och att denna, i en konstitutionel stat
nödvändiga tvådelning af opinionen och stats-
åsigterna faktiskt framträdt, oaktadt man hit-
tills nästan från alla båll gjort motstånd mot
denna naturliga och önskvärda riktning af det
politiska hfvet. Denna sista omständighet: att
utveckliogen med sin egen inre kraft har öf-
vervunnit allt motstånd, bevisar isynnerhet det
politiska partiväsendets obestridliga nödvändig-
het. I andra länder söker man, till statssam-
fundets gagn, organisera partier; man söker att
koncentrera opinionerna. kring vissa bestämda
grundprinciper, för att få desamma ställda i
den klaraste dager och hindra opinionen att
under beständigt vacklande taga en falsk rikt-
ning; här har man deremot gjort allt möjligt
motstånd mot detta meningarnes nyttiga ord-
nande; man kan här i landet gerna sägas hafva
gjort sitt möjligaste bästa för att bibehålla det
politiska lifvet i ett grått skumrask, i en out-
redd förvirring; men icke desto mindre har
la force des choses bragt sakerna derhän, att
åsigterna efterband af sig sjelfve ordnat sig
och ställt sig koncentrerade emot hvarandra.
Man har erfarit, att det enda sätt, hvarmed
något kan uträttas, är att förena sig med dem,
som i det väsendtiliga äro likatärkande, samt
dervid vara beredd att uppoffra något af sitt
eget, för att gagna de hufvudgrundprinciper,
som hyllas af den politiska fraktion, till hvil-
ken man anslutit sig. Man har funnit, att
den så kallade politiska absolutismen är en
barnslig och gagnlös chimär, och att den hit-
tills så beprisade gyllene öfverbevisningsteorien
antingen är en tom undflykt, eller en orimlig
illusion. När saken kommit till denna punkt,
när det af alla erkännves, att partierna bestämdt
och obestridligt äro tillstädes, kan frågan om
deras allmänna nytta och nödvändighet gerna
öfverlåtas till hvars och ens bebandling efter
godtfinnande, och det blifver då endast nöd-
vändigt att utreda och tydliggöra fraktionernas
principer och beteckna den väg, som bör be-
trädas för att realisera desamma. I dessa
punkter gifver en politisk undersökning långt
bättre resultat, än om den skall föras på för-
utnämnde fält, eller granskningen af partiernas
rättmätighet och existens. Först när detta
blifvit erkändt, kan debatten anses blifva frukt-
bärande.
Ytterst kuriös är den metod, som ofta an-
vändes af de ministeriella organerna, för att
ådagselägga att den nuvarande ministeriella frak-
tionen är liberal,. Man finner detta deraf,
att på de första storthiogen ej funnos några
partier. Då var det de juridiska embetsmän-
nen, som styrde hela kodiljen; då fanns det
intet motstånd; allt gick med oskyldig naive-
tet sin slendrianmessiga gång. Regeringen kunde
få storthinget att gå in på allt hvad den ville;
om man undantager 4824, vid frågan om
Odels-loven, uppträdde nationalförsamlingen
ytterst sällan aktift; den förhöll sig mycket
fredligt, sade ja till det mesta, och öfvertänkte
icke. ens, att regeringen kunde bära sig så en-
faldigt (taabeligt) åt. I första rummety —
säger t. ex. det officiella bladet af den 6 Mars
— vinnlade man sig om rikets sjelfständig-
bet, och ordvade sig som en egen staty. Ri-
kets sjelfständighet var dock redan genom
grundlagen etablerad, och nationen bade såle-
des intet vidare med den saken att sköta, än
att bereda sig till begagnande och genomförande
af denna sjelfständighet. Men hvad regeringen
vidkommer, är det nog möjligt, att man har
rätt i att den vinnlade sig om (lagde Vind
paa) sjelfständigheten,, ty hvad som den gån-
gen gjordes för densamma af regeringen; var
verkligen bara väder (Vind) ). — Regeringen
var, som bekant, en beredvillig tjenare åt Carl
Johans välkända norska sjelfständighetspolitik;
vår verkliga sjelfständighet blef dock med yttre
kännetecken först erkänd vid tbronskiftet.: Och
regeringen har hos oss alltid varit densamma
i: karakterslösbet och verksamhbetsdrift.
Nu säges, att det politiska barndomstillstånd,
som så naturligt gjorde sig gällande vid de
första storthiogen, skall bevisa, att det nuva-
rande aristokrat-konservativa partiet i vårt land
är liberalt. Denna karakteristiska villfarelse är
förmodligen uppfiskad i anledning af den om-
ständigheten, att de juridiska embetsmän, som
på de första stortbingen läto oss behålla vår
konstitution oantastad, änskönt de väl förstodo
att taga vara på sina egna fördelar och att ut-
vidga sin egen makt, nu utgöra de väsendtliga
bufvudbeståndsdelarne af det parti, som vill
åtaga sig elt orättmätigt tillvälladt förmynder:
skap öfver folket och derföre af egoistiska grun-
der sätta sig emot utvecklingen af dess frihet.
Kan man väl tänka sig en större logisk platt-
bet än denna?! Derföre att landet och natio-
hallörsamlingen, uti en viss period, ej hade
Några partier, och ingen då fördristade sig alt
lägga band på folkets fribet och dess grund-
agsenliga suveränetet, derföre skulle nu ett af
le sednare uppkomna partier, emedan det till
törre delen är sammansatt af juridiska eller
ndra bögre embetsmän — vara liberalt! Vil
nan väl tala om liberalism på en tid, då inga
vartier förefunnos? Ser man då icke, att det
len gången låe i sielfva centrum at emhetcn