hå aa, mA ss AA . tjenstskyldigheter, dagsverksåligganden och andra från feodaltiden qvarstående öfverlefvor, och lifegenskap under allehanda titlar, skulle utan ersättning afskaffas, och alla öfriga beskattningar, som finnas den mindre jordegaren ålagde till förmån för den större, skulle kunna utlösas mot erläggande af deras värde för 48 år, efter mätismannaordom ; vidare skulle beskattningen på hvitbetssockerfabrikerna och bränvinsfabrikerna höjas, och slutligen skulle de stora herregodsen åläggas en grundskatt, i förHållande till deras område lika stor, som bondhemmanen hittills erlagt i förbållande till sina områden. . Förslagerna äro i sig sjelfra visst icke obilliga; men de väckte ett förfärligt skrik. Egendomsherrarne fordrade, att ingen tjenstbarhet skulle upphäfvas utan ersättning, och i vederlag för hvad som upphbäfdes begärde de 23 års värde; hvad åter grundskatten beträffar, så ville de alldeles icke betala någon sådan sjelfva. Allt hvad de stora godsen i Marklt Brandenburg och Pommern nu erlägga till staten! h är den från medeltiden qvarstående vasallhästut-s skylden (Lehnspferdegeld); medan bondhemma-la nen betala 23 till 30 procent af sin behållnals afkasining. De stora godsegarne utmåla der-b före Hansemannska ministerens finansåtgärderl såsom röfverier emot deras egendom, och hafvalr öfverallt slutit föreningar till eganderättensf skydd, som det kallas. Häraf kan lätt förkla-a ras hvarföre reaktionspartiet, icke mindre änls demokratien, jublar öfver Hansemannska mini-lsterens fall. Huru detta fall skett är allmäntla kändt. I nationalförsamlingen kunde manle vecka efter vecka se katastrofen nalkas; mini-g strarne qvarstodo egentligen derföre, att mand icke visste hvar en annan minister skulle ta-lö gas. Kammarens venstra sida undergräfde oupp-ls hörligt ministeren genom sina spörsmål ochl1 j g g a r Å dc I l S S j I L ! Pr me AA I RH AA me Ö mys Fm AD Ö De At -— genom de förlägenheter, hvari den ständigt försatte den. Denna sidas syfte var att framtvinga erännandet af revolutionen och folksuveräneteten; och efter ihärdiga bemödanden lyckades den slutligen helt oförmodadt. Förevändningen härtill gaf armåen, hvilken är helt och hållet reaktionärt sinnad och tjenar det reaktionära partiet — riddargodsegarne, adelnc och byråkratien — till hufvudstöd, liksom den sjelf ur dessa klasser hufvudsakligen rekrytetar sina officerare. I preussiska soldatriket var militärståndet allt sedan rikets uppkomst det första; nu åter har detta förändrats, till harm och grämelse för soldatkasten, hvilken sedan den 48 Mars står midt emot folket, hätskare än någonsin, och mångenstädes gilvit. sin ilska luft i blodiga förolämpningar. Nu föreslogs den 9 Augusti i kammaren, att krigs-l: ministern måtte genom en dagorder allvarligen anbefalla officerarne att sluta sig till sakernas nya ordning, Härtill kom ytterligare ett amen dement, så lydande: den, som hyllar reaktionära syften, bör anse som en hederssak att taga afsked. Såväl förslag, som amendement gingo igenom, utan att ministrarne salte sig deremot; i men de gjorde icke heller någonting för att!l bringa beslutet i verkställighet. Först den 41 September, då venstra sidan begärde få vetal huru härmed förhöll sig, förklarade konselj-! presidenten sig icke kunna verkställa representationens beslut, emedan det icke tillkomme representationen att besluta förvaltningsåtgärder; ty detta skulle förvandla styrelsen blott till ett verkställande utskott åtrepresentationen. Denna förklaring blef signalen till öppet krig. RePpresentanten Stein föreslog, att representationen målle ålägga ministören att genast uppfylla sin pligt, och den 7 September antog församlingen detta förslag med 77 rösters majoritet. Ministeren var sålunda besegrad i afseende på sjelfva sin princip; kammaren hade förklarat, att ministeren borde verkställa alla af kammaren fattade beslut; men dermed varl! äfven nationalförsamlingens suveränetet afgjord,: och det hittills antagna systemet af enstäm-l! mighet emellan kronan och folket öfverända-l kastadt. Revolutionen var på det formligastel erkänd, och hyad intryck detta gjorde i Berlin och i hela landet röjde sig bäst genom den ängsliga väntan, hvarmed man afvaktade utgången på debatterna den 7 September. Hade ministrarne segrat, så skulle man il Berlin fått en ny revolution och en förfärligt blodig strid. Rundtomkring Berlia ligger enl här af 30,000 man, som krigsministern redan flera veckor haft i beredskap, af farhåga för en republikansk rörelse. Hufvudstaden sjelf har dessutom en besättning af 43,000 man soldater, och en hel artilleribrigad om 80 till 400 kanoner ligger utanför våra portar. Emed1ertid eger Berlin bland sina innevånare 400,000 vapenföra män, hvilka den 48 Mars ådagalagt vad de förmå i barrikadstrid. Efter nederlaget foro ministrarne genast till Charlottenburg, att der i konungens händer redlägga sina afskedsansökningar; men förorade med detsamma enträget fasthållandet vid en grundsets, som de — ehuru fåfängt — f örsvarat inom nationalrepresentationen. I öfverensstämmelse härmed fogade konungen, vid bifallet till deras afskedsansökningar, den förklariogen: att den konstitutionella monarkien, enligt hans öfvertygelse, icke kunde bestå utan upprätthållelse af den grundsats, som den endtledigade ministeren försvarat. Brytningen mellan kronan och kammaren blef sålunda långtifrån minskad genom ministrarnes afgång; i synnerhet som konungen förklarade sig ärna fortfarande upprätthålla den omtvistade statsgrundsatsen, ehuru genom andra män. Hvilka äro då dessa män, som till den riktiga ståndpunkten skola återföra nationalförsamlingen, och Folket, som står bakom henne? Hitslls känner man ingen, om icke den ifrån Mmmm