Iliga lif, och att samvetsgrannt sätta sig in i -lär sådant, som det borde och man kunde ön-l: -Iför närvarande finnes en opinion emot styrel-Jaldrig förr blifvit så ifrigt och ståndaktigt förIsvarad, och demokratien aldrig förr så hältigt!: Ibekämpad, som under och efter sista storthing varit förhållandet, hvilket till en del härlväljandet af nästan samtlige representanter, ! Isom tillhörde oppositionen, som icke sjelfvel I demokratiska elementets förstärkning med en kärlek och humanitet fordra, att anfallen på! gig phgt, alt noga eftertänka både i allmänhet de sednare årens rörelser. inom vårt offentde dokurnenter, på hvilka man kan bygga en säker dom i denna sak, nemligen protokolloch decisions-kommitteernas betänkanden. Genom en sådan reflexion öfver och undersökning af saken tror kommitten, att man skall komma till den totalåskådning, att vår styrelses förhållande till storthinget och nationen icke ska det vara. Det är verkligen ett obestridligt factum, att i landet i längre tid funnits ochl: sen, som dels gifvit sig tillkänna genom pressen, dels genom valen, och allramest visat sig genom de sista storthiovgsvalen, hvilka man bordt förmoda skulle utfalla mycket reaktionärt, såvida ministerialismen funnit mera anklang hos nationen. Ty ministerialismen hade rörde af omständigheter, som det bär icke är nödvändigt att vidröra. Men hvad har nul: följden af val-appellen till folket blifvit? Åter-: undandrogo sig att blifva återvalde, och det ansenlig del nya krafter. Om man nu också erkänner, hvad sannings! regeringen och missnöjet med dess förvaltning undertiden kunnat vara oförtjenta, så flyter ! deraf dock blott det medgifvandet, att den för-!: berörda opinionen emot styrelsens grundsatser borde hafva mindre styrka och omfång. : Den kärna af sanning, som alltså återstår, s måste således blifva det erkännandet, att det stora flertalet i nationen bland dem, som äro berättigade att hysa en mening, funne det önskligt, om pluraliteten af H. M:ts råd bestod af! män med mera liberala åsigter och med nödig kraft och förmåga, att göra dem gällande i sina styrelseåtgärder. Kommitteen antager det också såsom safgjordt, att de 4 sista utnämningarne till statsråd i mer eller mindre grad vunnit ett så allmänt bifall hos nationen, att i fall! det berodde på henne, så skulle hon utan betänkande välja män sådane som desse till statsråder, men ingen med mindre liberala grundsatser. Såvida icke kommitteen tager miste i denna åsigt, så framställer sig naturligen den frågan: i om icke Storthinget, i hvars händer nationena till en väsendtlig del lagt sitt öde, bör företaga något, som kan leda till uppnåendet aflw det mål, som man för statens väl anser så vigtigt, och om det medel, hvars ändamålsen-s lighet det blifvit denna kommittes pligt atts granska, är det rätta? Kommitteen och troli1 gen alla andra norska medborgare medge, attt t t C Öd: et FA (Ö -ÅA -py a vv BA tn det tillkommer H. Maj:t sjelf att välja sitt råd, och så vida man i ingifvandet af en adress, som blott bevittnade för H. M. nationens erc känsla derför, att han till ledamöter af silt råd utnämnt män, sådana som Foss, Stang, Rid-!1 dervold och Sörensen, samt antydde att ett!r fortfarande besättande af rådet i samma rigt-s ning skulle vara nationen kärt, ville se ett in-v grepp i H. M:ts prerogativer, så skulle detta k vara den krassaste bokstafstolkning af grundlaf gen, en förgudning af lagens positivitet, på b bekostnad af dess anda och syfte. Finnes det I verkligen någon, som bestrider, att det lyckli-n gaste resultatet vinnes för staten, när statsf makterna med tillit för hvarannan och medle aktning för hvarandras ömsesidiga rättigheterd samverka i styrandet af statens avgelägenbeter,!v och att det motsatta förhållandet verkar förla-n mande och skadligt på nationens utvecklinga och statsmachinens gång? Finnes det någon,a som i allmänhet bestrider den moraliska för-d pligtelsen och, efter vår statsform, den juridi-a ska rättigheten för den ena statsmakten, awvtn underrätta den andra om de verkliga förhållanden, som denna förmenas icke nöjaktigt v känna, och om de omständigheter, som denv anser böra komma i öfvervägande, såvida må-n let för deras gemensamma verksamhet skallf uppnås? — Vill man verkligen inbilla oss, attr en furste, om hvilken alla antaga, att han barn ett för sanningen välvilligt sinnelag och en o-f betviflad kraftfull vilja, att i det sätt, hvarpak han styrer nationen, realisera sitt valspråk, n skulle finna sig kränkt deraf, att en mnational-f församling, som i förening med honom har den v stora uppgiften, att föra ett folk fram till den C timliga och andliga välfärd, det är i stånd att 1 emottaga, gör honom uppmärksam på hvad han nödvändigt måste veta, för att kunna handla !v i den riktning, som han har förmåga och vilja k till? Och sedan — när hafva mnorrmännen blifvit så fega, att de antingen icke skulle f våga på ett beskedligt sätt framföra sina önsk-f ningar inför sin konung, eiler sedan hvilken tid hafva de blifvit så diplomatiska, att delc skulle anse det vara stötande, att på detta sätts vända sig till honom? j Kommittten hyser också icke ringaste tvifvel, att så framt det lyckats den bevisa, atilt det finnes brister vid de offentliga angelägen-! heternas bestyrelse, som efter all sannolikhet skulle kunna häfvas, om H. Moj:ts råd till. sattes i samma rigtning, som utmärkt de si-! sta utnämnivgarna, och så framt dessa bristerS lendast kunde väntas afhbjelpta genom en adress! i den antydda andan — så skulle hvarje fosterlandsvän anse det vara en belig pligt, auls gifva sin röst till en sådan åtgärd. !