hå aa, mA ss AA .
tjenstskyldigheter, dagsverksåligganden och an-
dra från feodaltiden qvarstående öfverlefvor, och
lifegenskap under allehanda titlar, skulle utan
ersättning afskaffas, och alla öfriga beskattnin-
gar, som finnas den mindre jordegaren ålagde
till förmån för den större, skulle kunna utlö-
sas mot erläggande af deras värde för 48 år,
efter mätismannaordom ; vidare skulle beskatt-
ningen på hvitbetssockerfabrikerna och brän-
vinsfabrikerna höjas, och slutligen skulle de
stora herregodsen åläggas en grundskatt, i för-
Hållande till deras område lika stor, som bond-
hemmanen hittills erlagt i förbållande till sina
områden. . Förslagerna äro i sig sjelfra visst icke
obilliga; men de väckte ett förfärligt skrik.
Egendomsherrarne fordrade, att ingen tjenst-
barhet skulle upphäfvas utan ersättning, och
i vederlag för hvad som upphbäfdes begärde de
23 års värde; hvad åter grundskatten beträf-
far, så ville de alldeles icke betala någon så-
dan sjelfva. Allt hvad de stora godsen i Marklt
Brandenburg och Pommern nu erlägga till staten! h
är den från medeltiden qvarstående vasallhästut-s
skylden (Lehnspferdegeld); medan bondhemma-la
nen betala 23 till 30 procent af sin behållnals
afkasining. De stora godsegarne utmåla der-b
före Hansemannska ministerens finansåtgärderl
såsom röfverier emot deras egendom, och hafvalr
öfverallt slutit föreningar till eganderättensf
skydd, som det kallas. Häraf kan lätt förkla-a
ras hvarföre reaktionspartiet, icke mindre änls
demokratien, jublar öfver Hansemannska mini-l-
sterens fall. Huru detta fall skett är allmäntla
kändt. I nationalförsamlingen kunde manle
vecka efter vecka se katastrofen nalkas; mini-g
strarne qvarstodo egentligen derföre, att mand
icke visste hvar en annan minister skulle ta-lö
gas. Kammarens venstra sida undergräfde oupp-ls
hörligt ministeren genom sina spörsmål ochl1
j
g
g
a
r
Å
dc
I
l
S
S
j
I
L
!
Pr me AA I
RH AA me Ö mys Fm AD Ö
De At -—
genom de förlägenheter, hvari den ständigt
försatte den. Denna sidas syfte var att fram-
tvinga erännandet af revolutionen och folksu-
veräneteten; och efter ihärdiga bemödanden
lyckades den slutligen helt oförmodadt. Före-
vändningen härtill gaf armåen, hvilken är helt
och hållet reaktionärt sinnad och tjenar det
reaktionära partiet — riddargodsegarne, adelnc
och byråkratien — till hufvudstöd, liksom den
sjelf ur dessa klasser hufvudsakligen rekryte-
tar sina officerare. I preussiska soldatriket
var militärståndet allt sedan rikets uppkomst
det första; nu åter har detta förändrats, till
harm och grämelse för soldatkasten, hvilken
sedan den 48 Mars står midt emot folket, hät-
skare än någonsin, och mångenstädes gilvit. sin
ilska luft i blodiga förolämpningar. Nu före-
slogs den 9 Augusti i kammaren, att krigs-l:
ministern måtte genom en dagorder allvarligen
anbefalla officerarne att sluta sig till sakernas
nya ordning, Härtill kom ytterligare ett amen
dement, så lydande: den, som hyllar reaktio-
nära syften, bör anse som en hederssak att taga
afsked. Såväl förslag, som amendement gingo
igenom, utan att ministrarne salte sig deremot; i
men de gjorde icke heller någonting för att!l
bringa beslutet i verkställighet. Först den 41
September, då venstra sidan begärde få vetal
huru härmed förhöll sig, förklarade konselj-!
presidenten sig icke kunna verkställa represen-
tationens beslut, emedan det icke tillkomme
representationen att besluta förvaltningsåtgärder;
ty detta skulle förvandla styrelsen blott till ett
verkställande utskott åtrepresentationen. Denna
förklaring blef signalen till öppet krig. Re-
Ppresentanten Stein föreslog, att representatio-
nen målle ålägga ministören att genast upp-
fylla sin pligt, och den 7 September antog
församlingen detta förslag med 77 rösters ma-
joritet. Ministeren var sålunda besegrad i af-
seende på sjelfva sin princip; kammaren hade
förklarat, att ministeren borde verkställa alla
af kammaren fattade beslut; men dermed varl!
äfven nationalförsamlingens suveränetet afgjord,:
och det hittills antagna systemet af enstäm-l!
mighet emellan kronan och folket öfverända-l
kastadt. Revolutionen var på det formligastel
erkänd, och hyad intryck detta gjorde i Berlin
och i hela landet röjde sig bäst genom den
ängsliga väntan, hvarmed man afvaktade ut-
gången på debatterna den 7 September.
Hade ministrarne segrat, så skulle man il
Berlin fått en ny revolution och en förfärligt
blodig strid. Rundtomkring Berlia ligger enl
här af 30,000 man, som krigsministern redan
flera veckor haft i beredskap, af farhåga för
en republikansk rörelse. Hufvudstaden sjelf
har dessutom en besättning af 43,000 man
soldater, och en hel artilleribrigad om 80 till
400 kanoner ligger utanför våra portar. Emed-
1ertid eger Berlin bland sina innevånare 400,000
vapenföra män, hvilka den 48 Mars ådagalagt
vad de förmå i barrikadstrid.
Efter nederlaget foro ministrarne genast till
Charlottenburg, att der i konungens händer
redlägga sina afskedsansökningar; men föror-
ade med detsamma enträget fasthållandet vid
en grundsets, som de — ehuru fåfängt —
f örsvarat inom nationalrepresentationen. I öf-
verensstämmelse härmed fogade konungen, vid
bifallet till deras afskedsansökningar, den för-
klariogen: att den konstitutionella monarkien,
enligt hans öfvertygelse, icke kunde bestå utan
upprätthållelse af den grundsats, som den endt-
ledigade ministeren försvarat. Brytningen mel-
lan kronan och kammaren blef sålunda långt-
ifrån minskad genom ministrarnes afgång; i
synnerhet som konungen förklarade sig ärna
fortfarande upprätthålla den omtvistade stats-
grundsatsen, ehuru genom andra män.
Hvilka äro då dessa män, som till den rik-
tiga ståndpunkten skola återföra nationalför-
samlingen, och Folket, som står bakom henne?
Hitslls känner man ingen, om icke den ifrån
Mmmm